KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Hösten 2015 vände det

Sex punkter om ett opinionsskifte

1. Flyktingdebatten kommer att fortsätta bölja fram och tillbaka, med framgångar och bakslag för oss ”toleransfjantar” (fi. suvakit). Tonfallen kommer att fortsätta växla, vecka för vecka. Massakern i Paris fredagen den 13 november kommer – absurt nog – att användas som slagträ mot flyktingar, trots att de allra flesta av oss inser att det är just detta slags våld som de flyr från.

De flesta av oss förstår också att en livsfarlig havsfärd med gummibåt i dagar och nätter inte är nåt man gör bara för att retas med européerna. Ändå: varje gång det kommer en signal från öppnare länder som Sverige – typ ”just nu är det ändå för mycket, vi måste begränsa” – jublar våra rasister och ”invandringskritiker”. Som om det skulle ge dem rätt, Finland rätt, som bara tagit emot en bråkdel av vår moraliska andel.

Är vår oginhet en följd av en masochistisk självbild, som fortfarande utmålar Finland som ett fattigt land, ett offer? Eller handlar det om en fan¬tom¬smärta från den stora ekonomiska migrationsvågen under 1960- och -70-talen, när tiotusentals finländare (’välfärdsmigranter’?) upplevde varierande grader av friktion och integrationsproblem på sitt eget skinn, till och med i det toleranta Sverige och trots ’rätt’ hudfärg? Upplevelser som dem Susanna Alakoski skildrar i romanen Svinalängorna.

Finns hos de finländska återflyttarnas barn en omedveten drivkraft att nu ge tillbaka?

2. Ändå är bilden en annan och ljusare, om man ser tillbaka på året som en helhet.

Hösten 2015 vände det.

Länge fanns flyktingarna bara förstrött på agendan, skymda av den europeiska finanskris som i somras urartade i det grekiska sammanbrottet (se Nya Argus 8/2015). Skeppet Grekland krängde hårt, tog in rejält med vatten, men sjönk ännu inte (eller sjönk det?). Under några sommarveckor talade ingen om annat.

Sen, nästan från en dag till en annan, började våra media istället oemotståndligt fyllas av rapporter om de växande flyktingströmmarna och deras konsekvenser. Ny krisstämning: taggtråd, poliser, nya gränser i det gränslösa Schengen … men också motsatsen: snabba beslut, ökade anslag, hastigt öppnade mottagningscentra. Och inte minst: välkomnande frivilliga, spontana medborgarinitiativ, insamlingar, praktiskt stöd. Nu fylls media på allvar med intervjuer och bakgrund: med volontärerna och med flyktingarna själva.

Flyktingströmmen har förstås skymtat då och då, i åratal; varje gång en tillräckligt stor båt kantrade i Medelhavet var det en nyhet för stunden. Skillnaden är att från och med denna höst binds punkterna samman, flyktingarna har äntligen blivit en journalistiskt sammanhängande Berättelse. Och därför ser våra tidningar, tv och radio idag helt annorlunda ut än de gjorde vid den här tiden i fjol.

3. Varför vände det? Det vände inte med ens, över en natt, men Angela Merkels mycket tydliga utspel i början av september var en avgörande game changer. Merkel, som under Greklandskrisen med rätta hade kritiserats för att gå de tyska finanskretsarnas ärenden på bekostnad av vanlig mänsklig solidaritet, satte nu ner foten i annan anda, i en annan humanitär fråga. Sade det som ingen annan eu¬ro¬peisk ledare med verkligt inflytande ville eller vågade säga: att asylrätten inte känner någon kvot, inget tak, att Tysklands ekonomi klarar av hundratusentals flyktingar i nöd – ”wir schaffen das” (och kan förresten på sikt stärkas).

Kritikerstormen från hennes eget parti bemötte Merkel med ett argument som många ”fosterländska” finländare kunde begrunda: om Tyskland nu, sa hon, börjar be om ursäkt för att ha ”visat ett vänligt ansikte” mot människor i nöd, ”då är detta inte mitt land”.^[1]

Därmed hade den starkaste enskilda politikern inom EU spikat upp den enda hållbara prioritetsordningen. Och samtidigt visat på ett sätt att ge begreppet Europa ett innehåll.

4. Tre andra faktorer, vid sidan av Merkels klarspråk, måste också räknas som avgörande för den Wende som opinionsklimatet tog under hösten. Den viktigaste av dem är de tiotusentals medborgare som självmant tagit sitt humanitära ansvar – det ansvar som deras politiker tvekat att befatta sig med, eller direkt frånsagt sig. Från vanliga greker på Kos till volontärer kring Röda Korset-förläggningar i Finland bildar de frivilliga tillsammans en väldig ”soft ¬power”, ett praktiskt fungerande svar på utmaningen. I samlad front mot oginheten distribuerar de filtar och kläder, talar med de nyanlända, bygger nätverk för integration. I denna återkomst för medborgarsamhället har många hittat en viktigare uppgift än den privata konsumismen.

Därmed ger de också den andra faktorn, media, något att skriva om: en positiv berättelse vid sidan av nöd, död och elände. Populisterna framställer gärna ”media” som en homogen, elitistisk sammansvärjning, och i det här fallet har de rätt: media, den fjärde statsmakten, har låtit sig svepas med av välviljan. Volontärerna har gett dem alibi för en efterlängtad, alternativ story. Plötsligt visar sig journalister vara en långt mer upplyst yrkeskår än man kanske hade trott. Kvällstidningar som nyligen satt i Timo Soinis knä och sålde lösnummer på hitlerhälsningar i riksdagen visar nu en oväntat progressiv sida.

Detsamma tycks gälla i Tyskland: författaren Stefan Moster skrev i en essä i Helsingin Sanomat att han idag knappt tror sina ögon när han ser Bild-Zeitungs invandrarvänliga löpsedlar. Vad har hänt? (HS 12.9.)

Det tredje stora opinionsfaktorn, viktig hos oss i Finland, är galningarna. Basfinnen Olli Immonens upprop i juli till kamp mot ”this nightmare called multiculturalism”; en ung man i Ku Klux Klan-lakan i en demonstration i Lahtis i september (bägge går ut i världspressen); någon tredje, fjärde och femte som misshandlar mörkhyade eller skjuter med startpistol utanför flyktingförläggningar, och så vidare … de här välintegrerade finländska hjältarna motarbetar sin egen sak lika effektivt som hundra suvakki-kolumner som talar för tolerans.

”Du får vad du beställer”, lyder en Perussuomalaiset-slogan. Problemet är att du får så mycket mera. Du beställer lite lagom kontrollerad xenofobi, men du släpper loss ett okontrollerat hat hos mer eller mind¬re rubbade våldsverkare och kriminella, som vänder media och den stora publiken mot dig.

5. Europa har vaknat. Europa har vuxit, också mentalt. Europa har insett att den nya folkvandringen inte är något tillfälligt mode, att vi kommer att ta emot cirka en miljon flyktingar i år och att det med nuvarande krigshärdar inte syns någon snar ände.

Många har också insett att detta inte är någon europeisk ”kris” – det är ju från kriserna människorna flyr. Lyckligtvis lever vi i ett samhälle som någon vill fly till.

För enskilda områden, i synnerhet Grekland, gäller förstås dubbla bördor: inflödet av desperata människor till solstränderna drabbar en ekonomi som redan utan detta ligger på intensivvård. Men tänker vi oss för ett ögonblick att det faktiskt kunde finnas en europeisk gemenskap, ett verkligt EU, då har vi ingen ”kris”, ingen ”katastrof”, utan ett organisationsproblem.

På politisk nivå har de samlade medlemsländerna visserligen inte visat sig vuxna uppgiften att fördela de asylsökande på något som skulle likna rättvisa grunder. Alltför många försöker låtsas som om det regnar; som känt röstade utrikesminister Soinis Finland blankt under EU-ministermötet den 22 september. Mötet beslöt om omfördelning av 120 000 flyktingar under två år – ett i dagens läge blygsamt antal.

Lyckligtvis finns Tyskland och Sverige, som tagit emot de absolut respektive proportionellt sett största antalen asylsökande. Och EU-ländernas samlade egoism-index är trots allt inte lika hopplöst som under den internationella Évian-konferensen 1938, som Peter Hallberg beskriver i detta nummer av Nya Argus. Den gången försökte man fördela hundratusentals judiska flyktingar från Hitlers Tyskland och Österrike mellan mera ’civiliserade’ länder. Det stannade vid en tom gest, en skandalös flopp.

6. Om hela EU var en ö med 500 invånare skulle dagens migrationsvåg proportionellt sett innebära att EU tog emot en flykting i år.

Big deal?