Var blev de trakasserade kvinnorna av?

I våldtäkterna och de sexuella trakasserierna under nyårsnatten i Köln manifesterar sig en patriarkal dominans som inte kan kallas ”vanlig”. Dessa trakasserier skiljer sig både från isolerade fall av sexuella övergrepp i offentligheten och från sexuellt våld i privatlivet. De ägde samtidigt rum i Köln och flera andra tyska städer såsom Hamburg, Stuttgart och Frankfurt och även i Zürich (Schweiz), Salzburg (Österrike) och i Finland.

Polisen och åklagaren i Köln har gett ut varierande uppgifter, särskilt beträffande de misstänkta förövarnas status. Tillförlitlig information om andelen legala och illegala invandrare, asylsökande och papperslösa har inte stått att få. Förklaringen är förstås att frågan är mycket känslig i Tyskland vid en tidpunkt då Angela Merkel vill framstå som flyktingarnas europeiska beskyddare. De tyska myndigheterna tycks inte heller vara ense om huruvida trakasserierna var organiserade eller inte, utan talar ibland om ”organiserade ligor som polisen känner till” och andra gånger om ”appeller som cirkulerat i sociala nätverk”. Å andra sidan har siffrorna som gäller de misstänkta förövarnas nationaliteter hållits stabila. När detta skrivs (15.2.2016) sägs 30 av de 73 misstänkta härstamma från Marocko, 27 från Algeriet och 4 från Irak medan 3 uppges vara tyskar. Slutligen har vi (trots att de officiella siffrorna i övrigt har varit förvirrande; till och med åklagarämbetets statistik, som Die Welt har publicerat, innehåller motstridigheter^[1]) kunnat lägga märke till att det absoluta antalet polisanmälningar av våldtäkter och övrigt sexuellt våld konstant har ökat under de senaste veckorna. Idag är antalet uppe vid 467 anmälningar av sexuellt våld av totalt 1065 anmälningar, där de övriga gäller stöld.^[2] Andelen anmälningar av sexuellt våld verkar ha minskat i proportion till de övriga anmälningarna, men av den information som myndigheterna har gett ut går det inte att utläsa i vilken mån det sexuella våldet respektive stölderna har drabbat samma offer.^[3]

Liksom många andra kvinnor i den stadsdel där jag bor (nära södra järnvägsstationen i i Bryssel) tvingas jag stå ut med sexuell mobbning i min vardag från män som stirrar på mig eller mer eller mindre oförskämt kommenterar mitt utseende och förolämpar mig (”hynda”, ”slinka”) om jag inte reagerar undergivet. Såvitt jag kan bedöma utförs denna mobbning av män med muslimsk kultur och kännetecknas hur som helst av sin förutsägbara och strukturella dimension. Det händer till exempel ofta att flera män utan något rimigt skäl ställer sig på samma trottoar vid en kiosk eller livsmedelsaffär för att göra det svårt att ta sig förbi dem. Det här lindriga fenomenet har förstås inget samband med händelserna i Köln. Vad än avsikten med denna mobbning må vara blir följden ändå att vi, liksom de som drabbades av det sexuella våldet i Köln (och i likhet med våldtäktsoffren på Tahrirtorget i Kairo, ett fenomen som uppvisar oroväckande likheter med Köln^[4]) ska begripa att vår plats inte är i det offentliga rummet, eller att vi åtminstone inte har rätt av vara där på samma villkor som männen. I vissa kvarter har kvinnorna redan idag slutit sig till att de inte hör hemma i det offentliga rummet.

Jag är jurist och progressiv, jag försvarar åtskiljandet av kyrka och stat [la laicité; lekmannastaten, övers.anm.] och vad jag tror eller inte tror är min ensak. Jag har demonstrerat för att vi ska ta emot flyktingar. Jag har inhyst personer som sökt flyktingstatus. Jag har goda grannskaps- eller vänskapsrelationer med invånarna på gatan och i stadsdelen där jag bor, med människor av olika nationalitet, kultur och trosuppfattning. När jag nu tar till orda kan jag stöda mig på min sakkunskap som forskare i dessa frågor men också på mina erfarenheter av att bo tjugo år i samma kvarter. Detta säger jag för att min synvinkel ska vara lättare att placera in i sitt sammanhang och för att jag har sett hur försöken att förklara masstrakasserierna i Köln skapar polemik och leder till fördömanden.

I likhet med de flesta andra kvinnor önskar jag att samhället, rätten, polisen och min omgivning erkänner att den här situationen inte kan accepteras. Jag kan inte föreställa mig att ett demokratiskt samhälle tolererar den. Tillsvidare har jag bara återgett faktamässig information som tarvar ytterligare förklaringar, samt personliga iakttagelser. Jag utgår ifrån att alla demokratiskt sinnade människor inser, att dessa fakta är oacceptabla och att de vill kämpa för att förändra läget. De delar säkert också min åsikt att man inte kan förhindra sådana handlingar ifall man inte försöker förstå dem i hela deras komplexitet, vilket kräver en analys, som är klarsynt, kompromisslös och rigorös. Därför konstaterar jag, att i den mån berättelsen om det sexuella våldet i Köln inte har präglats av rasism och populism så har den tenderat att antingen bagatellisera det som hänt eller att misstänkliggöra varje förklaringsförsök som utgår från förövarna.

I det läge som uppstått på grund av polisens och åklagarens sällsynt opålitliga och förvirrade information har de första vittnesbörden råkat i skymundan trots att de enhälligt betecknade övergreppen som brutala och samordnade och instämde i att gärningsmännens ursprung var det som hade uppgivits.^[5]

Medierna och politikerna riktade från början uppmärksamheten mot förövarna och frågan om deras status blev föremål för en hetsig polemik. För att beskriva det som hade skett i Köln skrevs det till att börja med i medierna att flyktingar gjort sig skyldiga till misshandel, eventuellt som ett led i ett manipuleringsförsök från ytterhögerns, Pegidas, sida. När sedan åklagaren hade relativiserat anklagelserna mot de asylsökande med sin information, började pressen saluföra en ny berättelse. Vissa skribenter underströk att de sexuella övergreppen var färre än stölderna. Sålunda försäkrade belgiska rundradions journalist två gånger i morgonsändingen 12.2 sina åhörare: nej, ”största delen av nyårstrakasserierna var inte av sexuell natur”.^[6] ”Bara” 452 av mer än 1000 polisanmälningar gällde sexuellt våld. Andra hävdade att avsikten med det sexuella våldet hade varit att stjäla. En av mina Facebook-kontakter var så missnöjd med mina hypoteser att hon kallade dem ”sinnesförvirrade”; hon ansåg för sin del att dessa sexuella trakasserier, ”som är välkända för polisen” (personen ifråga sade sig arbeta inom polisens avdelning för ”minderårigas sedlighet”), gick ut på att begå stölder och att alla andra sätt att beskriva dem leder till stigmatisering av muslimer. Gemensamt för dessa olika berättelser är att de förringar de sexuella övergreppens betydelse, till exempel i jämförelse med egendomsbrott.

I andra änden av spektret medger vissa feminister visserligen att händelserna var ytterst våldsamma men vägrar kategoriskt att förknippa sådana handlingar med kulturella, nationella eller religiösa särdrag hos förövarna. Sångerskan Marie Warnant blev nyligen utsatt för såpass extrema sexistiska förolämpningar på gatan att hon beslöt polisanmäla fallet, men sedan deklarade hon omedelbart till pressen: ”Dumheten har ingen särskild färg och inget speciellt hemland”.^[7] Demonstrationen ”Ingen rasism i namn av feminism”, som samlade ett hundratal kvinnor framför ministeriet för asyl- och migrationsärenden var också symptomatisk. ”Våldtäkt är en realitet som man vanligen inte bryr sig särskilt mycket om, men i det här fallet, när det handlar om utlänningar, blev den en förstasidesnyhet”, sade en av demonstranterna.^[8]

Händelserna i Köln hade antagligen inte fått så mycket plats i medierna om det inte hade rått ett flyktingfientligt åsiktsklimat, som tillät pressen att gå ut med rasistiska och populistiska påståenden under förevändning att försvara kvinnornas sak. Visst erbjöd Köln medierna ett tillfälle till att utnyttja feministiska krav för rasistiska ändamål. Men för att förstå händelserna i Köln och utforma ett adekvat svar på dem räcker det enligt min åsikt ändå inte med att betona, som vissa feminister gör, att manlig könsdominans förekommer i alla kulturer och följaktligen inte behöver hänföras till specifika kulturer.^[9] Saken är nog mer komplicerad än så. Eller som Hafida Bachir har uttryckt det: ”denna patriarkala praktik anpassar sig till det sammanhang och de politiska målsättningar som är egna för de män som den praktiseras av”.^[10]

Detta sammanhang och dessa politiska målsättningar behöver identifieras. I annat fall kan det gå så att de överfallna kvinnorna, som drabbades både av sexuellt våld och av att deras röster kollektivt nertystades, helt faller i glömska.

En del feminister antar att förövarnas specifika beteende, som tog sig för våra moderna demokratier nya uttryck, formades av en fundamentalistisk strömning inom islam och att denna strömning grundar sig på ett kvinnoförtryck som handlar om att begränsa kvinnornas frihet att röra sig i det offentliga rummet. Enligt min mening är det särskilt viktigt att undersöka denna hypotes. Med den som utgångspunkt har en feminist som Alice Schwarzer introducerat begreppet ”sexuellt våld som krigsvapen”, varmed i detta fall givetvis avses ett kulturellt eller religiöst krig.^[11] Denna form av våld förekommer i själva verket främst i vissa stadsdelar (eller på vissa mötesplatser) där de invånare som är anhängare av islam står under påverkan av en fundamentalistisk religiös ideologi av politisk natur, som vänjer dem vid och normaliserar dessa praktiker. Denna uppfattning överensstämmer med vad arabiska feminister har sagt. Sålunda har till exempel Marieme Helie Lucas redan varnat oss för denna fara i minst tio års tid.^[12] Vidare kräver denna uppfattning också att vi intresserar oss för de förhållanden som en tyst majoritet av kvinnor och flickor i de ifrågavarande stadsdelarna lever i.

Jag essentialiserar eller psykologiserar inte och min position skiljer sig från Kamel Daouds.^[13] Jag är fullt medveten om att många muslimska män inte beter sig som männen i Köln. Jag vet att män med annan kultur och av annan tro också gör sig skyldiga till sexuella trakasserier och att massmöten – demonstrationer, karnevaler – ofta utgör skådeplatser för sexuellt våld mot kvinnor; i samband med den senaste nationella demonstrationen i Bryssel klagade till exempel många kvinnor på att de utsattes för angrepp (smällare, mobbning, smädelser). Men om man i det fallet hade gått in på förklaringar av det skedda (och hänvisat till att kulturen i till exempel arbetar- och fackföreningsrörelsen är patriarkal) så tror jag knappast att någon skulle ha funnit anledning att säga emot.

Borde inte dagens feminister, som är djupt splittrade i fråga om tolkningen av det som hände i Köln^[14], fråga sig om det är värt att till vilket pris som helst underordna sina viktigaste angelägenheter kravet på att konvergera med minoriteters kamp? Borde de inte snarare söka konvergens kring gemensamma grundvärden? Jag tänker då särskilt på kampen för att sekularisera våra samhällen, där feministerna aktivt stöds av mer moderata och frisinnade religiösa strömningar.

De politiska, rättsliga och polisiära myndigheterna borde för sin del ha mod att klart och tydligt fördöma och bekämpa dessa fenomen. I synnerhet bör de modigt rita upp lekmannastatens konturer (den pågående grundlagsdebatten^[15] är ett nödvändigt kapitel i sammanhanget och man kan bara beklaga att flertalet politiska partier vill begränsa dess omfång). Vidare bör de förbjuda mafiösa och sekteristiska missbruk av religion som kan påverka grundläggande rättigheter, inte minst kvinnornas rättigheter, samt gå igenom definitionerna och bestraffningarna av sexuella brott och överträdelser. Efter våldtäkterna och det sexuella våldet på Tahrirtorget skärpte man straffen för sexuella övergrepp ordentligt i Egypten: år 2014 dömdes sju våldtäktsmän till livstids fängelse.^[16] Sådana straffåtgärder kan tyckas överdrivna men å andra sidan åtalas, som Irène Kauffer påpekar, övergrepp i form av sexuell beröring ännu inte alls i Tyskland, inte ens då de varit särskilt påträngande. För att åtal ska väckas måste offret dessutom ha försvarat sig på ett otvetydigt sätt, vilket utan tvivel är förklaringen till att bara en enda av de misstänkta i Köln fram till idag har åtalats för sexuellt våld.^[17] Ändå har landet meddelat sin avsikt att utvisa flyktingar som gjort sig skyldiga till dessa övergrepp.

Överallt där den religiösa fundamentalismen sätter normen eller rentav stiftar lagen är det kvinnorna som först drabbas av mänskorättskränkningarna. Den märkbara försämringen av kvinnornas fri- och rättigheter och ökningen av brott mot dem är alarmsignaler som ett demokratiskt samhälle inte får tillåta sig att strunta i.