Kommentarer: JESSICA PARLAND-VON ESSEN

Debatt om debatten

om motsättningar i flyktingfrågan

Filosofen Panu Raatikainen var inte den enda som reagerade på statsminister Sipiläs konstaterande att debatten om flyktingar inte fungerar.^[1] Enligt Sipilä har det uppstått en situation där extrema åsikter blivit mer extrema medan den moderata massan inte hörs. Han önskar man kunde diskutera sansat. Skämt-tidningen Lehtilehti parodierade det hela som att statsministern anser att flaggan med hakkorset bara borde hissas på halv stång.^[2] Raatikainen skriver helt riktigt att man inte kan diskutera huruvida någon har mänskliga rättigheter eller inte. Man kan inte dö bara lite, man kan inte vara människa bara delvis. Antingen är ett resonemang rasistiskt, eller så är det det inte. Det finns ingen gyllene medelväg: då vi står inför ett val mellan rätt och fel, är mitt emellan helt enkelt inte en acceptabel kompromiss.

Som många har konstaterat handlar det väldigt mycket om retorik: om språket vi använder, om hur tvivelaktiga och laddade begrepp normaliseras och blir en del av den offentliga diskussionen. Om hur ordmonster som ’välfärdsflyktingar’ eller ’olagliga asylsökande’ smyger sig in i media och till och med i ledande politikers vokabulär. Om en total och delvis avsiktligt skapad förvirring kring frågor om migration och flyktingskap. Därtill att man erbjuder människor ett val där inget val borde finnas. Men vad kan man diskutera och vilka frågor är tabu? Vad diskuterar vi, då vi talar om medmänsklighet, laglighet och plikt eller ansvar inför nödlidande? Och vad har historisk och modern migration i allmänhet att göra med respekt för mänskliga rättigheter?

Staffan Bruuns kolumn ”Låt dem komma” (Hbl 18.8.2015) väckte ganska många tankar och känslor, och även diskussion. ^[3] Han skrev att Finland borde ta emot alla flyktingar som landat på Kos de föregående veckorna. I sin text skrev Bruun att flyktingarna är högutbildade och att materialet är just av den kvalitet (han använde inte uttrycket, men det finns alltså högt uppsatta politiker i vårt land som inte drar sig för att ta ordet maahanmuuttoaines i sin mun i direkt tv-sändning!) som de som eufemistiskt kallar sig invandringskritiker tycker kan få lov att komma till Finland. Bruun gjorde dessutom den viktiga poängen, att det kunde vara en fördel att ta emot en tillräckligt stor och ”osorterad” grupp människor, att det kunde vara ett sätt att underlätta, inte försvåra, anpassningen till det nya hemlandet.

Vad Bruun gjorde var alltså att ta sannfinländarnas (och många andras) argument i sin mun, som om ekonomisk beräkning och egennytta skulle vara acceptabla då det gäller att rädda människoliv. Detta väckte en del indignation, på sätt och vis berättigad.

Man kunde ändå också se på saken mer konsekvensetiskt. I ett läge där man har möjlighet att trasha en argumentation som bygger på felaktiga premisser, är det kanske värt att göra det utan att explicit ifrågasätta premisserna? Men det ser jag som försvarbart enbart för att jag ser att ett genombrott kunde försvaga hela argumentationen på sikt. Jag är nämligen övertygad om att erfarenheterna skulle vara övervägande positiva och att en medföljande ökad information och kunskap skulle undergräva de felaktiga premisserna, rädslan och fördomarna som skapar en grogrund för hat och våld.

Men är det en farlig väg att gå? Att låtsas att man tycker det är ett seriöst och godtagbart argument att diskutera ekonomi och lönsamhet då det gäller människor i verkligt stor nöd? Att gå med på den idiotiska sammanblandning av flyktingskap och migration som alltför ofta förekommer? Eller att, som en del tolkade det, också då det gäller flyktingar på allvar hjälpa dem som ger en själv den största nyttan i stället för dem som är i den största nöden?

Trots att mänskliga rättigheter och människovärde i princip måste vara okränkbara. återstår frågan om man borde vara pragmatisk för att rädda människoliv. Vi bör ju göra allt vi kan. En stor del av det finländska biståndet har baserat sig på att det också ska hämta pengar till finska företag. Inom vården måste man ständigt avväga vilka mediciner och vilken vård man ger till vilka patienter. Det är inte trevligt. Inte alls. Ändå görs det, för att man måste.

Problemet är att populism inte kräver någon som helst logik. Fakta biter inte på dem som är svårast att övertala. Vi kommer sannolikt under resten av den västerländska civilisationens historia att få dras med folk som odlar konspirationsteorier, som frenetiskt bekämpar vetenskap och fakta. Fanatiker vägrar diskutera fakta som kan ledas i bevis, de hittar ständigt på nya argument och osanningar. Det finns personer som till vilket pris som helst vill vidhålla sin världsbild och som messianskt predikar sina vanföreställningar. De har sannolikt alltid funnits, men i dag får de så mycket mer synlighet.

Avgörande är språket som våra beslutsfattare använder, för det får på sikt direkta konsekvenser för hur vårt samhälle formas. Att säga ifrån högt och tydligt, som Raatikainen gör, är därför viktigt. Och det måste vara många som gör det. Alltför få av våra offentliga profiler har gjort det. Det räcker inte att man delar upprörda och upprivande texter och bilder med sina vänner på Facebook. Jag saknar flera kulturpersonligheter och akademiker i media, jag önskar att företag skulle ta ställning, jag drömmer om våra lejonprydda hockeystjärnor i kampanjer mot rasism på busshållplatsernas reklamaffischer. Vi måste slå vakt om vår debatt, om betydelser och om språket, det viktigaste verktyget i vårt samhällsbygge.