Kommentarer: JESSICA PARLAND-VON ESSEN

Gräver man ner sig istället för att analysera ordentligt?

De senaste månaderna har diskussionen om de finlandssvenska tidningarnas framtid gått het. Man vill värna om journalistik men också om den finlandssvenska kulturen och offentligheten som de manifesterats i papperstidningarna. Per-Erik Lönnfors skriver i detta temanummer om hur starkt hela hans liv präglats av Hufvudstadsbladet, en känsla som säkert också delas av många Nya Argus-läsare. Hot mot ”vår” dagstidning förvandlas till hot mot den egna identiteten och kulturen på ett sätt som får också oss läsare att reagera emotionellt och med oro. Man glömmer kanske att massmediernas innehåll är utsatt för grindvaktare, att journalister och redaktörer i sitt arbete formar vår världsbild och långt sätter agendan för vad som diskuteras i den massmediala offentligheten. Denna verksamhet har skapat gemensamma och enhetliga filterbubblor, verkligheter som vi orienterar oss i. Redaktionerna, som för journalisterna utgör en viktig kollegial referensram, ger för läsarna en känsla av enhetlighet, förutsägbarhet och kontinuitet. Verkligheten blir för oss förklarad i en bekant kontext. Men nu känner vi att den finlandssvenska bubblan eller snarare dess delbubblor är hotade. Samtidigt är alla rörande eniga om att journalisterna gör ett oersättligt viktigt arbete.

Digitaliseringen och automatiseringen av vårt samhälle har kostat hundratusentals jobb inom många branscher de senaste decennierna. Men först nu har utvecklingen på allvar nått de sektorer som sysslar med produktion och distribution av framför allt tryckt text. Eftersom de människor som arbetar inom branschen dominerar massmediernas innehåll har denna samhällsutveckling fått en opropotionerligt stor uppmärksamhet jämfört med tidigare omstruktureringar. Men krisen har också en annan dimension och den handlar om hur vi uppfattat att vårt samhälle fungerar politiskt. Vi har blivit lärda att massmedia och journalistik fyller en viktig samhällsbärande funktion i vårt demokratiska system. Frågan är bara om vi kan diskutera den senare frågans betydelse och substans, och i synnerhet vilka alternativa mekanismer och funktioner som kunde finnas, då de traditionella massmedierna själva inte har något intresse av att försöka diskutera något annat är ”journalistikens kris”, ”svårigheten att hitta fungerande affärsmodeller” eller hur hela samhället är hotat av kommersialisering, korruption, likriktning, fördumning, splittring eller avdemokratisering i och med massmediernas svårigheter. Att journalisternas arbetsvillkor drastiskt försämrats på grund av mediehusens sviktande ekonomi har lett till en situation där medieföretagen och deras ägare utpekas som svikare, beskyllningar som man lyckligtvis mer sällan riktar mot sina kunder, alltså läsarna och annonsörerna. Vad man egentligen vill är att vrida tillbaka klockan.

Diskussionen om mediernas och journalistikens nuläge och framtid har präglats av en förvirring som beror dels på svårigheter att gestalta en förändring som är mer omfattande och påtaglig än vad man normalt har att göra med, dels på att man inte analyserat situationen egentligen eftersom de begrepp man använder inte längre motsvarar verkligheten. Det är som att man försöker lappa läckor i skrovet medan vatten sköljer in över relingen i stora sjok. Hela världen är förändrad. Problemet känns särskilt påtagligt i den finlandssvenska världen, där debattens vågor gått nog så höga, men präglats mera av tyckande och argument och fraser av mer eller mindre floskelkaraktär än av mer djupgående analys om vad vi egentligen behöver och borde sträva efter och ännu mindre om hur man kunde tänkas uppnå det. Målsättningen kan knappast vara att ha så många ledarskribenter som möjligt för att trygga mångfald – ett något absurt resonemang i dagens kakofoniska medielandskap – eller att rädda mediehus eller ens tidningar och deras varumärken som ett självändamål. På hurdana sätt kan man stöda finlandssvensk kommunikation och gemenskap (identitetsbygge) i det nya medielandskapet? Det finns ju resurser, både pengar och kunnigt folk, men hur ska de bäst användas?

Emmanuel Karsten skriver i Dagens Nyheter (11.10.2014) om behovet av en skogsbrand i medie- världen. Hans budskap är kärvt, men han har en poäng: hur mycket ska man satsa på att rädda föråldrade strukturer? Borde man inte agera mer strategiskt för att rädda journalistiken och hitta ersättande funktioner och plattformar för det för demokratin och samhällsordningen viktiga granskande uppdraget som massmedia haft det senaste seklet? Hur mycket styrning och administration behövs det i en modern offentlighet och journalistik? Hur påverkas helheten av public service och vad ska den bestå av? Men så länge man inom de gamla tidningshusen och i journalistkåren envisas med att tala om tidningar som primära produkter och har svårt att på allvar se offentligheten i sociala medier och bloggar som en del av den verklighet vi lever i, har man små förutsättningar att anpassa sin verksamhet.

Faktum är att texten fortfarande är ett viktigt element också i det nya integrerade metamediet, börjande från att själva datorkoden baserar sig på text till det att text i regel är ett överlägset format vad gäller att komprimera analytisk information och fakta. I kombination med grafik och bild är det ofta helt oslagbart. Vi talar alltså precis om de format man traditionellt arbetat med i tidningsvärlden. Ändå ställer det digitala med sin instabila karaktär, där narrativen inte längre kontrolleras av producenten, alldeles nya krav på hur man borde arbeta. Jag återkommer till temat i en annan text i detta nummer.

^[1] I medievärlden har man lätt nappat på lösryckta trendkoncept som crowdsourcing och digital first, utan att man sett att själva produkten och hela grundkonceptet är föråldrat. I det digitala måste man utgå från tjänster snarare än produkter. Mikael Hindsberg diskuterar i sin artikel problematiken på en nivå som jag personligen ser som den relevanta. Ett kulturhistoriskt perspektiv visar hur basalt medierna påverkar vår kultur och av erfarenhet vet vi hur otroligt starkt informationssystem och medier cementerar inte bara verksamhetsmodeller, utan också begrepp och tankestrukturer. Lev Manovich har på ett övertygande sätt argumenterat för att mjukvaran, datorprogrammen, de facto är de nya medierna. Att tala om ”webben först” på en redaktion är alltså en helt annan sak än att tala om ”digital first”. Digital first innehåller en mycket större logisk helhet med flera olika möjliga strukturer att ta hänsyn till. Webben handlar bara om ytan, slutprodukten, medan digitaliseringen av innehållet innebär att hela strukturen och processen förändras från början till slut. Jyrki Kasvi talade nyligen på högskolornas it-dagar i Helsingfors om riskerna med att digitalisera processer som är ineffektiva och föråldrade, om att göra samma sak som förr men med datorer. Det sänker i själva verket produktiviteten. Som ett positivt exempel nämnde han skattverkets lyckade it-reform, där man ställde hela processen på huvudet, tänkte om allting och lyckades skapa ett helt nytt system som är både effektivt och användarvänligt.

Det är exakt pålappandet med digitala element i gammaldags system och processer man till stora delar sysslat med de senaste åren inom de finlandssvenska mediehusen. Motståndet att se bortom de emotionella, begreppsliga och strukturella hindren har gjort att man senast på högsta nivå har blockerat också ganska små förändringar. Man har lyssnat på de mest konservativa kunderna i stället för att släppa lös unga och innovativa krafter. Frågan är om vi som en rätt liten språklig minoritet har råd att inte gå i bräschen och om vi inte kunde ha möjligheter, tack vare de ekonomiska resurser som trots allt finns, att tänka om radikalt. Risken finns att man gör oss en björntjänst genom att hålla gamla strukturer under armarna. Behöver vi mediehus och förlag eller behöver vi redaktörer, journalistik, författare, fotografer, grafiker, plattformar, kuratering och distributionskanaler, verktyg för att skapa gemensamma rum och gemensam kultur? Och var är skillnaderna? Ger inte de digitala medierna i själva verket bättre förutsättningar till effektivt arbete tack vare att de kan vara så mycket mera engagerande och inkluderande än de traditionella massmedierna?

De enligt mig viktiga frågorna fortsätter: borde man satsa mer av de finlandssvenska medlen på grävande journalistik och fritt redaktörs- och grafikerarbete med produkter som är gratis eller mycket billiga för användaren? Borde man satsa på att skapa plattformar, teknik och miljöer för distribution, kuratering och samverkan? Vågar finansiärerna hugga sig själva i foten på det sättet eller ser de hellre på en krympande traditionell verksamhetsmodell som riskerar helt marginaliseras på ett decennium eller två? Det krävs mycket stor förmåga till strategiskt tänkande och mycket mod från fonder och tidningsägare för sådana åtgärder, som trots allt innebär en radikal anpassning till en förändrad omvärld.

Men det skulle kräva mycket också av alla andra i branschen. Kan de människor som arbetar med dessa saker tänka om på ett sådant sätt att de kan fokusera på att nå ut till läsarna? Kan de frikoppla värdet av sitt arbete från de traditionella kanalerna och varumärkena, fast månadsinkomst och anrika redaktionsmiljöer? Kunde man våga, liksom skett på finskt håll, grunda andelslag och försöka utveckla nya koncept? En förutsättning är nog att det finns utsikter att få en skälig utkomst, vilket varken allmännyttiga finansiärer eller bolag givit särskilt starka signaler om hittills, snarast tvärtom. I dagens läge fungerar ju till exempel tidskrifterna nästan på ren luft i jämförelse med tidningarna, men alla kan knappast arbeta med så små resurser som många kulturarbetare gör i dag. Vi behöver professionalitet. Då vi betraktar det finlandssvenska mediefältet borde vi ändå inte glömma tidskrifterna som är en viktig del av hela systemet. Vi borde studera tidningar och tidskrifter som delar av samma fält och se hur man kunde dra nytta av varandra.

Kunde det vara möjligt att stöda start up-företag som utvecklar nya koncept och lösningar med en innovativitet och effektivitet som är svår att uppbåda i större anrika företag? Hur kan vi rädda det som är bra, såsom duktiga människors kunnande och iver, kreativitet och skapande, i stället för att bränna slut dem och knäcka dem med negativa budskap, nedskärningar, resultatpress, styrning och begränsningar? Hur kunde man ge i stället för att ta? I den digitala ekonomin måste man först ge. Dela och ge. Och det kan vi väl, eller hur?

23.11.2014

---