Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Historien ser ofta ut som en dialektik mellan det väntade och det oväntade. Den dominoeffekt som de arabiska revolutionerna utlöste överraskade alla, trots att upproren har djupa rötter. Däremot har skeptikerna – eller realisterna – fått rätt i att bakslagen i Egypten, Libyen, Bahrain, Syrien och (i mind­re grad) Tunisien var att vänta.

Inbördeskriget i Syrien har, när det här skrivs, återgått till det väntades domän, i skuggan av andra katastrofer. Landets sönderfall fortsätter och det enda man verkar kunna hoppas på är att något positivt ska hända – oväntat.

Oväntad var i och för sig den händelsekedja som nervgasattacken i Ghouta, 21 augusti, utlöste. Eller var kanske den utlösande faktorn närvaron av en FN-delegation bara några kilometer från platsen? Bland annat från ryskt håll fördes efteråt ett cui bono-argument fram (”vem drar nytta?”) som stöd för att detta inte skulle ha varit al-Assad-regimens verk: eftersom president Obama jämnt ett år tidigare (20.8. 2012) hade betecknat kemiska vapen som den ”röda linje” som skulle förändra hans ”ekvation”, borde man misstänka oppositionen. Argumentet kunde framstå som mera trovärdigt genom närvaron av de islamistiska jihadistgrupperna, som kunde tänkas följa logiken ”om Gud finns är allt tillåtet”.[1] För att anknyta till religionstemat i föregående nummer av Nya Argus: tron på en ”högre” mening kan få mänskor att begå annars otänkbara brott. De hundratals, kanske tusentals civila döda i gasattacken skulle enligt denna hypotes ha varit spelbrickor som offrades av jihadisterna för att tvinga USA att intervenera öppet mot al-Assad.

Allt tyder ändå på att attacken utfördes av al-Assads regim och att motivet – förutom skräck och terror – var att motparten kunde misstänkas ha ett motiv. I Agatha Christies deckare förekommer ofta den här typen av ”kapad” cui bono, där den verkliga förövaren utnyttjar faktum att någon annan ser ut att ha nytta av brottet. Såtillvida kunde man påstå att Obamas tal om en ”röd linje”, i kombination med al-Assad-regimens hänsynslöshet, på ett oväntat och bakvänt sätt ledde till gasattacken.

Oväntad var också fortsättningen, där Putin-regimen initierade en framgångsrik FN-aktion för att förstöra de syriska kemvapnen. Rysk diplomati tog hem poäng samtidigt som al-Assad plötsligt kunde framstå som en resonabel och ansvarsfull ledare, åtminstone inför sina anhängare. Att Mellanösterns största förråd av kemiska vapen neutraliseras är förstås ett framsteg, men tyvärr ändå bara en avledande bi-intrig när redan kanske 120 000 syrier dödats med helt hederliga konventionella vapen.

Under kriget mellan Irak och Iran gasade Saddam Husseins regim kurder med Washingons goda minne; det var först två decennier sernare, när Saddam blivit USA:s fiende, som hans attacker mot Halabaja och andra kurdiska byar i norra Irak 1988 plötsligt började påtalas av G W Bush som de krigsbrott de var.[2]

Irans nya diplomatiska charmoffensiv, efter valet av Hassan Rohani till president i augusti, kom i våra media att framstå som en överraskande vändning: i deras business­jargong blev Iran nu plötsligt en stormakt med en ”god kommunikator” i ledningen, liksom tidigare USA och Vatikanen. Exit Ahmadinejad, den ”iranska Berlusconi” – plötsligt sällar sig Iran till om inte godhetens, så åtminstone mysgubbarnas axelmakter.

Imageförändringen kan bli viktig, inte minst med tanke på Syrien. Men att den upplevs som oväntad beror på attityder som våra mainstream-media ofta och delvis omedvetet importerat från USA. Som framgår av Jan Nybondas artikel i detta nummer har USA:s inställning till Iran efter Khomeinis revolution 1979 innehållit också irrationella, fundamentalistiska element. I ljuset av en mera realistisk bedömning av Irans intressen och avsikter, och kombinerad med USA:s minskande energibehov i Mellanöstern, framstår Rohanis offensiv inte som fullt lika överraskande.

27.11.2013