Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

De flyttar gränserna

Donbass, Gaza, Kalifatet

Kriget i östra Ukraina fick i slutet av augusti – ”sorgligt nog” – president Putin att tänka på de tyska fascisternas belägring av ryska städer under andra världskriget. Några dagar tidigare hade Israels premiärminister Netanyahu förklarat att ”Hamas är som Islamska Staten”.

Två misslyckade paralleller, som framför allt berättar vilken okritisk publik de två statscheferna riktar sig till. Samtidigt är detta bitar i informationskrigen kring de tre kriser som dominerade våra nyheter denna sommar.

Rysslands fortsatta intervention i Ukraina, Israels senaste krig med sin delstat Gaza och den så kallade Islamska Statens (IS, f.d. Isis) utropande, 29 juni, av ett nytt kalifat – tre konflikthärdar som på var sitt sätt handlar om att flytta på existerande gränser.

Ryssland bibehåller sitt grepp om Ukraina, genom krigföring via ombud i Donbass; modellen har drag av USA:s destabilisering av 1980-talets Nicaragua via stöd till Contras-rebellerna. Israel fortsätter att befästa sina gränser de facto via systematisk utnötning av den ghettoiserade ursprungsbefolkningen. Det jihadistiska IS har genom ett överrumplande välorganiserat erövringskrig upprättat en ny ”stat” som avskaffat gränsen mellan Irak och Syrien.

Gränser utmanas, undermineras, utplånas. Nya, oroande scenarier som hade varit svåra att föreställa sig för bara ett år sen, växer fram. Krigen flyttar inte bara på de geografiska gränserna, också de mentala får se sig föråldrade.

Krim erövrades, eller återtogs, av Ryssland i en snabb militärkupp. Kriget om Donetsk, Luhansk och mindre städer i Donbass-regionen fortsätter och över 2000 mänskor har redan mist livet, inklusive de 298 helt utomstående i det passagerarplan som i juli sköts ner av proryska rebeller (som trodde att det var ett ukrainskt militärplan).

Likadana dödssiffror har det senaste Gaza-kriget skördat, men i ett annat slags proportioner, som illustrerar begreppet ”asymmetrisk krigföring” och för tankarna till tidigare kolonialkrig som Belgiens i Kongo, Frankrikes i Algeriet, USA:s i Vietnam och Irak. I dagsläget talas det om 2 100 dödade palestinier, enligt FN till tre fjärdedelar civila, och ett 70-tal israeler, till 95% soldater (några av dem offer för egen eld, så kallad ”friendly fire”).

I Ukraina fortsätter Putin att sända in ny materiel och nya omärkta ryska soldater för att öka pressen varje gång den ukrainska regeringssidan verkar få ett övertag. Den ryska regimen har dessutom spelat över ett brett register, med de humanitära hjälpkonvojerna av vitmålade långtradare med mjölkpulver som ett av de mera fantasifulla inslagen. Märkligt nog visade sig åtminstone en del av långtradarna vara halvtomma, som en symbolisk parallell till de tomma ryska löftena i de så kallade fredsförhandlingarna med Ukraina.

Palestinier brukar säga att Israel äter upp pizzan (de ockuperade områdena) medan de förhandlar om den. Samma dubbla taktik använder Putin, med ”facts on the ground” i total strid mot de retoriska utspelen. Israel anser sig officiellt inte ockupera de ockuperade palestinska områdena (termen är ”omstridda”). Putin hävdar å sin sida att Ryssland överhuvudtaget inte är militärt inblandat i inbördeskriget i Ukraina.

Den ryska statspropagandan på hemmaplan är massiv och framgångsrik; största delen av ryssarna torde idag på fullt allvar tro på att det malaysiska planet sköts ner av de ukrainska ”fascisterna”. En kraftigt stärkt militaristisk och extremnationalistisk opinion rapporteras också från Israel, med demonstrationståg under paroller som ”död åt araberna”.

En inte så synliggjord utveckling är annars att relationerna mellan Moskva och Tel Aviv förbättrats märkbart under de senaste åren – Putin har till och med kallat Israel för ”ett ryskspråkigt land”, rapporterar Igor Delanoë i Le Monde diplomatique. Det starka inslaget av ryska immigranter, inte minst bland de 650 000 så kallade bosättarna, är en av orsakerna till den israeliska ytterhögerns frammarsch, med representanter som Avigdor Lieberman i den högsta statsledningen. Handelsutbytet mellan de två länderna är omfattande – 3,5 miljarder dollar 2013 – och inbegriper rysk olja och israeliska drönare. Också turismen blomstrar i bägge riktningarna, med ryssarna som näststörsta nationalitet, efter USA, bland besökarna i Israel. Putins odelade stöd till al-Assads terrorregim i Syrien har inte avskräckt Israel (”man vet vad man har men inte vad man får”). När FN:s generalförsamling 27 mars fördömde den ryska annekteringen av Krim, lade Israel ner sin röst.

Sommarens inbördeskrig mellan Israel och Hamas är en repris på de två tidigare Gaza-katastroferna, den senaste 2012, och bara ännu blodigare än 2008–09. Här terroriserar bägge parter civilbefolkningen på andra sidan om gränsen, men israelerna skyddas numera rätt effektivt för Hamas och de radikalare gruppernas primitiva raketer. Vem bygger en ”järnkupol” (”Iron Dome”) över Gaza, lik den Israel skapat sig med stöd från USA? Borde EU gripa in, bland annat för att skydda den infrastruktur man bidragit till att bygga upp (skolor, sjukhus och så vidare) från att smulas sönder på nytt i nästa krig – för att nu inte tala om alla människoliv? Tanken är förstås absurd ur israelisk synvinkel: i ett asymmetriskt krig finns stridsvagnarna, attackplanen, drönarna och luftförsvaret på den ena sidan, ’terrortunnlarna’ och de civila offren på den andra.

Netanyahu och hans gelikar brukar säga att Hamas håller invånarna i Gaza som gisslan; i så fall en gisslan där många drabbats av Stockholmssyndromet. Det finns också proisraeliska debattörer som anser att Gaza-borna ’förtjänar’ att dö eftersom de inte gör uppror mot Hamas. Men om Israels operationer ska ses som en fritagning av gisslan, är resultatet skrämmande dödligt. Enligt folkrätten ansvarar ockupationsmakten för befolkningens säkerhet i sina ockuperade områden, men i det här fallet handlar det om en befolkning som ockupanten av allt att döma inte vill att ska finnas där.

Att som Netanyahu jämföra Hamas med Islamska Staten är vilseledande; Hamas skulle i så fall vara ’värre’ än Al-Qaida (som tagit avstånd från IS metoder). Det som utlöste den senaste blodiga konfrontationen var tvärtom det hårt trängda Hamas beslut att avstå från nästan alla sina krav och ta upp ett samarbete med det moderatare Fatah. Kidnappningen och mordet på tre liftande israeliska ungdomar nära Jerusalem kan ha varit två palestinska extremisters försök att sabotera det här samarbetet. Teorin att Hamas skulle ha stått bakom morden sågs av de flesta bedömare på plats som osannolik (bland annat SvD:s och Hbl:s korrespondenter). Netanyahu skyllde i alla fall omedelbart på Hamas och inledde en straffoperation – lika tvärsäkert, och med lika katastrofala följder, som när George W. Bush, Donald Rumsfeld med flera blandade ihop Irak och Al-Qaida efter elfte september-attacken 2001.

Idag är det Irak som USA lämnat efter sig en stat i upplösning – en ”failed state” som Bush brukade säga – med en ledning som genom sin shiitiska sekterism lagt grunden för sunni-extrema IS (tidigare Isis eller Isils) blixtsnabba ockupation av landets nordvästra delar, ett ”kalifat” med en befolkning i samma storleksordning som Finlands. En annan faktor bakom framryckningen är det maktvakuum som inbördeskriget i Syrien skapat. Indirekt är IS framgångar i dag alltså produkter både av USA:s attack på Irak och av arabvåren i Syrien 2011 – eller i det senare fallet, snarare av omvärldens uteblivna stöd till den demokratiska oppositionen.

Den extremislamistiska rörelsen IS har däremot fått massivt ekonomiskt stöd av de USA-allierade sunni-diktaturerna, Saudiarabien och Qatar. Strategiskt fick IS i ett tidigare skede också hjälp av Nato-landet Turkiet, som öppnade sina gränser för krigare på väg till Syrien. Inspirerade av predikanter och sadistiska avrättningsvideor strömmar mängder av frivilliga nu till kalifatet (man talar till exempel om över 200 krigare från de nordiska länderna). Samtidigt samlar sig ’världssamfundet’ i gemensam front mot denna förhöjda nivå av barbari med gudligt ansikte. Hittills omaka par som USA och Iran, Turkiet och kurderna, Israel och Syrien, Västeuropa och Ryssland drar i det här fallet plötsligt åt samma håll.

Mycket hopp fästs nu vid kurderna, som till skillnad från den irakiska armén har bjudit IS motstånd. Kurdistans Arbetarparti PKK, som klassats som terrorister av Turkiet, USA, EU och Nato, är plötsligt på ’rätt’ sida och erbjuds vapen från väst. Att USA gav irakiska Kurdistan en relativt autonom ställning efter det första Irakkriget 1991 verkar i ljuset av IS framfart nu vara en av de saker man då gjorde rätt.

Även om en verklig kurdisk stat, som skulle omfatta också delar av Turkiet, Iran och Syrien, fortfarande är utopi – alla folk ges inte rätten att flytta gränser och bilda stater – så har de irakiska kurderna varit lyckosammare än palestinierna, som tvärtom fått se sitt territorium allt mera exproprierat av den rörelse som 1948 blev Israel. De proryska separatisterna i östra Ukraina kan ses som motsvarigheter till 1940-talets framgångsrika sionistiska terrororganisationer i Palestina – med skillnaden att språk, etnicitet och religion inte (ännu?) spelar en lika totaliserande roll i Ukraina.

Starka krafter i Knesset, ofta med ryska rötter, uttalar numera öppet visionen om en Västbank och ett Gaza helt utan araber. Men bortsett från retoriken är det ett faktum att den israeliska blockaden av Gaza och den ständiga utbyggnaden av Israel inne på Västbanken verkar i samma riktning: att hela tiden, stegvis, göra livet för ursprungsbefolkningen allt svårare. Fikonlöv som ”fredsprocessen” och ”tvåstatslösningen”, som tidigare i viss mån kunde dämpa kritiken från omvärlden, verkar nu ha övergetts helt, Netanyahu har deklarerat att Israel ”aldrig” kommer att överge Västbanken.

Ändå är det just här som nyckeln till en fredsprocess ligger. Genom att utrymma sina befästa enklaver, de så kallade bosättningarna, på Västbanken – illegala till och med enligt USA – skulle Israel få Fatahs samarbetslinje att framstå som ett trovärdigt alternativ till Hamas. Som det är idag straffar Israel alla: de militanta palestinierna för att de är militanta och de moderata för att de är moderata.

”Gaza är ett ghetto” rubricerade Yrsa Grüne en ledare i Hufvudstadsbladet (22.7). Begreppet ghetto är laddat med historia och för tankarna till det tragiska upproret 1943 i ghettot i Warszawa, som genom uteblivet stöd utifrån – jämför de syriska rebellerna – blev ett kollektivt självmord.

Putin å sin sida jämförde läget i Donetsk med belägringen av Leningrad på 1940-talet – en lika känsloladdad symbol, närmast helig i rysk historieskrivning. Och naturligtvis drog Putin här återigen fram fascismkortet. Att Ryssland på den tid han talar om hette Sovjetunionen och att Stalin i många avseenden var en lika god fascist som Hitler, om man ser till handlingarna, tycks då spela mindre roll.

5.9.2014