Kommentarer:
Jonas Ahlskog och Yasmin Nyqvist

Detta nummer av Nya Argus handlar om religionens roll i samhället. Religion och samhälle som två från varandra åtskiljda fenomen är en indelning de flesta finländare idag tar för given; det finns inget tvång att förhålla sig till frågor om religion i våra diskussioner kring ekonomi, politik eller kultur. En helt annan värld skildras i Fredrik Långs prosastycke i detta nummer om Daniel Achrelius disputation vid filosofiska fakulteten vid Kungliga akademien i Åbo på 1600-talet, där Achrelius avhandling, byggd på Descartes moderna filosofi, avfärdades som hädelser. Avhandlingen bedömdes som ett gudsförnekande verk som skulle ”lända fakulteten till evig skam och nesa”. Vi behöver dock inte göra en tidsresa för att hitta samhällen där religionen spelar en liknande roll: i de teokratiska regimer som Faruk Abu- Chacra beskriver råder ett styrelseskick där ingen klar skiljelinje mellan religion och samhälle kan dras.

Vilken roll religionen ska spela i det västerländska samhället är en långt ifrån avslutad diskussion, vilket bidragen i detta nummer tyder på. Det är inte många som höjer på ögonbrynen då julfreden, med sitt kristliga språkbruk, årligen utlyses vid Gamla Stortorget i Åbo, men när radioandakter eller religionsundervisningen i skolan kommer upp på agendan engagerar sig ofta en sekulär kritisk massa. Dessa reaktioner visar att det idag fortfarande finns domäner där religionens roll är långt ifrån klart definierad.

 

Det har aldrig rått någon brist på ensidiga sanningsanspråk med de heliga skrifterna som stöd på den religiösa kanten, men i den senaste tidens debatter har också den ateistiska opinionen uppvisat dogmatiska drag. Denna diskussionskultur kan anses vara del av en nyateistisk västerländsk trend med rötter i USA och med frontfigurer som Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Trenden präglas av en kategorisk oförståelse för allt som inte går ihop med den naturvetenskapliga världsbilden, och en självgod och förlöjligande inställning gentemot den som förletts att tro på något som inte kan förklaras med vetenskapliga bevismetoder. Brendan O’Neill på The Daily Telegraph (14.8.2013) tar fasta på denna trend under rubriken ”How atheists became the most colossally smug and annoying people on the planet”. Enligt O’Neill ger den nyateistiska rörelsen uttryck för ett missriktat identitetssökande:

The problem with today’s campaigning atheists is that they have turned their absence of belief in god into the be-all-and-end-all of their personality. Which is bizarre. Atheism merely signals what you don’t believe in, not what you do believe in. It’s a negative. And therefore, basing your entire worldview on it is bound to generate immense amounts of negativity.

Det fenomen som O’Neill pekar på, det vill säga att iklä sig ateismen som en identitet, kan ställas i relation till det Patrik Hagman i sin artikel kallar för ”kapitalistisk hederskultur”. Vi har uppfostrats till att identifiera oss med sådana fenomen som ger social status i den kontext vi lever i – det kan sedan vara frågan om snygga Iphones, en bohemisk klädstil eller att visa och dela citat av coola intellektuella på Facebook. I den ateistiska trendens fall verkar strategin för att plocka sociala poäng vara att så kraftigt som möjligt visa sitt förakt mot religiösa fenomen och personer som är dumma nog att låta sig luras av dem.

 

Denna oförståelse har även synts i den nu aktuella finlandssvenska debatten om Rundradions andaktsinslag. I ledarstick och på radio deklarerade en av Hufvudstadsbladets ledarskribenter sin förvåning över hur någon kan tro på en fantasiverklighet, och spekulerade i huruvida förmågan till tro beror på fysiologiska skillnader i hjärnan eller inlärt beteende.[1] Som förnuftig människa (läs: icke-troende) såg skribenten sig som i ”förkrossande minoritet” och efterlyste en ny upplysning.

Relationen mellan religion och upplysning är en fråga som Martina Reuter tar upp i sin artikel. Reuter menar att det är ett misstag att tänka sig att upplysningens förnuftsideal skulle ha inneburit en antireligiös attityd, och visar istället på hur en religiöst förankrad tro på förnuftet var utgångspunkt för många upplysningsfilosofer. Föreställningen om en absolut opposition mellan religion och förnuft är av ett senare datum.

Så länge man håller fast vid de oförsonliga attityder som senaste tids debatt har uppvisat, kan man omöjligt föra en fruktbar diskussion om religionens roll i samhället. Om vi redan från början avfärdar religion som tomtar och troll finns det få förutsättningar för en meningsfull diskussion.

 

Med detta inte sagt att inte även renommerade intellektuella skulle ha ansett att religionen är en illusion som tack och lov är på väg att försvinna ur samhället: ett exempel på detta är Sigmund Freud som i Die Zukunft einer Illusion (1927) såg den historiska utvecklingen mot sekularisering som ett tecken på att mänskligheten höll på att frigöra sig från sin ”universella tvångsneuros”. En annan som såg på sin tids religion som en illusion var filosofen Sören Kierkegaard. Han hävdade till och med att det inte fanns en enda sant kristen människa i hans samtid. Men då Kierkegaard kallar religionen en illusion, använder han begreppet ’religion’ i en annan betydelse än Freud. Påståendet att religionen är en illusion var för Freud ett avfärdande av religionen som sådan, medan tanken om religionens illusion för Kierkegaard betydde att sann tro var något annat än den religion som utövades i hans samtida Danmark. Tills synes samma konstaterande gav med andra ord upphov till två helt olika slutsatser. Freud blickade mot ett framtida religionsfritt samhälle medan Kierkegaard blickade mot trons möjligheter. Kierkegaards tanke byggde på en viktig distinktion mellan kristenhet, det sätt på vilket religionen utövades under hans tid, och kristendom, vad kristen tro eller religion överlag ska innebära.

Skillnaden mellan vad kristendomen kommit att betyda och vad den kunde betyda kan relateras till de vitt skilda läsningar som Kaj Korkea-aho och Björn Vikström gör av samma bibelpassage i detta nummer. För Vikström blir Lilla Bibelns ideal om absolut jämställdhet ett konkret verktyg för att gripa in i det omgivande samhällets orättvisor – en kraft för samhällelig förändring. Liknande anspråk gör även Ulf Särs och Patrik Hagman i sina artiklar om kristendomen som en motkulturell kraft i kamp mot samtidens kapitalistiska ideal. I kontrast läser Korkea-aho passagen som en uppmuntran till att vända ansiktet från samhället och i isolation betänka sin syndiga tillvaro i väntan på frälsningen i en hinsides värld.

 

En liknande konstellation kan iakttas i Johanna Holmströms och Faruk Abu-Chakras texter om islams roll i samhället. Där Holmström lyfter fram islam och framför allt Koranen som en potentiellt progressiv samhällelig kraft i samband med sin diskussion om feministisk islam, ser Abu-Chacra en separation mellan islam och samhällspolitik som den enda vägen mot ett modernt utvecklat samhälle. Historien har, enligt Abu-Chacra, visat ett samband mellan sekularisering och välfärd. Holmström där­emot ser inte sekulariseringen som en absolut förutsättning för ett jämlikt samhälle. Tvärtom lyfter hon fram islams egen progressiva kraft; de islamiska feministerna ”letar efter möjligheterna till kvinnans frigörelse i en religiös kontext med strävanden och mål som sträcker sig tillbaka till de allra tidigaste faserna av islam”.

I relation till den distinktion vi gjort ovan kan man urskilja två väsensskilda förhållningssätt till religionens samhälleliga roll. Den första drivs av en fråga om vad tron kunde innebära, medan den andra utgår från religionsutövning som den manifesterats i samtiden och historien. Dessa olika perspektiv kan sägas komplettera varandra även om de inte alltid möts; vilken roll religionen kan ha i samhället, vad tro kan innebära, är inte en fråga som uttöms enbart av att iaktta hur en viss religion praktiserats genom tiderna – å andra sidan går det inte att bortse från att en diskussion om trons möjligheter måste förhålla sig till de historiska och sociala former som trosutövningen haft. En gemensam dialog förutsätter ändå att religionen inte redan från början tilldelats en given roll med fasta betydelser, utan tillåts komma in i diskussionen på sina egna premisser.

30.9.2013