Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Det kunde vara vi

Attityder till Grekland

1. FOBIER. Putins mardröm heter Maidan. Vad heter Merkels mardröm? Syriza.

De tyska finanskretsarnas dramatiska kraftmätning med Greklands nya regering har pågått sedan januari i år. Bakom Merkel står intressen som fasar för att ”smittan” skulle kunna sprida sig. En del av dem verkar – via nyckelpersoner som den tyska finansministern Wolfgang Schäuble – aktivt försöka krossa Syriza för att statuera exempel.

2. ETHOS och MYTHOS. Som alltid när vi talar politisk ekonomi står två verklighetstolkningar, två berättelser mot varandra. Den första kunde kallas det tyska narrativet. Det inleder med ethos – ”Skulder ska betalas. Varför skulle vi andra betala grekernas?” – men övergår snabbt i mythos. ”Euroländerna har, i sin stora generositet, beviljat lånepaket efter lånepaket. Grekerna själva gör inget annat än tigger om mera pengar.”^[1]

Lätt att begripa – lika enkelt som att solen cirklar kring jorden. Men också unkna idéer om nationalkaraktärer släpas nu fram: grekerna är som folk lata, opålitliga, korrupta, och om de inte betalar sina skulder så beror det på att vi inte har piskat dem tillräckligt.

Piskan var också Finlands nya utrikesminister Soinis recept efter den grekiska folkomröstningens OXI 5.7: nu behövs åtstramning, stålbad, ”kovat kuurit päälle”. Finansminister Stubb var inte sämre: Greklands nya lånevillkor blir ”mycket, mycket, mycket” hårdare. Den tysk-finländska ’lösningen’ är alltså Fifty Shades of Austerity, i all evighet.

3. PARADOX. En sadistisk njutning i att se någon annan lida utesluter inte medlidande. Vi kan till och med piska offret hårdare för att njuta ännu mera: dels i medvetandet om vår stora rättvisekänsla, men dessutom om vår fina medkänsla.

4. LOGOS och ETHOS. Det motsatta perspektivet, som vi kan kalla ekonomernas narrativ, utgår från iakttagelsen att fem års chockterapi inte har fått den grekiska ekonomin på fötter. Som Thomas Piketty, Jeffrey Sachs med flera ekonomer skriver i ett öppet brev till Angela Merkel: åderlåtningen gör patienten bara sjukare. (”Austerity Has Failed”, 7.7).

En rationell borgenär inser att det är bättre att låta en insolvent gäldenär komma på fötter – och kunna betala åtminstone en del av skulden tillbaka – än att desperat försöka krama blod ur en sten. Dead men don’t pay no debts, som Per-Erik Lönnfors påpekade i en kolumn i Ny Tid 15.5.

Vid sidan av det rationella i ekonomernas perspektiv finns förstås också här ett ethos. Att kräva ut räntor och amorteringar av ett land som står på randen till humanitär kris är inte snyggt. Ändå är det just vad trojkans (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken ECB, Internationella valutafonden IMF) politik hittills gått ut på: att sparka på en stackare som redan ligger, som Finlands förra utrikesminister Erkki Tuomioja skrev i sin blogg 15.7.

Euron, som enligt visionen skulle förena folken, har i stället skapat allt djupare klyftor mellan dem.

5. ANAGNORISIS. Eurogruppens de facto-ledare Schäubles recept för Grekland efter den internationella finanskrisen 2008 har varit a) privata bankers galna lån flyttas över på skattebetalarna, b) räddningspaket kopplade till nyliberala politiska diktat. Detta har som sagt skapat ökat elände, som krävt ännu större räddningspaket, och så vidare i en hopplöshetens spiral. Den ödesdigra insikten – anagnorisis i Aristoteles dramateori – om det irrationella i denna modell, som hotar sänka inte bara Grekland i fördärvet, har hela tiden påtalats och 2012 kom även IMF fram till den i en utvärdering av det första stödpaketet 2010. Ändå fortsatte samma IMF att piska på i trojkans chicken race. Det är först i år som fondens direktör Christine Lagarde på allvar har fört fram skuldavskrivningar som lösning.

Bakom vändningen kan man ana amerikansk diplomati – bland andra president Obama har flaggat för ekonomernas narrativ.

6. ZOON POLITIKON. Under förhandlingarna upptäckte Greklands dåvarande ekonomiminister Gianis Varoufakis att ingen i eurogruppen var intresserad av att tala ekonomi. De kunde till och med medge att han hade rätt i sak, men nu handlade allt om politik: att krossa Syriza. Att euro-eliten handlar som politiska djur, inte som neutrala ekonomiska administratörer, blev tydligt senast när ECB frös inne 11 miljarder euro öronmärkta för Grekland och därmed tvingade den grekiska regeringen att stänga bankerna några dagar före folkomröstningen. Ett dramatiskt destabiliserande påtryckningsförsök.

7. EPIFANI. Som ur ECB:s synvinkel ändå misslyckades, när stödet för Tsipras (omröstningens egentliga innebörd) visade sig långt starkare än i prognoserna: över 60% trots stängda bankomater.

Att statsminister Tsipras bara några dagar efter omröstningen backar, och för att undgå konkurs går med på ett ännu värre avtal än det majoriteten röstat ner, förbryllar en del finländska kommentatorer och tas som ännu ett bevis på hans (och vänsterns) totala ”opålitlighet”. Ändå är budskapet klart: ett symboliskt nej till trojkans plan och ett ja till den plan som finansministern Varoufakis la fram – men med eurogruppens pistol mot huvudet finns ingen verklig valsituation, bara underkastelse. Att ändå kunna yttra vad man tror på är en källa till kort men betydelsefull epifani.

8. HISTORIA. Men hur har de astronomiska skulderna egentligen uppstått, och vad har stödpaketen från europeiska skattebetalare använts till? Ursprungligen, mellan euro-inträdet 2001 och finanskrisen 2008, handlade det om grekisk överkonsumtion och korruption. Uppmuntrade av bankerna tog den politiska eliten sorglösa lån, men inte för behövliga investeringar i produktiva projekt: att en del av ”konsumtionen” är vapenköp i miljardklass från huvudkreditorerna Tyskland och Frankrike har inte fått mycket utrymme i diskussionen.

Traditionen av korruption, skatteflykt, mutor, nepotism och klientism har med rätta lyfts fram. Men enligt transparency.org ligger korruptionen i Grekland på samma nivå som i Italien. Korruption är kanske inte den allt-förklarande grekiska specialitet som vi på grund av krisen gör den till?

De stora skattefifflarna är inte lika intressanta som de små – sådana har vi ju själva. På motsvarande sätt ser vi i tv-nyheterna vanliga grekers köande vid bankomater, men inte hur den grekiska eliten bara i år har tömt landet på hundratals miljarder euro.

9. HAMARTIA. Att euron skapades med ett ”gjutfel” är idag en allmän sanning – men om denna ödesdigra brist, det aristoteliska dramats hamartia, är så bekant, varför fixas den inte? I kapitlet om Europa i sin bok The Global Minotaur (2011, 2013, 2015) hävdade Varoufakis att eurons kris kunde lösas på några veckor genom tre åtgärder, av vilka den viktigaste är en mekanism för styrning av euroländernas gemensamma överskott till återinvesteringar i hela området. I Greklands fall utveckling i stället för lånepaket. Eller villkora lånen så att de betalas bara vid tillväxt, så kreditorer motiveras att stöda ekonomin i stället för att spekulera i dess sammanbrott (som nu är fallet).

Kruxet är att detta skulle kräva en helt ny linje från Tysklands sida, och en sådan finns inte i synfältet. Bundestag motsätter sig envetet ett rivande av den nya Berlinmur som euron utvecklats till.

10. KOMEDI. Finländsk opinionsbildning skulle, om saken inte var så allvarlig för miljontals européer, kunna uppföras som komedi. Visst, vi har vårt vapenbrödraskap med Tyskland, Holland och Österrike, men att det ska innebära nära nog ’krigscensur’ av informationen är ändå kanske överraskande. Den som till äventyrs har försökt hålla sig underrättad om europeisk greklandsdebatt via finländsk mainstream-press måste känna sig lika bortkommen som bembölingarna som byggde sitt hus utan fönster och försökte hämta in ljus i en säck.

Helsingin Sanomat har hållit ett försiktigt men i stort ändå trojka-perspektiv både i ledare, kommentarer och nyheter. Ett ensamt undantag var Timo Harakkas essä på kultursidan 2.7. Hans bok Suuri kiristys (se J-P Roos recension i Nya Argus 7/2014) anmäldes positivt i HS i fjol (27.3.2014). Harakkas analyser av eurons problem tycks ändå inte ha avsatt minsta spår bland tidningens egna skribenter.

I The Guardian och Le Monde diplomatique, men också Daily Telegraph, The Economist och Financial Times hittar man lätt det ekonomiska narrativ som beskrevs här ovanför. På svenskspråkigt håll måste man särskilt nämna ETC, vars chefredaktör Johan Ehrenberg har levererat analyser och kommentarer som ligger metervis före klungan, både vad gäller aktualitet och analytisk klarhet.^[2]

Dagens Nyheter tryckte ändå 25.6 ett trojka-kritiskt inlägg av filosofen Jürgen Habermas, följt 29.7 av en originalessä av författaren Theodor Kallifatides och 15.7 New Statesmans intervju med ex-ministern Gianis Varoufakis. Sådana breddningar av debatten tycks Nordens största morgontidning HS inte ha råd med, tyvärr.

Hufvudstadsbladet har ett något bättre track record än HS när detta skrivs, i slutet av juli. Dels tack vare en intressantare uppsättning kolumnister (Li Andersson, Antonia Wulff, Geo Stenius, Anu Koivunen, Annika Sandlund…), dels genom den totala U-sväng av tidningens uttalade linje som Mikael Kosks återkomst till ledarsidan från en flerårig exil har inneburit. Plötsligt är det inte längre Merkels analys som gäller i Hbl, snarare Lagardes.

Före juli var läget nämligen ytterst ödsligt. En Syriza-vänlig kolumn i januari av Vänsterförbundets Li Andersson var i stort sett det enda tecknet på att det kan finnas andra synsätt på den grekiska krisen än Wolfgang Schäubles. J-P Roos ovannämnda recension av Harakkas bok avvisades av Hbl med hänvisning till valkarantänen. John-Erik Janséns Hbl-ledare om Grekland ^[3] kunde lika väl ha skrivits av trojkans pressansvariga, eller av den finländska regeringens.

Man kan förstås inte begära att borgerliga tidningar som HS eller Hbl ska applådera vänsterpartier. Däremot hävdar bladen gärna att de speglar åsikter från olika slags ekonomiskt sakkunniga. Därför bör de bedömas som om det var fallet.

Ett första brott mot Hbl:s redaktionella högerlinje kom 3.7 när tidningens egen Anna Pusa intervjuade Markus Jäntti, ekonomiprofessor i Stockholm, strax före den grekiska folkomröstningen. Jäntti tog bland annat fasta på det falskt moraliserande i debatten: ”Man låter förstå att euroområdets goda och förnuftiga ledare på alla sätt försöker föra förhandlingarna vidare medan grekerna omöjliggör alla försök.” I samma veva informerades Hbl:s förbluffade läsare plötsligt för första gången om att ansedda ekonomer som Joseph Stiglitz och Amartya Sen kritiserat trojkans politik och rekommenderat ett grekiskt ”nej”. (Till listan kunde ha lagts Thomas Piketty och Jeffrey Sachs, samt vid sidan av Stiglitz och Sen en tredje mottagare av det s.k. ”nobelpriset” i ekonomi, Paul Krugman.)

Samtidigt meddelade en Hbl-rubrik på nyhetsplats ändå förhoppningsfullt att ”Tsipras dagar är räknade” (2.7).

Det råkar sig alltså så lämpligt att HS och Hbl:s redigering av greklandsfrågan länge har sammanfallit med Finlands nyliberal-populistiska regerings analyser. I dag skrattar vi åt de grova lögner som Putins propagandabyrå Russia Today serverar. I morgon kommer vi att skratta, fast mera ansträngt, åt den frivilliga enögdhet som präglade Finlands greklandsdebatt våren 2015.

11. HYBRIS. Varför tala om Grekland när problemet är Tyskland? Eurons nuvarande konstruktion, på den oreglerade kapitalismens villkor, har gjort den till en ny Deutschmark – en Molok som de 18 andra länderna i området måste tillbe, mata och blint lyda. Idag är Grekland den svagaste länken, där effekterna av ett dåligt utgångsläge och Tysklands narcissism visar sig starkast. Men som Paul Krugman påpekat i New York Times är inte heller Finlands ekonomi i skick, trots att vi följer alla tyska order och regler.

Vår anslutning till mobbargänget är därför tanklöshet och hybris. Ta bort en industriell lyckträff (Nokia), lägg till några hejdlösa spekulanter (typ de isländska finansvalparna) med vidhängande politiker och också vi har snabbt en skuldbörda som tredubblas på fem år – ytterligare matad av de svidande nerskärningar som Sipilä, Stubb och Soini så hurtigt visionerar om att få genomföra också här.

Nästa gång kan det vara vi som knäar och då är det så dags att fråga varför austerity-piskan ska vina också över våra nackar. Eller som i den slitna vitsen om en tänkt dialog vid den grekiska gränskontrollen: ”Name? Angela Merkel. Occupation? No, just recreation”.