Tolkningens historiska dimension

mònou gàr autou kai theòs sterisketai,
agéneta poiein hàss an é pepragmèna

Detta ena förblir dock guden förvägrat,
nämligen att göra det redan gjorda ogjort.

Aristoteles, Eth. nic. 1139b

Inledning

Så citerar Aristoteles Agathon i Den nikomachiska etiken. Det rör sig i detta sammanhang om definitionen av ett beslut och Aristoteles konstaterar på sitt sedvanligt lika triviala som djuplodande sätt, att vi inte kan besluta oss för något som redan inträffat. En grek på Aristoteles tid kan till exempel inte besluta sig för att ha förstört Troja. Inte kan vi idag heller besluta oss för att inte delta i trettioåriga kriget. Beslutet eller, som Aristoteles säger, företrädesvalet (prohairesis) och överlag handlingsvärlden, gäller väsentligen alltid framtiden och närmare bestämt det i framtiden, som kan förhålla sig på ett eller annat sätt, beroende på vad vi gör. Så definieras etikens och politikens områden som de framtida omständigheter, vilka vi kan inverka på. Det här gäller också för tekniskt hantverk.

Samtidigt existerar det förgångna och rent av på ett så fastslaget sätt, att alltså inte ens en gud kan upphäva det. Aristoteles är inte heller den som lösgör det handlande subjektet från sin givna bakgrund. Tvärtom. Hela etiken kretsar kring den form av moralisk hållning som Aristoteles förbinder med spontant verkande och redan förvärvade handlingsdispositioner (hexeis), alltså med någonting som redan har uppstått i den handlandes uppkomsthistoria. Å ena sidan är framtiden öppen, å andra sidan är det förgångna givet. Vad kan detta tänkas betyda i andra än etiska och politiska sammanhang?

Vetenskapens prognostiska inslag

Förutsägelsen intar en framträdande plats inom modern naturvetenskap och antyder att framtiden där skulle ha en särställning. Eftersom framtiden väsentligen är öppen – och detta är argumentet för att kausalitet bara fungerar i ena riktningen – finns i relation till det kommande enbart höggradig sannolikhet. Samtidigt erbjuder erfarenheten ändå möjligheter att på basen av sannolikhet sluta sig till lagbundenheter och dessa tänks då gälla generellt, det vill säga inte enbart framtida skeenden utan skeenden överlag, även förgångna sådana. Den generaliserande vägen från upprepad empirisk bekräftelse till antagandet av en lag kallas induktion. Genom induktionen finns ett ytterligare skäl att framhäva det probabilistiska draget i många moderna vetenskaper. Eftersom antalet fall som motiverar den induktiva generaliseringen med nödvändighet måste vara inte bara ändligt utan rent av tämligen begränsat, har också en på induktiv väg fastställd lag denna karaktär av höggradig sannolikhet, men i detta fall inte för att förutsägelsen handskas med öppen framtid utan till följd av att lagens upphov ligger i en plausibel generalisering på basen av ett ändligt antal belägg. Empirisk kunskap av detta slag är alltså i dubbel bemärkelse skild från det som helt enkelt inte kan vara annorlunda. Vanligtvis brukar man karaktärisera sådan empirisk sanning som a posteriori och skilja den från kunskap som föregår erfarenheten, är a priori eller rent analytisk som logiska sanningar.

Visserligen finns det stora skillnader inom modern naturvetenskap. Klassiska botaniker lät sig inspireras av all den mångfald de upptäckte bland jordens växter och leddes i den här bemärkelsen av det i naturen givna utan att i nämnvärd grad göra förutsägelser. En gentekniker som skapar nya växtformer förefaller däremot intresserad av det givna snarare i den mån det lämpar sig som material för det görbara. Etologer som i samvaro med djur studerar animaliskt beteende har i sin tur en forskningsinriktning, som skiljer sig från bägge de ovannämnda och ofta rent av anknyter till den förstående tolkningsstrategi som också förekommer i humanvetenskaper. Vad som kan gälla som vetenskap varierar alltså stort och man bör vara försiktig med att dra alltför många växlar på ett enda vetenskapsbegrepp.

Samtidigt kan man ändå säga att vi idag ser en tilltagande förskjutning av tyngdpunkten i forskningen från grundforskning till tillämpad forskning. Ibland för utvecklingen rent av tankarna till en av den mekanistiska vetenskapens stora och polemiska talesmän, Francis Bacon, som i sitt verk ”Det nya verktyget” (Novum Organum) konstaterar: ”Mänsklig kunskap och makt sammanfaller: i den mån orsaken inte är känd, kan nämligen inte heller verkan åstadkommas.” (Scientia et potentia humana in idem coincidunt, quia ignoratio causae destituit effectum)”^[1] Bacon uttrycker här det intima samband som råder mellan modern kausalitet och viljan att bemästra skeenden. Visserligen handlar det inte bara om att bemästra. Tvärtom framhäver Bacon att våra praktiska ambitioner ofta också får oss att förhasta oss. Den berömda fortsättningen på den tredje aforismen är därför lika viktig: natura enim non nisi parendo vincitur, ”det är nämligen enbart genom foglighet som naturen låter sig bemästras”. På ett plan måste kunskapen alltså genomsyras av noggrant empiriskt studium, men på ett annat plan är själva arten av empiri instrumentellt motiverad. Med Bacons ord: ”Det sanna och legitima syftet för vetenskapen är inget annat än att berika mänskligheten med nya uppfinningar och medel.” (Meta autem scientiarum vera et legitima non alia est, quam ut dotetur vita humana noviis inventis et copiis.)^[2] Men Bacon är förstås en polemiker och man skall kanske inte låta honom stå som talesman för senare naturvetenskap.

Genom det prognostiska draget i modern vetenskaplig metod har framtiden ändå en särställning. Riktiga förutsägelser bekräftar (eller omkullkastar) hypoteser, som är meningsfulla i relation till en tänkt lagbundenhet. Lagen själv gäller visserligen oberoende av tidsdimension, är relativt ”tidlös” och så finns det även mycket inom modern naturvetenskap som är giltigt också för gångna skeenden. Vi ser detta till exempel i hur den så kallade C14-metoden (som bygger på halveringstiden för en viss kolatom) används för att datera organiskt material i historiska lämningar och likaså i genetiken, när den på basen av DNA drar genealogiska slutledningar, som ibland rent av sträcker sig hundratusentals år bakåt i tiden. I kosmologin figurerar det förgångna i dateringar av himlakroppars ålder och i teorier om universums uppkomst. Detta relativerar framtidsprimatet i modern vetenskap, men samtidigt förefaller det som om dessa retroaktivt giltiga aspekter ändå inte utgör den centrala ådran i så kallade nomotetisk (lagfastställande) vetenskap, speciellt inte när denna vetenskap antar en utpräglat instrumentell karaktär.

Vetenskapens historicitet

En sak måste slås fast. Ingen vetenskap vore möjlig utan den historia som har gett upphov till vetenskapen ifråga och historien är oåterkalleligt given. Det är enbart inom en meningsbärande tradition som forskning är möjlig. (Jag hänvisar här till Kuhns idé om normalvetenskap, men framförallt till Michael Polanyis teori om implicit kunskap och Kurt Hübners vetenskapshistoriska undersökningar.)^[3] I detta avseende befinner sig alla vetenskaper med sina diverse sanningsanspråk i samma situation som andra betydelsefulla verksamheter, som ofta också de har sina speciella former av sanningsenlighet. Genom det faktum att vetenskapen aldrig är förutsättningslös, är den förankrad i en historisk process och vetenskapen kan tacka just sina förutsättningar för att den överhuvudtaget har någonting att säga om verkligheten. Vetenskapens sanningsanspråk involverar vetenskapen själv och är därför alltid också ett idé- eller vetenskapshistoriskt faktum. För den experimentella vetenskapen är det typiskt att ha blicken riktad, inte på dessa historiska betingelser, utan mot de öppna processer man vill förutse och förklara. Detta är givetvis en legitim sysselsättning, men sanningshalten i den motsvarande kunskapen beror på frågeställningarna och experimentens uppgift är inte att kasta ljus över det övergripande historiska sammanhang forskaren ingår i och utgår från. Ett sådant fördjupande perspektiv är andra orienteringar förbehållet. Vi kan med Wilhelm Dilthey kalla dem förstående och skilja dem från objektiverande förklaringar.^[4]

Tolkning

Vad kan tolkningsbegreppet lära oss om detta och vad skall förstås med tolkningens historiska dimension? Det måste omedelbart understrykas att det finns en skillnad mellan tolkning, som alltid är en akt eller en aktivitet, och det tolkade, som är ett mer eller mindre undflyende innehåll. Skillnaden påminner om den fenomenologer gör mellan intenderande akt och intenderat innehåll, mellan menande och menat. Om det i denna text är tal om tolkningens historicitet, avses alltså inte något som tolkas utan de historiska betingelser som präglar tolkningen som verksamhet och förhållningssätt – vad än tolkningen gäller. Visserligen ägnar sig historiska vetenskaper också åt historien som innehåll och är då i dubbel bemärkelse förbundna med den historiska dimensionen, någonting jag inom kort skall återkomma till.

Om tolkning allmänt förekommer, varhelst vi uppfattar någonting – och åtminstone inom varseblivningsteorin tenderar man att se saken just så – då är det som om också historiciteten präglar hela vår existens. Onekligen handlar mycket för till exempel ett uppväxande barn om att växa in i gängse tolkningsmönster, socialiseras i en viss grupp, i en kultur, i en språkgemenskap, i en allmänt mänsklig gemenskap och så vidare. I olika senare sammanhang aktualiseras sedan sådana selektivt framhävande varseblivningsdispositioner och ger ytterligare kontur åt världen. Tolkning bär alltså upp själva erfarenheten – också när det tolkade inte består av betydelsebärande kulturprodukter. (Bacon kallar naturforskning interpretatio naturae.) Vad är det då som tolkas på den elementära varseblivningsnivån? Tolkar vi otolkade data eller tolkar vi någonting annat? Om något annat, vad kunde detta vara? Jag framkastar som ledtråd för mina reflektioner, att vi tolkar obestämd betydelse.

Tolkning är ett sätt att förhålla sig i situationella fält, som erbjuder olika möjligheter. Den tolkande framhäver och föredrar, men konstruerar inte godtyckligt. Även om allt i vår verklighetsrelation vore tolkning (någonting jag visserligen inte tror, men interpretationister som Günter Abel och Hans Lenk hävdar^[5]) betyder det inte att allt vore godtyckligt, utan enbart att framhävande av tyngdpunkter är någonting grundläggande. Interpretatio betyder ursprungligen förmedling. Tolkning framhäver betydelse genom en aktiv hållning i ett givet fält. Det givna är snarast en situation, inte en mångfald av data. Situation är ett relationsbegrepp som involverar den som befinner sig i situationen och relationen själv är en form av betydelsefullhet. Det som uppfattas kan visserligen vara vagt, men är också då uttryckligen obestämt i sin betydelse, alltså inte en samling rådata för tolkning. Relationer finns och baserar sig på historiskt framvuxna mönster, en synnerligen given verklighet, som alstrar beteende av många olika slag. Den historiska dimension all tolkning har, betyder alltså att vi är förankrade i mönster som på förhand präglar våra förhållningssätt. Våra tolkningar utgår från det som inom hermeneutiken brukar kallas förförståelse. Frågan är hur vi skall uppfatta denna utgångspunkt. Representerar den subjektiva tankestrukturer som i den konkreta tolkningssituationen konfronteras med objektiva sakförhållanden? Detta vore en lika förhastad som problematisk slutledning. Snarare handlar det om djupt rotade förhållningssätt som ytterligare differentieras.

Förklara och förstå

Vad är det då som händer när något differentieras? Att inhämta kunskap kan betyda många olika saker. Det kan vara att lära sig det andra redan visste, vad vi till exempel kallar studier, men det kan också vara att forska i det som ingen ännu vet. Vad händer i det senare fallet? Är det då det okända som differentieras eller är det vår egen föregående kunskap som vinner pregnans? Snarast väl ändå vår kunskap. Okända planeter torde vara ganska oberörda av vad jordiska astronomer sysslar med, när dessa fastställer avstånd och rotationsbanor, men ingen tvivlar på att astronomin framskrider. Detta är så självklart att astronomer inte ens behöver fundera dess mera över det, vilket också är i sin ordning. När denna form av bestämmande vetenskap objektiverar sina forskningsområden, är det för att på så sätt ha meningsfulla hållpunkter för att ytterligare bestämma eller fastställa världen, inte för att låta världen differentiera sig själv. Riktigheten i vetenskapliga rön framspringer inte ur objektiverade orienteringspunkter utan ur det faktum att kunskapen är framgångsrik i sitt görande, något som alltid involverar vetenskapen som historiskt och för all del också naturhistoriskt faktum. När vi anlägger en historisk blick på vetenskapen är det ändå inte så mycket riktigheten i vetenskapliga synsätt som klarnar, utan snarare hur dessa synsätt är inbäddade i ett allmänt kulturellt sammanhang. Vi förklarar då inte längre verkligheten utan förstår den.

Om verkligheten, då den i sin givenhet visar speciellt mycket av sin immanenta betydelse, framträder som historia eller allmänt taget som erfarenhetsgemenskap, är konsekvensen att humaniora nog har allt skäl att inte bygga sin självkänsla på tanken om en mer eller mindre ornamental kulturell överbyggnad utan istället placerar sig i ett grundläggande fält, där värdet ligger i en specifik relation till verkligheten, som ingen annan vetenskap kan överta. (Och jag tillägger: humanister har alltså inga skäl att enbart defensivt försvara ett litet hotat kulturområde eller anpassa sig efter främmande metodologiska krav.) Den experimentella vetenskapens objektiva riktighet gör oss skickligare, men enbart genom att världen underställs våra objektiverande preferenser. All vetenskap har drivkrafter, men enbart förstående vetenskaper vinnlägger sig om att också belysa dessa förutsättningar. Detta är möjligt just tack vare att förståelse inte syftar till riktiga förutsägelser och därför kan reflektera utan bemästrande målsättningar. Man skall inte glömma att reflexio ordagrannt betyder ett slags åter- eller tillbakaböjning. I denna reflekterande verksamhet finns också den kritiska uppgiften inbyggd.

Kausalitet och verkningshistoria

Detta förefaller viktigt att framhäva, eftersom vi idag lever i en epok som alltmer tenderar att tillskriva vissa experimentalvetenskapliga rön en närmast metafysisk roll, det vill säga antyder att det objektiva vore liktydigt med verkligheten i sig. Man ser det i ideologiska anpassningar av genetiska teorier och i liknande utsvävningar med flyktigt avstamp i fysikaliska föreställningar om den stora ursmällen, synsätt som i bägge fallen ofta avsevärt har fjärmat sig från den anspråkslöshet som präglar många vetenskapsmäns hållning. Specifika vetenskapliga teorier om livets eller universums uppkomst kan svårligen ges en allmän funktion som bärare av grundläggande ontologiska strukturer, eftersom innebörden i dessa begrepp i hög grad är avhängig av den historiskt betingade logiken i ifrågavarande vetenskapsgren.^[6]

Ett helt annat synsätt än det ideologiska ger sig däremot naturligt om man som Kant och många andra utgår från den mänskliga kunskapens gränser. Det är oss då inte förunnat att känna till tingen i sig. Däremot ingår vi nog i en verklighet, som visar sig och vi kan veta en hel del om hur den visar sig. Vi har ett ändligt tillträde till verkligheten och i detta tillträde spelar tolkningen en väsentlig roll. Om vi drivs av konkreta kunskapsintressen och vill förverkliga saker är experiment i detta avseende nyttiga eftersom de, i enlighet med vad redan Bacon konstaterade, tillåter oss att avgränsa utlösande orsaker och på så sätt också att ibland ta initiativet i skeenden. Men det experimentella tillträdet till världen uttömmer på intet sätt verklighetsbegreppet. Verkligt är, som ordet säger, det som verkar. Historiska följder är inte kausala verkningar i samma bemärkelse som i ett experiment, där vi fastställer vilken orsak som har vilken verkan, men utan att överhuvudtaget själva som forskare vilja bli påverkade av den verkan till exempel virer eller isotoper har i egenskap av orsaker när vi laborerar med dem. För den historiska verkligheten är typiskt att de delaktiga är utsatta och påverkade och det är för dem möjligt att ha en speciell relation till historien just till följd av att de ingår i historiska skeenden. Historien är (förhoppningsvis) inget gigantiskt laboratorium där någon experimenterar med oss stackars människor, vars prövningar då bara vore ett utprovande av olika möjligheter i en dold forskningsplan. Det finns däremot allt skäl att betona delaktighetens centrala betydelse i historisk tolkning och förståelse. Det är för att vi fortfarande förstår vad ett rike är, som vi kan forska i forna riken, det är för att pandemier ännu hotar som vi kan inringa pesten som historiskt fenomen, grymhet, glädje, avund och kärlek är inga nya fenomen under solen och därför också portar till förgången erfarenhet och så vidare.

Tolkningen som akt är alltid ett uttryck för en historisk process, medan det tolkade däremot kan vara mer eller mindre vad som helst, i humanvetenskaper dock vanligtvis betydelsebärande fenomen, skeenden, verk eller källor. I sådana fall kan vi inte bara tolka det förgångna utan också förstå det. Det är i detta avseende humaniora i dubbel bemärkelse är förbundna med den historiska dimensionen, som aktivitet och genom sina innehåll. Vi är formade av det förgångna, men kan också ägna oss åt dessa givna förutsättningar som tillgänglig betydelse. Den stora utmaningen är då inte att exaktare bestämma någonting genom prognostiska bekräftelser, utan att i minnet och sinnet återkalla det som visserligen är givet, men inte längre står till förfogande.

Historisk verklighet

I humaniora tolkar vi för att förstå bättre, fördjupa det vi redan är förtrogna med. Så går vi i tolkningen från förförståelse till fördjupad förståelse. Detta har ett reflekterande drag som starkt bryter mot experimentell framtidsorientering. Det historiskt givna är inte det görbara utan det som redan har gjorts och hänt – och i vissa fall ännu mycket direkt påverkar oss, i andra fall ingår i våra förutsättningar på ett mer svårtydbart sätt. I själva verket har det som har hänt ett slags förrang i historien, eftersom det bara är till en mycket liten del som historien har gjorts. På tyska heter historia Geschichte – ett ord som direkt framhäver händelsekaraktären (was geschieht). Samtidigt är historien ändå inte bara det som hänt, utan också en samling historier som artikuleras utgående från lämningar, källor och andra betydelsefulla spår. Det finns inte bara historiska händelseförlopp utan också historiska tolkningstraditioner och ofta samverkar förloppen och traditionerna på ett intrikat sätt, eftersom människor styrs av sina berättelser. Att hävda att ”de stora berättelsernas tid” är förbi, som ofta görs idag, förefaller nog vara en felbedömning. Också i den evolutionslära, som det sekulära västerlandet omhuldar som skapelsehistoria, är det berättande draget centralt och inte heller den populariserade kosmologin saknar narrativa komponenter.

Skillnaden mellan naturhistoria och historia ligger i att historiska lämningar ger uttryck för egna symboliseringsprocesser, för egna berättelser, för hur verkligheten också förr i tiden har framstått som en betydelsefull värld att tolka och tyda. Den historiska tiden vore då en hermeneutiskt privilegierad dimension, som ger oss mer än ett enbart förklarande tillträde till verkligheten. Man kunde här i den tyska idealismens anda tala om naturens och verklighetens innersida, men utan att därmed förpliktiga sig varken till någon föreställning om den absoluta anden eller till idén om en ontologisk särställning för människan. Tanken vore mycket enklare: när verkligheten visar sig allra mest, visar den sig som historiskt betingad betydelse. När den visar sig mindre, måste vi komma tillrätta med den på andra sätt och den experimentellt objektiverande vetenskapen står för ett sådant sätt. Detta ger på intet sätt denna experimentellt relevanta värld någon ontologisk förrang. Tvärtom förutsätter sådan forskning den historiska tillhörighet som har gjort vetenskapen möjlig. Den objektiverade verkligheten är i all sin nyttighet enbart en aspekt av den verkande verklighet vetenskaper, samhällen och kulturer ingår i. Man har här fullt skäl att tala om ett historiens ontologiska primat, som likväl inte grundar sig på att kulturer i någon bemärkelse skulle konstruera sina världar utan enbart syftar på att alla världstolkningar utgår från en ursprunglig tillhörighet som man inte bemästrar och som just därför utgör en ontologisk förankring. Mest om verkligheten kan vi lära oss när den 1) redan är given och 2) kan förstås på basen av historiskt tillgängliga betydelser. Vår epok, vår civilisation, våra samhälleliga gemenskaper och förstås också vi själva är i denna gigantiska verklighet ett slags partikulära koncentrat av det som har hänt och gjorts, av ett förgånget som likväl i en speciell bemärkelse också är närvarande. Det närvarande är visserligen en oerhört liten del av den process vi ingår i, men samtidigt det enda tillfälle vi har att aktivt delta i det som händer och så också inverka på framtiden. Historia är inte bara en strukturell uppkomstprocess utan även något som fortsättningsvis berör, har innebörd och vikt i varje stund. Så har det även varit tidigare. Historien har gestaltats i en mängd mer eller mindre trängande nulägen som avlöst varandra och pockat på förhållningssätt. När vi ibland talar om kulturen som en skild sfär, menar vi uttryckligen det betydelsefulla fält av innebörder, som är tillgängliga på ett helt annat sätt än den värld som vi måste nöja oss med att enbart objektivera och bemästra.

Humanioras roll

Om humanister ägnar sig åt erfarenhet, bedriver ett slags empirisk forskning, betyder det givetvis inte att de föranstaltar experiment. En historiker kan inte experimentera i det förgångna, men han kan fördjupa den historiska erfarenheten hos sig själv och hos dem han skriver för. Också den som vill förstå innebörder, måste ha någonting att orientera sig efter, men orienteringen saknar då det bemästrande drag som präglar instrumentell erfarenhet. Ontologiskt sett involverar viljan att bemästra ett behov av säkerhet i ordets bägge bemärkelser. Så är det även i den instrumentella vetenskapen, när den försäkrar sig om hållbara data och lagbundenheter, vilka alltså kan förstås som orienteringspunkter och -principer. De förstående vetenskaperna vill däremot ge orienteringspunkterna och det redan givna tillfälle att komma till uttryck och till tals genom språket och inom de historiska vetenskaperna gäller själva hållpunkterna ett förgånget, som redan har hänt, inte kan ändras och sålunda verkar på ett annat sätt än när det någon gång i tiden antog sin gestalt. Hur många klubbor som än svingas i den återkallade epoken, behöver den som fördjupar sig i historien därför inte sätta sig i säkerhet, förutse och ty sig till lagen. Han kan istället utsätta sig utan risk för slag från forntidens viskande dundergestalter och andra påverkare som inte längre låter sig påverkas. Så ifrågasätter historieforskaren sig och sin epok, ser sammanhang, ursprung och band. Han finner sig till rätta i den natur- och kulturhistoriska process som varje annan världsbild förutsätter och utgår ifrån.

Ett sätt att förstå humanioras bidrag till den mänskliga kulturen är att betona denna självexponerande verksamhet. Ytterst motiveras den av en vilja till kollektiv och samtidigt också personlig självförståelse. Så bibehålls relationen till den källa som all vår strävan framspringer ur. Istället för att fixera oss vid medel, mål och ändamål, låter vi det närvarande momentet av den historiska tilldragelsen, alltså det av historien som vi för tillfället genomlever – om inte helga ändamålen – så i alla fall förläna sensibel substans och kvalitet åt det kommande. Utan en sådan fördjupning förflackas kulturen och kan inte göra annat än att avancera allt snabbare mot en alltmer betydelselös framtid. Att på så sätt kasta av historisk barlast i accelerationens tecken, börjar te sig som det utmärkande draget i vår epok. Också inom forskningen gör sig den här extrema resultatorienteringen kännbar. I värsta fall förvandlar den i sin ensidighet reflektionen till en samling begreppsliga reflexer – och i sin förlängning till en metod besatt av mål vars innebörd ingen längre kan förstå, eftersom deras uppkomsthistoria har tillslutits.

Jan-Ivar Lindén

Denna text bygger på ett föredrag vid Finska Vetenskaps-Societetens jubileums-symposium i Åbo 21.1.2013.

---