Nr 7 • 2014

1812, 1912, 2012

– tre nedslag i industrisamhällets historia

Även om våra sätt att indela tidens gång i decennier och århundraden är godtyckliga – och endast skenbart avgränsar reellt betydelsefulla historiska skeden och epoker – har de en makt över tanken som uppmuntrar oss att reflektera över datum och årtal. Jag vill med denna lilla essä försöka få perspektiv på det moderna europeiska industrisamhällets utveckling genom att göra tre nedslag i tiden under de två senaste seklerna. De tre nedslagen jag valt är av mycket olika karaktär och betydelse, men bygger i samtliga fall på människors personliga upplevelser av ambivalens inför det ”moderna” samhällets framväxt.

År 1812 får representera industrisamhällets födelse i de brittiska textildistrikten, då de så kallade ludditerna gick till angrepp mot de nya maskinerna som gjorde deras hantverk överflödigt och berövade dem deras arbetsinkomster. Här möter vi arbetare som upplever industrialiseringen inifrån och känner motvilja mot den nya teknikens intåg, men naturligtvis också de som välkomnar och förundras av den tekniska utvecklingen.

År 1912 fullbordar min morfar Eirik Hornborg (1879–1965) en fyra månader lång färd i segelfartyget Glenard från Sundsvall till Australien, där han möts av nyheten att ångfartyget Titanic nyligen har gått under. I hans minnesanteckningar möter vi den europeiska medelklassens romantisering av ett förindustriellt förflutet och ett förakt för den nya tekniken, men samtidigt en oförminskad utvecklingsoptimism. Titanics undergång får representera den punkt där tvivlet på den teknologiska framstegs-
sagan på allvar får fäste i människors medvetande.

År 2012 är Europa mera teknikberoende än någonsin. De gamla hantverken har för länge sedan förpassats till museer, men oron inför energi-, klimat-, miljö- och finanskriser gör att många tvivlar på det högteknologiska samhällets framtid. Är vi efter tvåhundra år med fossilbränsledriven teknikutveckling beredda att betrakta ”modern teknik” med nya ögon? På många håll frodas visioner om ett samhälle bortom de fossila bränslena, präglat av traditionell kunskap och gemenskap kring manuellt arbete.

1812

För tvåhundra år sedan angrep ludditerna de nya textilmaskiner som ackumulerades i den tidens England. Rörelsen hade haft sporadiska föregångare sedan sent 1600-tal men orsakade under åren 1811–1813 betydande oro i centrala delar av de framväxande brittiska industridistrikten. Tusentals halvindustriella textilarbetare som sett sitt kunnande och sin försörjning slås ut av mera storskalig teknik upplevde de nya fabriksbyggnaderna och deras inventarier som ondskefulla inrättningar som bröt mot traditionella rättviseprinciper. Fabrikssystemet jämfördes uttryckligen med kolonialt slaveri, och de förbittrade textilarbetarna som drabbats av sjunkande inkomster och arbetslöshet reagerade med revolutionärt ursinne. Deras reaktion – som då kan ha tett sig något mindre utsiktslös än den gör idag – var att förstöra själva maskinerna. Inom loppet av ett drygt år hade skadegörelsen kostat den brittiska textilindustrin över 100 000 pund, och flera fabriksägare hade angripits och skadats. Förutom för dessa aktioner är ludditerna ihågkomna för de många anonyma hotbreven till fabriksägare och myndigheter, som kan exemplifieras med detta brev från Nottingham år 1812:

Härmed informeras ni att om ni fortsätter [med de nya tillverkningsmetoderna] kommer alla era maskiner att förstöras, och även era varor… Vi kommer inte att låta er överta branschen utan är beredda att dö först, om vi inte kan göra det just ikväll kommer vi att slå sönder dem senare, och om vi inte kan slå sönder dem så kan vi slå sönder något ännu bättre, och det ska vi göra också, Djävulen till trots. (Binfield 2004:27)

Som Charlotte Brontë senare skrev är det inte svårt att förstå ”varför dessa lidande människor hatade maskinerna som de ansåg berövade dem deras bröd; de hatade byggnaderna som innehöll maskinerna; de hatade fabrikörerna som ägde byggnaderna” (Sale 1995:15–16). Men trots detta, skriver Brontë, så ”går det inte an att hindra uppfinningarnas framsteg.” De brittiska myndigheterna krossade snabbt ludditrörelsen och avrättade 1812 flera av dess ledare. Kirkpatrick Sale drar i boken Rebels Against the Future: The Luddites and their War on the Industrial Revolution slutsatsen att strategerna bakom den nya industrialismen ”visste att det var nödvändigt att besegra den utmaningen, att försöka förneka och utrota dess åberopande av traditionella seder och rättigheter, om arbetskraften skulle kunna göras tillräckligt formbar och de nya anställningsvillkoren tillräckligt etablerade för att tillåta vad vi nu kallar den Industriella Revolutionen att triumfera” (Sale 1995:5).

Den industriella revolutionen handlade om att ersätta människors och djurs muskelkraft med fossil energi, eller – om man så vill – om att öka produktiviteten per mänsklig arbetstimme. Det var ångmaskiner och ångkraftsdrivna fabriker som inledde utvecklingen mot det högteknologiska tillväxtsamhället. De mest framträdande ekonomiska tänkarna från denna tid – däribland Thomas Malthus (1766–1834), David Ricardo (1772–1823) och Karl Marx (1818–1883) – var alla bosatta i England och ägnade mycket tankemöda åt att förstå förändringarna i sin samtid. Malthus betonade tillväxtens biofysiska gränser, väl medveten om den markbrist som några decennier tidigare hade verkat begränsa Englands ekonomiska expansion. Ricardo och senare Marx invände att teknikutvecklingen, genom att öka produktiviteten, skulle överbrygga sådana begränsningar. Ricardo menade att kapital och arbete kunde kompensera för brist på jord – detta var grunden för den nya nationalekonomi som han företrädde, och som är förhärskande än idag. Även Marx satte sin tilltro till teknik och arbete, men betonade att det som drev utvecklingen framåt under 1800-talet var kapitalägarnas önskan att öka sina vinster, som han menade gjordes på arbetarnas bekostnad. Drivkraften bakom mekaniseringen var att minska produktionskostnaderna per produktenhet, jämfört med att betala arbetslöner till en större arbetsstyrka utan maskiner. Genom att producera och sälja en större mängd produkter per mänsklig arbetstimme kunde fabriksägarna öka sina nettointäkter – och i förlängningen investera i ytterligare teknikutveckling. Marx hävdade som bekant också att dessa vinster och investeringar rätteligen borde vara de arbetande människornas kollektiva egendom, en tanke som präglat mycket av 1900-talets politiska historia. Men den fråga som vi idag har anledning att ställa oss är vad Ricardos och Marx invändningar mot Malthus egentligen innebar ur ett globalt perspektiv.

Utan tvekan hade Ricardo rätt i att markbrist inte skulle lägga några hinder i vägen för den ekonomiska tillväxten i England. Men den ”teknikutveckling” som gjorde det möjligt att överbrygga landets biofysiska begränsningar innebar i själva verket att Englands tryck på naturresurserna försköts utanför det egna landets politiska gränser och bortom den då levande befolkningens tidshorisont. Med andra ord skulle man kunna hävda att de malthusianska gränserna inte försvann utan förflyttades bortom synhåll. Även om vi här bortser från de ofantliga mängder arbetstimmar som i de brittiska kolonierna subventionerade landets ekonomiska tillväxt under 1800-talet, kan vi med Kenneth Pomeranz i verket The Great Divergence: China, Europe, and the Making of the Modern World Economy (2000) beräkna de lika ofantliga ytor utländsk markareal som den brittiska ekonomin gjorde anspråk på. För att ersätta energin i det socker som konsumerades i England 1831 skulle landet ha behövt odla inhemska livsmedel på ytterligare drygt en miljon hektar åkermark. För att ersätta fibrerna i den råbomull som importerades 1830 med inhemsk ull skulle England ha behövt ytterligare 9,3 miljoner hektar betes- och slåttervall. För att ersätta den årliga importen av timmer från Östersjöområdet och Amerika under tidigt 1800-tal skulle ha fordrats nästan 0,65 miljon hektar brittisk skogsmark, och för att ersätta den årliga förbrukningen av stenkol med ved omkring 1815 ytterligare drygt sex miljoner hektar skog. Under 1800-talets lopp, tillägger Pomeranz, växte Englands sockerimport sig elva gånger större, dess kolförbrukning fjorton gånger större, och dess bomullsimport tjugo gånger större. Enbart dessa tre produkter – socker, stenkol och bomull – representerade således år 1900 tillgång till över 200 miljoner hektar produktiv mark.¹ Det bör noteras att Storbritanniens sammanlagda markyta – alla kategorier – är mindre än 24 miljoner hektar.

Import och utvinning av dessa och andra produkter finansierades till största delen av inkomsterna från den brittiska textilexporten. Med andra ord var hela vitsen med den intensiva satsningen på mekaniserad massproduktion att den gav England tillgång till en allt större mängd resurser bortom landets geografiska markyta. I denna antydan om vad den industriella revolutionen innebar i termer av globala resursöverföringar har vi som sagt inte nämnt de väldiga mängder ianspråktagna arbetstimmarna i plantager, gruvor och skogar, eller de markarealer som försörjde alla dessa arbetare med livsmedel. Inte heller har vi berört hur stenkolsförbränningen koloniserade framtida generationer genom att förbruka begränsade lagerresurser och belasta atmosfären med koldioxid.

Dessa beräkningar kan bidra till en omvärdering av ”teknikutvecklingens” egentliga väsen i ett globalt perspektiv. Malthus hade ju faktiskt rätt i att det finns gränser för hur mycket jordareal som finns tillgänglig för ett lands ekonomi, men Ricardo hade rätt i att England kunde överbrygga de gränserna genom att kompensera för sin jordbrist med desto mera kapital – vilket som vi har sett dock i stor utsträckning innebar att förskjuta sitt markbehov till andra länder. Varken Ricardo eller Marx hade anledning att betvivla att teknikutvecklingen skulle fortsätta att erbjuda Europa obegränsad tillväxt.

Men samtidigt med teknikoptimismen växte under 1800-talet ett utbrett missnöje med det moderna industrisamhällets sociala, estetiska och existentiella avigsidor: det ökade tempot, miljöproblemen, landskapets omvandlingar, penningekonomins opersonliga logik, det urbana livets alienation. Ludditernas handfasta angrepp på maskinerna må ha framstått som oacceptabla, men de står alltjämt som symbol för förlusten av förmoderna värden. De anti-moderna strömningar som brukar kategoriseras som ”romantik” har dock aldrig på allvar lyckats utmana den moderna utvecklingens premisser, trots att de ofta formulerats av inflytelserika personer ur över- och medelklass. Estetiska och känslomässiga argument har i regel inte bitit på pengarnas och teknikens logik. Eftergifterna åt naturvård, kulturpolitik och social omsorg har stått i proportion till budgetutrymmet och aldrig reellt hotat ekonomins och teknikens grundläggande prioriteringar. Därför erbjuder en kvantitativ, ekologisk och fördelningspolitisk analys av teknikutvecklingens globala konsekvenser en mera rigorös och etiskt uppfordrande form av teknikkritik än den ”romantiska” modernitetskritik som från första stund har följt industrisamhället som dess skugga. Men låt oss titta närmare på ett exempel på en sådan ”romantisk” modernitetskritik.

1912

Min morfar Eirik Hornborg tog vid trettiotvå års ålder år 1911–1912 ledigt från sina uppdrag som lärare och rektor vid en skola i Helsingfors för att få uppleva ett av de sista finländska segelskeppens färd till Australien. Resan med Glenard finns omsorgsfullt skildrad dels i en av hans första böcker, utgiven 1915, dels i en volym med blandade reseminnen från 1954. Som historiker riktade han ofta sina blickar bakåt i tiden för att belysa sin samtid. I sina kommentarer om den nya teknik som präglade hans ungdoms värld är konservatismen och nostalgin kring det förflutna ofta mycket uttrycklig. Han berättar till exempel om hur han under ett tidigare besök vid Skagen satt och betraktade en flotta av segelfartyg på väg ut mot Nordsjön:

De gledo långsamt och värdigt förbi den disiga horisonten likt en drömbild från gångna tider. Nutiden saknades inte. Den representerades af tvenne tyska slagskepp, som grå och fruktansvärda skuro segelfartygens linje och ångade bort […] lämnande efter sig långa strimmor af rök. Men långt efter det att vidundren försvunnit gled segelskutornas stolta rad tyst och stilla mot väster. Det var den gamla tiden, som seglade bort i soldiset. (1915)

Kulturkonservatismen går hand i hand med naturromantik:

Den mest imponerande och mest konstnärligt arrangerade scen ur oceanens djurliv, som jag på hela resan var i tillfälle att betrakta, såg jag en stormig natt i the roaring forties. Glenard länsade i hög, svart sjö, som kom rullande likt brusande åsar, lyfte henne över krönet och lät henne glida ned på andra sidan, allt medan hon jagade framåt, driven av stormen. En gång när aktern sjönk i en vågdal och den närmast följande sjön kolsvart tornade sig mot skyn, såg jag två valar rida på dess rygg. Konturen av kroppens övre del tecknade sig skarpt mot den ljusare himlen. Mot vetande och förnuft hade man en känsla av att sjön skulle lyfta valarna in på hyttdäcket. Det var en vision av urtid och sjövildhet, som outplånligt har fäst sig i minnet. (1954)

Morfar avslutar sin reseskildring med följande slutsats:

Från en ångares däck ser man väl hafvet, men man lefver ej hafvets lif. En seglare är ett med vinden och sjöarna, en ångare är och förblir en främling på vattnet. (1915)²

Den 17 april 1912 kom Glenard efter drygt fyra månaders seglats från Sundsvall ”in under australiska landet”. Resans sträckning norr om den 45:te breddgraden förklaras bland annat med risken för kollision med isberg. Tre dagar tidigare, den 14 april, hade världens då största ångfartyg Titanic kolliderat med ett isberg på Nordatlanten och efter två timmar och fyrtio minuter sjunkit till havets botten. Morfar skriver om ankomsten till Australien den 26 april:

Lotsen bragte oss de första nyheterna: Titanic hade gått under med femtonhundra lif… (1915).

Titanic har ofta fått stå som metafor för människans teknologiska hybris. Inte sällan har dess undergång betraktats ”som en symbol för den västliga civilisationens annalkande öde” (Davie 1987). Ångfartygen mekaniserade den globalisering som segelfartygen hade grundlagt. Som övrig teknik var ett av dess främsta syften att spara tid. De möjliggjorde allt större och framför allt snabbare frakter runt jordklotet, såväl av människor som av gods. De bidrog också till engelsmännens militärteknologiska övertag över de samhällen som skulle infogas i den koloniala världsordningen, vare sig det gällde att få kineser att acceptera opiumhandel, egyptier att producera bomull eller västafrikaner att öppna flodtrafiken till Afrikas inland. Två år efter Titanics undergång inleddes det första av 1900-talets två världskrig, som tillsammans med seklets övriga konflikter gjorde det till det blodigaste och mest förödande århundradet i mänsklighetens historia. Som en röd tråd genom all denna förstörelse, från kulsprutor till kärnvapen, löper teknikens utveckling. Drivkrafterna bakom denna ”utveckling” handlar lika mycket om destruktion som om produktion.

Ångmaskinen utgjorde kärnan i den industriella revolutionen i England och brukar framställas som en triumf för människans uppfinningsrikedom och en tidig symbol för teknologiska framsteg. Det grundläggande antagandet i berättelsen verkar vara att det är teknologisk kunskap som är den yttersta förutsättningen för teknisk och ekonomisk expansion. Ur detta perspektiv var det ångmaskinen som uppfinning som gav England och Europa ett globalt försteg. Men om vi vidgar blickfältet blir det tydligt att den industriella revolutionen inte på ett uttömmande sätt kan förklaras med hänvisning till engelsmännens ingenjörskonst.

Stenkol hade länge använts i det skogfattiga England både för att värma fattigare människors bostäder (de rikare kunde välja ved) och för att alstra höga temperaturer inom metallindustrin. Ångmaskinen uppfanns ursprungligen för att pumpa vatten ur de djupa kolschakten. Genom att använda koldriven ångproduktion för att omvandla linjär till roterande rörelse förenade den olika delar av etablerad teknik från metallindustri och vattendriven textilindustri. Även om idén var genial skulle den ha varit ointressant om det inte hade funnits ekonomiska incitament att utvidga textilproduktionen i stor skala. Ytterst var det alltså de globala utbytesrelationerna som utgjorde ångmaskinens förutsättningar. Hit hör den stora efterfrågan på brittiska textilier på världsmarknaden, inte minst inom den atlantiska triangelhandel som gjorde det möjligt för Englands textilfabrikörer att kunna förlita sig på afrikaners slavarbete på de amerikanska bomullsplantagerna. Teknikutvecklingen i 1800-talets England var alltså oupplösligt förbunden med globala ackumulationsprocesser. Den möjliggjordes av tidigare ansamlat kapital i syfte att ansamla ytterligare kapital. Insikten att ekonomi och teknik är sammanvävda på detta sätt gör det tydligt att den industriella revolutionen inte i första hand var en fråga om europeisk uppfinningsrikedom (A. Hornborg 2011). Även Kina hade faktiskt långt tidigare experimenterat med ångmaskiner (Pomeranz 2000), men de globala förutsättningarna för en ”industriell revolution” i den tidens Kina hade saknats.³ Englands ekonomiska expansion byggde på ojämna globala utbytesrelationer och en produktions- och transportteknik som besparade engelsmännen tid och rum på bekostnad av den arbetstid och de arealer som de gjorde anspråk på i andra delar av världen (A. Hornborg 2011).

2012

Idag är det nog inte frågan om ångmaskinen som måttstock på europeisk genialitet som står i blickpunkten så mycket som fossilbränsleteknikens konsekvenser för klimatet och biosfären. Även om klimatförändringarna ger oss alla anledning att bekymra oss om framtiden, är industrisamhällets entropiproduktion i lika hög grad som dess råvaruförsörjning en global fördelningsfråga (Roberts & Parks 2007). Insikterna om det moderna världssamhällets sårbarhet är mera utbredda än någonsin. De yttrar sig bland annat i en strid ström av böcker och filmer på temat undergång. Till och med en gammal profetia grundad på mayaindianernas kalender har åberopats för att utpeka 2012 som historiens slutpunkt. En mera sakligt grundad oro delas av ett mycket brett spektrum av framträdande opinionsbildare, från miljövänner och klimatforskare till energiexperter och finansanalytiker. Även om modernitetens sociala, estetiska och existentiella avigsidor fortsätter att väcka olust är det numera inte de ”romantiska” invändningarna som märks mest i den offentliga debatten, utan sakliga frågor kring koldioxidutsläpp, oljereserver och valutakurser. I stället för minnen av storslagna möten med valar på världshaven erbjuds vi en diskurs om den biologiska mångfaldens juridik och politik. I stället för hyllningar till äldre tiders människor och hantverk lovordas ”alternativ teknik”, ”förnyelsebar energi” och ”traditionell ekologisk kunskap”.

Mycket talar för att vi närmar oss den tvåhundraåriga fossilbränsleålderns slut. Teknikoptimisterna hävdar att det inte behöver betyda slutet för det högteknologiska, energiintensiva samhället, men det är ännu omöjligt att urskilja ett alternativ till oljan som skulle kunna vidmakthålla nuvarande konsumtionsnivåer. Ingen kan undgå att vara medveten om de utmaningar som ställs av en växande världsbefolkning med rättmätiga anspråk på ”västerländsk” standard. I Kina finns det idag endast två bilar per hundra personer, medan det i Sverige finns femtio. Kinesernas ambition att bli lika bilburna som européer är fullt begriplig men bekymmersam. Nu kramar oljebolagen ut den olja man kan ur djuphavsborrhål i Västindien och tar sands i Kanada, med oöverskådliga miljökonsekvenser för ekosystem och atmosfär.

För att hitta något hoppfullt halmstrå att gripa efter har journalister bland annat sökt sig till avlägsna byar i Algeriet, där man installerat solpaneler för att driva några glödlampor. Glödlamporna är uppskattade så länge de fungerar, trots att byborna har fått vänta i åratal på reparationer. Vår kollektiva dröm om en teknisk frälsning bortom oljetoppen vilar tyvärr på just så bräckliga grunder. Glödlampor i all ära, men efter fyrtio års retorik om solkraft vore det hoppingivande att äntligen kunna få se tåg, traktorer eller grävmaskiner drivna av solenergi. Solen har drivit livets utveckling på jorden i miljarder år, men varför inbillar vi oss att vi ska kunna konstruera maskiner som är mera effektiva på att tillvarata solenergi än fotosyntesen? Det är hela tanken att vi ska skörda solenergi för att ersätta mänskligt arbete som gör den till en samhällsvetenskaplig snarare än en renodlat teknisk fråga. Om Sahara en dag kommer att vara täckt av solpaneler lär den elektriciteten bli förbehållen de som har råd med den – mera sannolikt tyskar än algerier. Alltså samma globala elit som idag har råd med oljan. De globala fördelningsproblemen lär solteknologin alltså inte lösa, men det återstår också flera svårlösta frågor kring finansiering (hur skall ens tyskarna ha råd med den i nuvarande finanskris?) och ekologi (var skall de nödvändiga jordartsmineralerna brytas, och till vilket pris?) Det moderna tekniksamhällets dilemman verkar kunna återuppstå, oavsett teknik.

Thomas Malthus oro för tillväxtens gränser var befogad, även om det inte är befolkningstillväxten i sig som är problemet. Världens nuvarande åkerareal skulle kunna försörja 30 miljarder människor, om alla vore veganer (Hermele 2012). Problemet är de oerhörda skillnaderna i köpkraft, samt att endast omkring hälften av åkerarealen används till produktion av baslivsmedel, medan en tredjedel av den mat som skördas förstörs eller slängs. Det är inte nyfödda indier eller afrikaner som utgör det största hotet mot en ”globalt hållbar utveckling”, utan nyfödda svenskar och amerikaner. Men Malthus insåg att det trots allt finns absoluta fysiska gränser för tillväxt och resursuttag. Att flertalet nationalekonomer och tillväxtförespråkare kan avfärda denna självklara ekologiska sanning är mycket besynnerligt. Även om ingen kan förutsäga när i tiden eller var i världen sådana gränser tangeras är det givet att de finns. De högre skördar som inger tillväxtoptimisterna sådant framtidshopp har i första hand byggt på import av guano, fosfat, olja och andra resurser från periferin. Är det detta resursintensiva jordbruk som de vill se globaliseras? Visst kan man ur ett lokalt perspektiv hävda att ”tekniken” har gjort framsteg, men vi har först nyligen börjat ana i hur hög grad ”tekniska framsteg” i själva verket handlar om en omfördelning av tids- och rumsresurser i världssamhället. För att det skall vara rationellt att ersätta arbetskraft i en del av världen med maskiner som bygger på import av naturresurser från andra delar av världen är den avgörande frågan hur arbetstid och resurser prissätts i dessa två områden. Därför är ”teknik” ytterst en fråga för samhällsvetenskaperna, snarare än för tekniska högskolor. Men tilltron till tekniska frälsningar är uppenbarligen så existentiellt avgörande för moderna människor att den omhuldas av alla ideologier – röda, gröna och blå.

Bortom oljeberoendet hoppas vi på förnyelsebara energikällor som sol, vind och biobränslen, utan att riktigt inse att det var just dessa energikällor som våra förindustriella förfäder förlitade sig på – och utnyttjade så effektivt som möjligt. Förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av dessa energikällor har inte i grunden förändrats sedan 1700-talet. Den moderna tekniken har inte ökat våra möjligheter att lokalt utnyttja sol, vind och grödor, endast våra möjligheter att på olika sofistikerade sätt förskjuta vår miljöbelastning till andra delar av världssamhället. Därför skulle en återgång till biobränslen också för oss i nord återaktualisera några av de grundläggande förutsättningar som människor i övrigt i alla tider har varit djupt medvetna om. När vår energi inte längre hämtas ur borrhål i marken, utan från horisontella markarealer, återuppstår den konkurrens om mark mellan energi- och livsmedelsproduktion som företrädarna för den industriella revolutionen trodde sig ha övervunnit. Som det tidiga 1800-talets människor mycket väl visste finns det en naturlig gräns för hur långt livsmedel, djurfoder och annan organisk energi kan transporteras, innan det har gått åt mera sådan energi för transporten än vad som finns i det som transporteras. Ännu en gång kommer vi, liksom de gjorde, att behöva omräkna transportsträckor i energihektar.

För att citera en av de många civilisationskritiker som idag försöker förena en ”romantisk” modernitetskritik med god blick även för industrisamhällets mera konkreta utmaningar: ”Vi bli snart tvungna att byta ut Titanic mot ett segelfartyg – med andra ord, en postindustriell framtid som, trots att den är tekniskt sofistikerad, i många viktiga avseenden liknar vårt förindustriella förflutna” (Ophuls 2011). Endast genom en i grunden reviderad uppfattning av vad modern teknik egentligen är kan vi frikoppla våra tankar om tidens gång från föreställningar om ”tekniska framsteg”. Antropologin har i stor utsträckning gjort upp med evolutionism och hierarkiska idéer om ”utveckling”, men ännu återstår den till synes orubbliga uppfattningen att tekniken obönhörligen förbättras och ”effektiviseras” med åren. Teknikens utveckling framstår i vårt medvetande närmast som en måttstock på tidens gång. Om vi i stället lär oss förstå modern teknik som en global, samhällelig fördelningsstrategi måste det få radikala konsekvenser för de recept på ”utveckling” som vi slentrianmässigt erbjuder de delar av världssystemet som försörjer dess kärnländers teknik med billiga råvaror och billig arbetskraft.

Naturligtvis kommer vi om hundra år – 2114 – att betrakta många tekniska landvinningar som oumbärliga, inte minst inom medicin och informationsteknik. Men mycket av vår nuvarande infrastruktur, särskilt för långväga transporter och storskaligt jordbruk, har förhoppningsvis vid det laget genomskådats som mycket långt ifrån ”effektiv”, ur ett fysiskt och globalt fördelningsperspektiv. Den stora utmaningen under det kommande seklet borde alltså vara att organisera en samhällsekonomi som gynnar de oumbärliga och reellt effektiva teknologierna, samtidigt som de umbärliga och ineffektiva teknologierna avvecklas. En vision för 2114 vore kanske en jordbrukare som plöjer sina åkrar med dragdjur, men följer väderrapporterna via fiberoptik.⁴

ALF HORNBORG

Noter:

1. Rolf Peter Sieferle har i sin bok The Subterranean Forest: Energy Systems and the Industrial Revolution (1982) beräknat att enbart den brittiska stenkolsbrytningen år 1900 motsvarade avkastningen från över 225 miljoner hektar (2 252 000 km²) skogsmark.

2. Den 22 maj 1912 klev morfar ombord på den lilla ångbåten Atua för en tur till Tonga, Samoa och Fiji. Hans upplevelser och reflektioner finns dokumenterade i Under segel till Antipoderna (1915) och i Länder och hav (1954). Nästan nittio år senare – 1998 och igen 2001 – kunde jag efter tjugo timmars flygning från Danmark följa hans fotsteg på öarna Tongatapu, Lifuka och Vava’u. För mig, liksom för honom, har det geografiska avståndet till öarna ohjälpligt kommit att framstå som ett avstånd i tiden. Det antropologiska ”förnekande av samtidighet” som Johannes Fabian analyserade i Time and the Other (1983) har djupa rötter i en eurocentrisk världsbild.

3. Pomeranz (2000) nämner särskilt Europas tillgång till den i stor utsträckning avfolkade amerikanska dubbelkontinenten, inklusive dess väldiga silvertillgångar. 

4. Det vore inte mera av en ”återgång” än medeltiden var jämfört med romerska imperiet (jmfr. Tainter 1988).

Litteraturhänvisningar:

Artikeln publicerades ursprungligen 2013 i årsboken Ymer med temat Antropologi och tid, redigerad av Mattias Viktorin och Charlotta Widmark. Artikeln har tillkommit inom ramen för projektet Tid, Minne, Representation [www.histcon.se], finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.

Publicerad på nätet 13.6.2013