Antikens historielöshet

Det grekiska ordet historia, ur vilket vårt historiebegrepp härrör, betydde ursprungligen (eller mycket tidigt i historien) en undersökande aktivitet med mål att nå fram till en sanningsenlig beskrivning av faktiska händelser. Historia hade sitt tidigaste ursprung i histor, som i tidig grekisk epik syftade på en person med förmåga att skilja mellan olika konkurrerande utsagor eller ståndpunkter. På 300-talet f.Kr. hade historia fått en ny mening och kunde nu också betyda det skriftliga resultatet av faktasökande undersökningar, alltså de litterära produkter som resulterade ur detta slags forskning. Det är mycket möjligt att denna skiftning sammanföll med uppkomsten av den tidigaste teori vi känner till kring historieskrivningen.

I och med att man börjar forma teorier kring historieskrivningen erkänner man samtidigt historien som en självständig litterär stilriktning. Detta sker på 300-talet f.Kr. i antikens Grekland. Det är i den delvis bevarade Ars Poetica (Om diktkonsten) av Aristoteles som historieberättandet för första gången nämns som en egen genre, samtidigt som den ställs i kontrast mot poesin. Hos Aristoteles utfaller jämförelsen till historiens nackdel. Historien berör enligt honom enskilda händelser (grek. ta kath ekaston), medan poesin diskuterar det mer generella (grek. ta katholou). Därmed kommer poesin närmare filosofin, vilket enligt Aristoteles talar till poesins fördel. (Ars poetica, 1451b).

Det är uppenbart att Aristoteles något förringande syn på historien står i skarp kontrast till det stora pragmatiska värde senare författare i den grekisk-romerska världen kom att tillskriva historieskrivningen. Cicero talar om historien som ”livets läromästare” (magistra vitae) (De oratore, 2.36), och denna uppfattning understryks och preciseras av Dionysios från Halikarnassos, Polybios och Diodoros. Enligt dem ligger historieskriftens pedagogiska värde i att läsarna erbjuds exempel som kan uppväga deras egen bristande erfarenhet (Dionysios från Halikarnassos: Tekhne rhetorike 11.2.20, Polybios: Historia, 9.2.5, Diodoros Siculus: Bibliotheca historica, 1.1.5). Den allmängiltiga karaktären i exemplen från historien hade dock framhävts redan mycket tidigare. Thukydides lät förstå att hans skildring av det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten (431–403 f.Kr.) skulle bli en ”sak för evigheten” (grek. ktema es aiei) (Thukydides: Historia om det peloponnesiska kriget, 1.26), trots att han var samtida med det krig han beskrev.

Det förefaller i själva verket som om det förflutnas potential att fungera som guide för nuet och framtiden aldrig ifrågasattes i de antika resonemangen kring historieskrivningen. Till exempel Polybios skriver: ”Genom överförandet av det som är likadant (ur det förflutna) på de egna omständigheterna sätts en lämplig grund och ges de rätta medlen för att förutspå framtiden” (Historia, 12.25b). ^[1] Lukianos Quomodo Historia conscribenda sit (”Hur man bör skriva historia”) från 100-talet e.Kr. är den enda skrift om historieskrivning från antiken som bevarats i sin helhet. Av de texter vi känner till är det den som intar den mest kritiska inställningen till historikerns möjligheter att lyckas i sitt värv, och här varnas uttryckligen för risken att man kan delges felaktiga uppgifter via historieverken. Eftersom historikern inte kan ha varit närvarande överallt och sett allting med egna ögon måste han ta sin tillflykt till en ”beräkning av den mera tillförlitliga synen” (grek. synthetikos tou pithanoterou) (Quomodo Historia conscribenda sit, 47). Utslagsgivande i sådana fall kan bli något helt annat än det ”mera tillförlitliga”. Ett exempel är krigsskildringar, där historikerns vilja att prisa en viss härförare alltför lätt får överhanden (Hist.Conscr., 7). I sådana fall förvanskas historiska fakta (eller ”det som skett”: grek. ta gegenemena). Men att ett sanningsenligt återgivande av fakta är såväl historikerns plikt som en genuin möjlighet tycks Lukianos ändå ta för givet:

Historikerna bör inte skriva som retorikerna talar, utan det som har hänt kommer också att kunna sägas. Det har redan gjorts och behöver enbart ordnas och kläs i ord. Alltså behöver historikerna inte söka efter ord, utan endast fundera över hur det de beskriver skall uttryckas.

(Hist.Conscr. 51).

Vad som kommer till uttryck i ovanstående passage är en icke-problematiserande syn på historiska fakta. Det som skett i en svunnen tid går i princip att beskriva med lika stor sanningsenlighet och med lika stor relevans som det man har framför sina ögon i detta nu. Om man bara har tillgång till pålitliga vittnesmål och själv förhåller sig neutralt till händelseförloppen kan man få till stånd en opartisk rapport. För att den historiska skriften därutöver ska vara nyttig och lärorik krävs det, hävdar Lukianos, att man skriver om sådant som verkligen är värt att notera (hellre en ingående skildring av ett misslyckat härtåg som belyser orsakerna till varför det gick snett, än hel bok om en kejsares sköld (jfr. Hist.Conscr. 19 och 38)). När dessa kriterier har uppfyllts har historikern iakttagit sin plikt, och historieskriften kan fylla sin pedagogiska uppgift.

Denna icke-problematiserande inställning till historiska fakta, alltså tanken att händelser ur det förflutna alltid går att beskriva och presentera som exempel relevanta för den egna samtiden, har i forskningen kopplats samman med en grundsyn som kan ses som typisk för antika kulturmönster. De svenska forskarna Dimitrios Iordanoglou och Mats Persson beskriver ett betraktelsesätt där ingen kvalitativ skillnad gjordes mellan förfluten tid och den egna samtiden, med andra ord ett slags ”konstanstänkande”. Människornas upplevelsehorisont skulle helt enkelt ha fungerat så att historiska företeelser antogs motsvara händelser i den värld man själv levde i, vilket i historieskrivningen (såväl som i övrig litteratur) återgavs som ”de tidlösa exemplens makt” (latin: exempla) (Iordanoglou och Persson 2012, 114–123, jfr. Marincola 2009, 22).

Men även om man antar hypotesen att detta slags konstanstänkande faktiskt bestämde hur den antika människan förhöll sig till olika tidsepoker, innebär detta inte att hon såg världen som oföränderlig. Herodotos, som inledde den antika historieskrivar-
traditionen, ägnade stora delar av sitt verk åt att skildra mäktiga härskares uppgång och fall. Ingen regelbundenhet i när och hur en härskare vinner och förlorar sin makt går att skönja i hans verk (den lydiska kungen Kroisos fall är till exempel uppenbarligen kopplat till hans underlåtenhet att ta gudarnas påbud på allvar, medan hans överman Kyros i högre grad verkar bli ett offer för olyckliga omständigheter) (jfr. Grethlein 2011, 259–260). Regelbundenheten står istället att finna i själva det mönster av uppgång och fall Herodotos tycks se som ödesbestämt för härskare och riken av alla slag:

Av de stater som förut var mäktiga har flera nu blivit små och obetydliga. Och av dem som är stora nu var det många som förut var små. Eftersom jag vet att den mänskliga lyckan aldrig förblir på samma ställe, kommer jag att bevara minnet av det stora likaledes som av det obetydliga.

(Herodotos: Historie, 1.5)

Om vi godtar antagandet att det antika tänkandet så att säga inkorporerade det förflutna i nuet, kräver denna egenhet i det kollektiva medvetandet en förklaring. I The Development of the Idea of History har Gerard Allan Press kopplat samman avsaknaden av kvalitativ åtskillnad mellan olika tidsepoker i den antika världsuppfattningen med frånvaron av historiefilosofi. Press tanke är att någon historie-
filosofi i själva verket inte kunde existera under antiken, eftersom historien inte ännu hade fått status av ett objekt som det var möjligt att bedriva filosofisk spekulation om. Med detta menar Press att antikens människor inte uppfattade historien som ett objekt i sin egen rätt. (Press 1982, 138).

Upptakten till framväxandet av historien som sitt eget objekt ser Press i en åtskillnad mellan världslig (profan) och gudomlig (sakral) historia, som han identifierar i Augustinus De Civitate Dei (Om Gudsstaten). Uppfattningen om en gudomlig historia tillskriver Press i själva verket hela den tidiga judisk-kristna historiesynen, som kännetecknas av att den ser en inneboende mening i historiens gång (försynen) samt en början och ett slut på historien (syndafallet och domedagen). Målinriktningen och meningsfullheten i denna sakrala historia kommer enligt Press inte att artikuleras så mycket i direkt reflektion som i en retorisk och apologetisk (urskuldande) konkurrens med de icke-kristna grekerna och romarna, uppfattade som representanter för profan historieskrivning.

Historiefilosofi i egentlig mening uppkommer enligt Press ändå först i och med den tyska 1700-talsromantiken och dess idealistiska strömningar. I den tyska idealismen börjar nämligen, menar Press, den transcendenta (utomvärldsliga) bestämning Augustinus såg som den jordiska tillvarons mål och mening nu uppfattas som innefattad i själva världshistorien: historien konstrueras som en målinriktad utvecklingsprocess, där meningen går från att vara transcendent till att vara immanent (inomvärldslig). Således får historien – i likhet med andra filosofiskt intressanta begrepp som tid, rum, kunskap och moral ­– karaktär av ett objekt i sin egen rätt, och historiefilosofin tar sin början. (Press 1982, 21–22, 138–139).

Press syn på uppkomsten av ”den självständiga entiteten historia” som ett 1700-talsfenomen, där historiebegreppet lösgörs från sin koppling till de objekt vilkas historia presenteras, rimmar väl med den uppfattning som förs fram i den begreppshistoriska forskningens bibel, Reinhard Kosellecks Geschichtliche Grundbegriffe (Historiska grundbegrepp). I detta grundläggande lexikon dateras uppkomsten av begreppet ’historia’ (tysk. Geschichte) som kollektivsingulär, alltså av ”historien i sig” istället för flertalet olika ”historier”, till den senare hälften av 1700-talet. Omvandlingen av historiebegreppet infaller under en period från mitten av 1700-talet och några decennier in på 1800-talet som, enligt den genomgående tesen i Grundbegriffe, medförde en radikal transformation av det politisk-sociala språket. Det namn som etablerats för perioden i fråga är Sattelzeit.

En central aspekt av omvandlingen under Sattelzeit benämns av Koselleck ”förtidsligande” (Verzeitlichung), och innebär att de samhälleligt och politiskt betydelsefulla begreppen blir dynamiska på ett nytt sätt. De kommer att inkludera förväntningar och målsättningar de inte tidigare haft. I enlighet med denna allmänna utveckling får också begreppet ”historia” större tyngd: så gott som allting ges snart en historisk dimension, och utvidgade begrepp som ”världshistoria” och ”historiefilosofi” tas i bruk. Vidare ses historien nu för första gången som en framstegsprocess med olika urskiljbara stadier och en given riktning, och de stora skillnaderna mellan olika historiska epoker och den nuvarande, samt framtiden, träder i förgrunden. (Koselleck et al 1972, ”Einleitung” XVI-XVII, 647–658, jfr. Persson 2005, 16–17).

I enlighet med Press och Koselleck skulle man kunna säga att den för den antika historieskrivningen typiska icke-problematiserande synen på historiska fakta – som tog sig ett klassiskt uttryck i Ciceros magistra vitae och sågs som självklar till och med i Lukianos historiekritiska text Quomodo historia conscribenda sit – får sin dödsstöt först när historien blir sitt eget objekt som kan delas upp i olika kontextspecifika epoker. Eller som medeltidshistorikern Amos Funkenstein uttryckte det:

[…] för antika och medeltida författare var historiska fakta, så att säga, atomiska entiteter vilka är direkt uppfattbara och förståeliga, och knappast i behov av tolkning […] i den moderna uppfattningen är inget historiskt faktum meningsfullt i sig självt: endast dess kontext förlänar ett faktum mening och betydelse.

(Funkenstein 1993, 24–25)

Även om man erkänner att det faktiskt skedde en radikal vändning i historiesynen på 1700- och 1800-talen, där effekten blev ett ökat problematiserande av historiska fakta, bör det betonas att detta inte var ett alltigenom nytt tänkesätt. För precis som tanken om historien som en meningsfull enhet i sin egen rätt kan spåras till tidiga sakrala historiker som Augustinus, kan den kontextspecifika historien ses ha sin förelöpare i den judisk-kristna ackommodationstanken, alltså i tanken om hur Guds ord i olika tider och på olika platser bör omsättas i praktiken. Det nya måste istället anses ligga i att historien först nu allmänt börjar uppfattas som ett komplext objekt indelat i separata epoker.

En följd av detta nya tänkesätt blir uppkomsten av en helt ny genre inom historieskrivningen, nämligen antik historia. Före 1700-talet hade antik historia i mångt och mycket varit detsamma som de antika historieskrivarnas skildringar; ville man lära sig det antika Greklands historia läste man Herodotos och Thukydides, ville man lära sig om Romarriket läste man Polybius och Livius.

Frigörelsen från tanken att de antika historikerna ägde upphovsrätten till sin egen historia är intimt sammankopplad med förkastandet av idén att det förflutna problemfritt skulle kunna fungera som läromästare för nuet. Som redan påpekats var de antika historikerna, börjande från Herodotos, inte främmande för ombytligheten i samhälleliga fenomen och mänskliga öden, men även det som var statt i förändring verkar ha ansetts följa kända mönster. Härmed kunde perserrikets expansion på 500-talet f.Kr. klargöra Atens stormaktsambitioner hundra år senare (Herodotos), och atenarnas katastrofala sicilianska expedition under peloponnesiska kriget erbjöd en modell för förståelsen av det trojanska kriget (Thukydides). Det var när denna grundbult i den antika människans inställning till förflutna händelser började anses vara de facto felaktig som antikens upphöjning av historien till status av magistra vitae slutligen upphörde och historieskrivningen gick in i en ny kritisk epok.

I denna kritiska fas befinner vi oss fortfarande. Såtillvida som vi än idag tänker att vi kan lära oss från historien gör vi det trots den djupgående kvalitativa skillnad mellan olika historiska epoker vi kommit att erkänna. Frågan blir då i vilken mån antik historieskrivning överhuvudtaget kan ses som historiskt orienterad, alltså som historiskt inriktad med avseende på den dubbla innebörd historiebegreppet har idag, där ordet historia avser ”både en subjektets verksamhet (historieskrivning) och ett objektområde (det förflutna)” (Iordanoglou och Persson 2012, 112). Cicero som upphöjde historien till magistra vitae gav också Herodotos titeln ”historiens fader”, pater historiae. Dock fanns det en alternativ syn enligt vilken Herodotos i själva verket bör ses som ”lögnernas fader”, pater mendacorum. ^[2] Eventuellt bemödade han sig inte alltid om att hålla sig till Lukianos gyllene regel: att historikerns plikt är att ge uttryck för det som ”faktiskt har skett”. Men kanske det egentliga problemet för Herodotos, liksom för antikens historiker överlag, helt enkelt var att de inte kunde ge uttryck för vad som verkligen hänt eftersom de på sätt och vis saknade historisk medvetenhet? Hindrade den snarlikhet de tog för given mellan det förflutna, nuet och framtiden dem från att överhuvudtaget förstå sig på det förflutnas särart? Ja, uppfattade de historien helt enkelt som en räcka upprepningar där enbart några smärre modifikationer förekom, och där alla företeelser gick att förstå så länge man hade det övergripande mönstret klart för sig? Eller kan man redan i Herodotos sätt att begripliggöra det förflutna skönja någonting som berättigar hans status som frontalfigur i den ”historiska” historieskrivning vi är vana vid?

I den moderna historiska forskningen varnas det ständigt för anakronismer och framför allt för så kallad hypostasering, det vill säga omedvetna projiceringar av egna begrepp på en äldre tid (jfr. Persson 2005, 30–31). Exempelvis påpekas det ofta att antik vetenskap inte går att dela upp i samma undergrupper som vi gör idag. Varningarna är ofta befogade, men samtidigt bör man vara medveten om den risk det innebär att totalt ”främmandegöra” förflutna epoker. Beträffande den antika historiesynen har vi kunnat konstatera att den faktiskt på många vis verkar ha skilt sig från dagens historiesyn, och att historien uppfattad som ett bestämt objekt inte befästes i språkbruket förrän på 1700-talet. När det förflutna skulle förklaras förefaller det som om antikens människor helt självklart skulle ha förutsatt ett slags väsensgemenskap mellan nuet och det förgångna: historien sågs som en motsvarighet till den egna samtiden. Precis som man kan argumentera mot att det under antiken fanns en historiefilosofi i egentlig mening, är det kanske obefogat att överhuvudtaget tala om en historiesyn i det antika tänkandet (jfr. Persson och Iordanoglou 2012, 111–114). Dock: man skulle också kunna vända på steken och fundera över om inte ett visst avståndstagande från tanken att förflutna händelser kan inordnas i på förhand givna mönster var en förutsättning även för antik historieskrivning.

I denna anda har den tyska latinisten och antikforskaren Hans-Alois Weber hävdat att något som vi kan igenkänna som historisk argumentation i själva verket redan uppträder hos Herodotos. Weber menar att det utpräglat historiska i Herodotos berättande är hans inordnande av tidsligt åtskilda händelseförlopp i en struktur som inte längre är direkt förståelig utgående från ”på förhand givna tolkningsmönster” (durch vorgegebene Deutungsmuster). Följer man ett på förhand givet tolkningsmönster innebär det att skildringen av till exempel ett slag eller av en hovintrig, hur utdragna eller intrikata de än är, rör sig inom ramarna för en förstrukturerad förståelse: slaget eller hovintrigen presenteras som ett specialfall av något som lyssnaren antas känna till. Men när Herodotos inleder sitt historieverk med en utläggning om Lydiens kung Kroisos finns det inte några på förhand givna tolkningsmönster som skulle placera in beskrivningen i ett led av Herodotos försök att belysa motsättningarna mellan greker och barbarer. För att insikten att belysandet av dessa motsättningar är vad som eftersträvas ska nå fram krävs historisk argumentation. Den får läsaren att inse att Kroisos handlingar uttryckligen utgör en del av förklaringen till de många strider, vilka slutligen ledde till den största enskilda motsättning mellan öst och väst Herodotos verk beskriver: kriget mellan greker och perser i början av 400-talet f.Kr.

I anknytning till Weber kan man fråga sig var skiljelinjen egentligen går mellan Herodotos historiska argumentation och moderna historikers motsvarighet. Precis som dagens historiker använde sig Herodotos av något som vi skulle kunna likna vid källkritik när han samlade in det material som kom att bilda stommen i hans verk. Han lyssnade på olika versioner av händelser ur det förflutna, försökte bilda sig en uppfattning om deras tillförlitlighet och valde sedan dem som han ansåg vara mest trovärdiga. Det finns alltså en likhet mellan moderna historikers arbetsmetoder och Herodotos. Den bör vi inte bortse från då vi idag gått in i en tidsålder som starkt tar avstånd från den renässanstanke enligt vilken det skulle finnas en återfödd tradition som förenar oss med antiken. Dock finns det också en stor skillnad. Herodotos gjorde inte någon skarp åtskillnad mellan tillförlitlig information och de verkliga händelser informationen gällde. För att tala i moderna termer kan man säga att Herodotos var en ”naiv empiriker”. Han trodde att den tillförlitliga information han skaffat i samtiden kunde likställas med säker kunskap om det som skett i det förflutna. ^[3] Han ansåg att hans verk erbjöd direkt faktakunskap, och därför behövde han ingen historisk teori och inga hypoteser om det förflutna. I den mån Herodotos fortfarande kan ses som historiens fader bör han alltså också ges titeln ”den icke-problematiserande faktasynens fader”.

Innebörden i ordet historia gick således i antikens Grekland från att vara en undersökningsform till att utgöra det litterära resultatet av denna sorts undersökningar. Det historiebegrepp vi känner till, alltså historien i bemärkelsen det självständigt existerande och i separata epoker delbara objekt som de historiska skrifterna befattar sig med, uppkom betydligt senare, och då förkastades också slutgiltigt den efterhängsna icke-problematiserade faktasyn som gjort att historien så självklart kunnat ges rollen som livets läromästare. Men även om det antika historiska medvetandet inte gjorde någon kvalitativ åtskillnad mellan gångna tider, nuet och framtiden innebar detta inte att antikens historiker inte skulle ha sett det förflutna som en sfär, vars klarläggande krävde såväl gedigen undersökning som en argumentation vilken gick långt utöver ett återberättande utgående från på förhand givna mönster. Med avseende på historieskrivning kunde man säga att den största skillnaden mellan ”oss och dem” var att de antika historikerna faktiskt såg möjligheten att uppnå säkerställd kunskap om gångna tider som en genuin möjlighet, medan vi skulle kalla detta en naiv tro.

Otto Linderborg

---

---