KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Vi har ett problem

— och det är inte flyktingarna

Nära början av president Niinistös nyårstal ingick ett felcitat. På tal om flyktingvågen sa han:

En oändlig mängd människor vill komma från olika håll i världen, men vår förmåga att ta hand om dem är begränsad. Jag tror att Sveriges statsminister Löfven sade det väsentliga när han beskrev det som att ”vi har varit naiva”.

Stefan Löfven yttrade detta, men inte, som Niinistö lät förstå, om flyktingfrågan. Löfvens presskonferens handlade om terrorhot och polisövervakning:

Jag måste tyvärr säga att Sverige varit naiva i det här avseendet. Kanske har det varit svårt för oss att acceptera att det i vårt öppna samhälle finns svenska medborgare som sympatiserar med mördarna i ISIL.

Det är viss skillnad: att ta emot asylsökande å ena sidan, polisens befogenheter att spionera på terrormisstänkta svenska medborgare å den andra. Genom att omplacera Löfvens uttalande i flyktingkontext anslöt sig Niinistö implicit till en populär xenofob fantasi, som kunde formuleras:

Sverige av idag är i djup kris och kaos, på randen till inbördeskrig, på grund av att utlänningar har tillåtits invandra. Varje bromsande av migrationen ska tolkas som ett medgivande att ”Sverige varit naivt”. – Också Finland är i kris och den svenska och finländska statsledningen är skyldiga oss xenofober en ursäkt, eftersom vi hela tiden haft rätt. (Xenofob fantasi #1)

Hur samhället Sverige överhuvudtaget kan fungera (och till och med ha en stark ekonomi) lyckas ovanstående fantasi inte förklara. Inte heller varför också Finland sägs vara i kris, trots att inflödet av utlänningar här varit en bråkdel av det i Sverige.

Istället för att be Sverige om ursäkt, eller åtminstone ödmjukt tacka, för att landet tagit emot tiotusentals asylsökande som i ett rättvisare EU skulle falla under Finlands humanitära ansvar, hörde alltså Niinistö i Löfvens ord det som många finländare alltid gärna vill höra: Sverige är blåögt, vi däremot låter oss inte luras. Men presidenten har en stab som rimligtvis ska faktachecka hans manuskript, inte minst när ett grannlands statsminister citeras. Varför skedde inte detta – och, för det andra, varför reagerade inte våra media?^[1]

Presidenten fortsatte i alla fall med en viktig markering:

Själv är jag en jurist av den gamla skolan, från en tid då en bensinbomb mot en byggnad där människor kunde befinna sig, enligt lagen rubricerades som mordbrand, och det är det fortfarande för mig. Ett grovt brott. På samma sätt som förföljelse av flyktingar eller hetsande till hat är det.

Niinistö anknyter här till den 1995 slopade brottsrubriken ”mordbrand”, idag ”sabotage” (Strafflagen, kap 34, 1 §). En aning förbryllande är att talet på den här punkten ansågs ”modigt” (se bland annat kommentarer i Hbl 2.1) – borde det ändå inte vara självklart att brott och hot inte är ursäktade om de riktar sig mot asylsökande? (Xenofob fantasi #2)

Finländska media har visserligen inte haft ”mod”(?) att kalla till exempel brandbomber mot flyktingförläggningar för det de är, nämligen terrorhandlingar. Vi sitter tydligen fast i föreställningen att terror är någonting som bedrivs av skäggiga jihadister, aldrig av rakade finska medborgare (”kantasuomalaiset” – xenofob fantasi #3), trots brottsregister och högerextrem läggning.

Någonting säger det också om diskussionsklimatet att begreppet ”tolerans” nu används som ett skymford. Om en ”suvakki” (”stollerant”) alltså kunde tycka att Niinistös fördömande av attentaten uttalade en självklarhet, var det en iskall realitetskoll att ta del av kommentarer till talet i nätets kloakspalter.

På Facebooksidan ”Rajat kiinni” (Gränserna fast) skrev Susanna Kaukinen att för henne är ”en fosterlandsförrädare som blivit president fortfarande en fosterlandsförrädare”. Maarit Elisabet Haapapuro ”lyfter på hatten för varje Finländare som bränner mottagningscentraler eller slänger in bensinbomber genom fönstren eller på vilket sätt som helst förstör alla platser där de där djävlarna finns!”. Om någon ”musu” (muslim) blir mördad i förbifarten så lyfter hon också på hatten, meddelade hon.

Mycket frekvent i ”Rajat kiinni” (bland andra Petri Salomaa, Johannes Däner) är också temat att en invandrarvåldtäkt av presidentens maka skulle få honom på bättre tankar. Mönstret för det här argumentet formades 2006 av Perussuomalaiset-röstmagneten Jussi Halla-Aho, som bloggade att han hoppades att ”vänstergröna världsförbättrare” och deras väljare ska bli våldtagna.

Mest iögonenfallande med de uppenbart kriminella uppmaningarna till sabotage, mord, misshandel, hets mot folkgrupp och så vidare, är att brottslingarna framträder med (troligen) eget namn i en offentlig nätgrupp som administreras av bland annat en kommunalpolitiker i Salo – kretsordförande för den fascistoida organisationen Suomen Sisu och nämdeman i tingsrätten.

I fall som de här skulle polisen inte ens behöva spåra upp anonyma skribenters IP-adresser för att kunna ställa förövarna till svars. Händer det? Polisen har inte varit speciellt framgångsrik när det gällt att jaga förövare av mordbränder och attentat mot asylsökande – och nu behövs tydligen dessutom en massa poliser för att skydda gatorna för Odinsoldaternas patruller. ”Dein Nachbar, der hilfsbereite Rassist”, som tidskriften Der Spiegel med berömvärd tydlighet rubricerade en artikel om ”Bürgerwehren in Finnland” (13.1).

I det här klimatet är det på sin plats att påminna sig om hur 1930-talets ’sannfinländska’ terror började. Eirik Hornborgs med fleras artiklar i Nya Argus mot Lapporörelsen känns aktuella – vi återger här den första i raden, ”Fascistiska tendenser” från april 1930.

”Det är ologiskt att skydda samhällsfreden genom att bryta den” skriver Hornborg. Lappo lät sig tyvärr inte krossas av logiska argument, istället följde över 125 ”skjutsningar” (muilutuksia) under sommaren och hösten 1930, ofta förenade med grov misshandel – i tre fall mord.

Trots dagens flathet inför näthat och gatupatruller, är acceptansen för terrorhandlingar kanske inte lika hög bland dagens högerpartier eller inom polisväsendet som den var på 1930-talet. På den tiden straffades gärningsmännen bara i undantagsfall.

Fördömandena i Nya Argus av terrorn ska också läsas mot bakgrund av det dåtida Hufvudstadsbladets undfallenhetslinje; tidningens ägare Amos Anderson gav till exempel samma år sparken åt Svenska Pressens chefredaktör Max Hanemann för att denne hade kritiserat Lappo.

Vi har ett problem, och det är inte flyktingarna. Dags att tala om problemet under dess rätta namn.