Sommaren 2013 uppstod en livlig debatt efter att inrikesminister Päivi Räsänen i ett tal vid en väckelserörelses sommardagar hade sagt att man som kristen ibland kan känna sig tvungen att lyda Bibeln mer än Finlands lag. Uppståndelsen förstärktes av att hon i samma tal kom med en rad tvärsäkra påståenden om vad som är Bibelns ståndpunkt i etiska frågor, bland annat abort och eutanasi, vilket ledde till att ett ovanligt stort antal personer skrev ut sig ur kyrkan under den efterföljande veckan.^[1]

Debatten ger mig anledning att fundera på den religiösa övertygelsens roll i det offentliga rummet i allmänhet och i det politiska beslutsfattandet i synnerhet. Rättigheten att efter egen bedömning få välja att lyda Gud mer än människor kan naturligtvis inte skrivas in i lagen i en sekulär stat, men jag tror samtidigt att vi i konsensuspolitikens Finland behöver mer passion och ideologisk glöd i det offentliga samtalet. Att då stänga ute de religiösa övertygelserna skulle vara att omyndigförklara den del av befolkningen som anser att den kristna traditionen (eller andra religiösa traditioner) bär på värdefulla resurser i vårt sökande efter vad som är rätt och gott. Men den religiösa övertygelsen bör i den politiska diskursen inte föras fram i form av exklusiva, odiskutabla sanningar som en viss grupp har monopol på. I stället bör de bakomliggande värderingarna och inspirationskällorna kläs i ett språkbruk som kan förstås, analyseras och diskuteras även av dem som har en annan övertygelse.

Statsmakten på gott och ont

För de första kristna var statsmakten, det vill säga romarriket, ett potentiellt hot. Förföljelserna mot de kristna motiverades med att de vägrade att offra till kejsaren. Tillhörigheten till kyrkan innebar därför en stor risk. Det här sakläget förändrades radikalt efter att kristendomen först blivit tillåten religion och senare statsreligion i romarriket. Kejsarna var inte sena att utnyttja den kristna kyrkans sammanhållande funktion, vilket i förlängningen ledde till förföljelser mot dem som hade en annan tro. Från att ha varit en risktagning blev nu det kristna dopet en nödvändig väg till statliga ämbeten och social status.

Augustinus inflytelserika bok om gudsstaten polariserade kraftigt mellan en stat som leds enligt Guds vilja och en stat som verkar mot Gud. Den bidrog till att den katolska kyrkan ofta kommit att stå i ett slags konkurrensposition i relation till de jordiska makthavarna. I luthersk teologi understryks däremot åtskillnaden och uppgiftsfördelningen mellan det världsliga och det andliga regementet. Gud styr i båda dessa ordningar: i kyrkan genom evangeliet, i staten genom lagen som primärt uppenbaras i människans förnuft och samveten, men som förtydligas och exemplifieras i Bibeln. Kyrkan ska inte ha världslig makt, och staten ska inte blanda sig i trosfrågor. Gustav Vasa var som känt inte sen att tolka denna lära till sin egen fördel, vilket ledde till att kyrkans och klostrens egendom konfiskerades och banden till Rom klipptes av. Tanken på att samhället och dess lagar är en av Gud given ordning har fortsättningsvis präglat finländarnas inställning till statsmakten, även om den efter hand har omtolkats i en mer sekulariserad form.

I våra nordeuropeiska demokratier har vi vant oss vid att tänka på samhället som en god kraft som tar hand om oss. Vi är vana att kunna förvänta oss att bli sakligt bemötta av myndigheter, utan att behöva använda kontakter eller erbjuda mutor. Så är det definitivt inte överallt i världen. Misstron mot demokratin är stor på många håll, eftersom val i vissa länder endast leder till att en grupp ges möjlighet att förtrycka en annan, eller till att den nyvalda presidenten delar ut förmåner åt sina anhängare och släktingar. I idealfallet ska en stat bygga på att medborgarna väljer att lyda lagar och myndigheter, medan staten i utbyte garanterar yttre och inre säkerhet och något så när rättvisa förhållanden. Under stora delar av mänsklighetens historia har det ändå varit fråga om att staten utgörs av en maktapparat inför vilken individen är tämligen skyddslös: undersåten är utlämnad åt härskarens godtycke.

Värderingar behöver ständigt tolkas

Även om vårt nuvarande samhällssystem har sina rötter dels i judiskt-kristet tänkande, dels i antikens humanism, så var ingen av dessa traditioner från början demokratiska och jämlika i våra dagars bemärkelse. Antikens Grekland gav medborgerliga rättigheter bara åt ett fåtal män, medan Nya testamentet, trots tankar om radikal jämlikhet inför Gud, räknar med ett system av hierarkier och underordnanden mellan olika samhällsgrupper och kön. Båda dessa traditioner bar ändå på fröet till jämlikhet, men ingendera drog på sin tid ut de samhälleliga konsekvenserna av dessa värderingar, vilket bland annat visade sig i att slaveriet länge sågs som en naturlig företeelse.

En värdering som till exempel rättvisa kan tolkas på olika sätt beroende på situationen. Ibland kan det vara rättvist att alla behandlas lika och alla får lika mycket, medan det i andra situationer kan vara mer rättvist att de svagaste och mest utsatta människorna får mer stöd än de rika. Dessutom finns det situationer där man anser det vara mest rättvist att var och en belönas efter sina prestationer och kvaliteter. Värderingar är följaktligen inte några tidlösa teoretiska abstraktioner, utan målsättningar som ständigt behöver försvaras och fördjupas genom att tillämpas i rådande situationer och med berörda människors bästa för ögonen. Politiskt beslutsfattande innebär oundvikligen kompromisser, där tillgängliga resurser vägs mot olika gruppers intressen och behov. Den med jämna mellanrum uppflammande diskussionen om införandet av en medborgarlön aktualiserar frågan hur långt den aritmetiska, utjämnande rättvisan ska gälla, och när den geometriska rättvisan, där människor belönas efter prestation, ska ta vid.

Det är iögonfallande att den kristna traditionen har haft en viktig roll i framväxandet av det västerländska demokratiska samhällsskicket. Samtidigt är det lika uppenbart att varje samhällsförändring har föregåtts av en livlig och upprivande diskussion, där såväl reformens förespråkare som dess motståndare har kunnat finna motiveringar för sin argumentation i Bibeln. Det här har gällt bland annat slaveriets avskaffande, införandet av allmän och lika rösträtt samt den utökade jämlikheten mellan män och kvinnor. Samma polarisering kan vi iaktta i dagens diskussion om de sexuella minoriteternas rättigheter.

Argumentet om att lyda Gud mer än människor framförs ofta av de som motsätter sig utökad jämlikhet i kyrka och samhälle. De som försvarade slaveriet hävdade att dess upphävande innebar ett samtidigt upphävande av Bibelns auktoritet, eftersom den inte entydigt förkastar ägandet av slavar. På motsvarande sätt har öppnandet av prästämbetet för kvinnor och accepterandet av utlevd homosexualitet tolkats som ett förkastande av Guds ord genom en opportunistisk anpassning till folkmajoritetens åsikter.

Mot detta kan, som ovan nämndes, invändas att det finns en radikal jämlikhetstanke i Bibeln. Alla människor, oberoende av ras, hudfärg och kön, är skapade av samma Gud. De bekanta orden i den så kallade Lilla Bibeln (Joh 3:16) talar uttryckligen om Guds kärlek till hela världen, och Paulus understryker att det i Kristus inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor, judar och greker, samt slavar och fria. Ur kyrkans och teologins perspektiv väcker dessa ord frågan: vilka praktiska konsekvenser bör det här få för hur vi organiserar livet i samhället och kyrkan? Hur långt skall vi gå i förverkligandet av jämlikheten? När är enskilda bibelverser uttryck för de värderingar som rådde i författarnas kulturella kontext, och när är de uttryck för tidlösa etiska regler? Den frågan kan inte lösas utan att gå in i en passionerad tolkningsuppgift där respekt visas både för den religiösa traditionen och för de människor som berörs i dag. Det gäller att kunna hantera spänningen mellan enskilda bibeltexter och Bibelns övergripande budskap gällande såväl tron som kärleken.

Diskurs- och rollblandning

Som representant för den lutherska kyrkan ser jag inget problematiskt i Räsänens uttalande om att man ibland kan se sig tvungen att lyda Gud mer än samhällets lag. Den tanken bygger på ett citat från Apostlagärningarna, och oberoende av vilken tro man bekänner sig till torde alla kunna hamna i situationer där man måste välja om man följer sin moraliska övertygelse eller om man följer rådande regelverk. Ett exempel kunde vara frågan om det är rätt att gömma flyktingar som blir utvisade utan att ha fått en rättvis behandling, eller om det är rätt att som djurskyddsaktivist bryta sig in i en pälsfarm och filma skadade djur. Om man ägnar sig åt sådan civil olydnad bör man naturligtvis vara beredd att bära konsekvenserna av sitt handlande.

Med tanke på att lydnaden inför Gud är en så central tanke i kristen tro kan man förstå att såväl Päivi Räsänen själv som många likasinnade inom kyrkans konservativare kretsar hade svårt att förstå, hur hennes uttalande kunde väcka sådan uppståndelse. Problemet var att Räsänen tydligen inte förstått, att hennes tal inte bara skulle tolkas som ord till den egna kretsen, utan som ett principiellt uttalande av inrikesministern.

Strängt taget borde det inte ha varit vi biskopar som i media skulle kommentera hennes uttalande, utan hennes partikamrater. Men det tycks vara oerhört svårt för många i dagens Finland att hålla i sär den lutherska kyrkan och det kristdemokratiska partiet. Eftersom ungefär 75 % av landets befolkning hör till den lutherska kyrkan men bara ungefär 4 % röstar på det kristdemokratiska partiet (av vilka många är frikyrkliga) borde ju distinktionen vara uppenbar. Men så är inte fallet, och förvirringen blir inte mindre av att partiets ordförande också handhar kyrkliga ärenden. I det här fallet bör man understryka att detta inte innebär att hon skall köra kyrkornas intressen i regeringen, utan tvärtom att hon representerar statsmakten i relation till trossamfunden.

Kärnproblemet i hennes uttalanden är alltså enligt min mening definitivt inte orden om att lyda Gud mer än människor, utan att Räsänen samtidigt levererade en kategorisk beskrivning av vad som enligt henne är Bibelns ståndpunkt till abort, eutanasi med mera. Hänvisningen till Guds vilja blir ett maktspråk, om man oreflekterat anser att den egna rörelsens tolkning av Bibeln är den enda rätta. Jag håller med Räsänen om att vi behöver föra en diskussion om hur antalet aborter skulle minska i vårt land, och jag tycker också att vi bör kunna diskutera om vårdpersonalen kunde ges rätt att inte utföra ingrepp som strider mot deras övertygelse – men den diskussionen bör i ett demokratiskt samhälle föras med argument som alla kan ta till sig eller bemöta oberoende av religiös övertygelse. Att hävda att lagen bör utformas på ett visst sätt därför att det står så i en vers i en skrift som jag anser vara helig är inte i detta sammanhang ett fungerande argument.

Övertygelse och lagstiftning

Det chockerade uppenbarligen många att inrikesministern vågade relativisera landets lagstiftning. I de vildaste vantolkningarna av Räsänens tal beskylldes hon för att vilja införa bestämmelser och bestraffningar från Mose lag i Finlands lagstiftning – i likhet med de islamister som vill ställa sharia över den sekulära lagstiftningen. Det var nog inte hennes avsikt, men hennes sätt att använda Bibeln som en lagbok gör henne sårbar för denna typ av kritik. De kraftiga reaktionerna på hennes tal vittnar om att de religiösa samfundens ställning i de liberala och sekulära nationalstaterna är en känslig fråga. Problemet yttrar sig som misstankar om de troendes bristande lojalitet mot staten. Frågan togs upp redan av Locke och Rousseau. I deras idealstat fanns det rum bara för en civilreligion som underordnade sig staten och stödde enheten i landet. Det var alltså förvånande nog de religionskritiska upplysningsmännen som renodlade statskyrkotanken.

Den religiösa människan är potentiellt opålitlig, eftersom han/hon bekänner sig till en auktoritet hög­re än staten och dess lagstiftning. Det här är väl en av orsakerna till den misstänksamhet som riktas mot de muslimska invandrarna i vårt land: står deras lojalitet mot islams traditioner och lagar i konflikt med deras lojalitet mot deras nya hemland och dess samhällsskick och kulturella traditioner? Drömmer de i hemlighet om att införa sharia här hos oss? Motsvarande kritik har i flera länder under historiens gång även riktats mot katoliker, eftersom deras lojalitet mot Rom har gjort att de anklagats för bristande patriotism. I USA ansågs det ju ännu på slutet av 1950-talet vara kontroversiellt att Kennedy som katolik blev vald till president.

En orsak till den ambivalenta inställningen till religion i våra västerländska sekulära nationalstater är med andra ord att den religiösa övertygelsen kan ses som en konkurrent till statens anspråk på suveränitet. Dessutom finns det i vårt samhälle en strävan att tolka jämlikhet som likformighet: ingen grupp ska sticka ut för mycket, och i synnerhet ska ingen kräva särbehandling på grund av sin övertygelse. Religiositeten ska helst begränsas till den privata sfären, och etik och politik skall hållas i sär. Samtidigt finns det i det tysta en stark förväntan mot kyrkan gällande stöd i krissituationer och diakonala insatser som lappar hålen i välfärdssamhällets socialskydd. Den här typen av samhällsuppgifter är en meningsfull del av kyrkans verksamhet eftersom de bidrar till att människorna får det stöd och den trygghet de behöver, men en kyrka som enbart går in för att ställa sig i statens tjänst, eller enbart vill vara folkmajoriteten till lags, förlorar snart sin identitet och sin själ.

Jag tror att människor som bärs av en religiös övertygelse kan fylla en viktig profetisk och kritisk funktion i samhället, genom att vid behov hålla framme värden som gäller oberoende av politiska och ekonomiska realiteter. Jesu bergspredikan, för att ta ett känt exempel, låter sig inte omformas i lagtexter och samhällsordningar, men den kan fungera som ett ständigt orosmoln och korrektiv i relation till rådande lagstiftning. Ingen kyrka och ingen religion kan naturligtvis längre väcka anspråk på att ha monopol på sanningen, men religiösa traditioner, liksom sekulära ideologier, behöver få komma till tals och mötas i passionerade samtal om hur vi tillsammans ska organisera vårt samhälle. Munhuggning på nivån ”mina värderingar är bättre än dina” bör ersättas av en gemensam strävan att söka goda lösningar som befrämjar ett gott, rättvist och tryggt liv i samhället.

björn vikström

---

[1] Räsänens tal kan i sin helhet läsas på hennes blogg (på finska): http://www.paivirasanen.fi/ajankohtaista/17-blogit/601-kiitos [28.12.2013] – Red.