KOMMENTARER: Barbro Holmberg

Favoriter ur världslitteraturen, 20 år

Anatole Liebermann, rysk-judisk cellist bosatt i Paris, berättar för mig följande anekdot:

”En man vänder sig till Gud med frågan: ”att idka sex utan kärlek, är det en synd?” Gud svarar: ”Varför talar du alltid om sex med mig?
Allt du gör i livet utan kärlek, är synd.”

Det som slår mig, när jag bläddrar igenom alla årgångar där Nya Argus generöst berett utrymme för det som en gång (år 1985) såg dagens ljus i den dåvarande Riksradion: sommarvarianten av programserien Jag läste häromdan, är hur hängivet alla våra skribenter berättar om böcker som står dem nära ^[1]

”Ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves” säger Stefan Zweig.

Mötet mellan en god bok och en god läsare är inte olikt mötet mellan två människor som grips av djup sympati för varandra. Det mötet vill man gärna dela med sig av.

I årets upplaga av Favoriterna finns många röster som inleder samtal med varandra. Tapani Ritamäki drar en överraskande parallell mellan Herta Müllers erfarenhet av totalitarismen i Rumänien under Ceaușescu och verkligheten på en arbetsplats i Svenskfinland. Han får stöd för sina tankar av John Swedenmark som skriver om Étienne de La Boéties nästan fem sekel tidigare utgivna skrift, Frivillig träldom, också det en kritisk blick på maktens mekanismer och följdverkningar.

"Ironi är ett känsligt instrument, förutsatt att publiken är med på noterna”, säger Swedenmark.

Inne på samma linje är Birgitta Ulfsson i sin essä; Aforismer, essäer, ironi och exhibitionism. ”Bär man på skepsis i sin utrustning får man stå ut med att bli misstolkad av ordningsmän i skolan”, säger hon.

Att det är nödvändigt att blicka mot andra tider och kulturer för att förstå sin egen, som John Swedenmark hävdar, understryks också i Henrika Ringboms lyhörda essä, Minnet glimtar, om hennes ”poetiska mentor”, den unika finska lyrikern Mirkka Rekola. ”Hon har”, skriver Henrika, ”på ett djupgående sätt förändrat min syn på världen och poesin”.

Med bland andra Marcus Aurelius hade Mirkka Rekola haft mycket att samtala om, kanske hon rentav gjorde det? Hennes klassiska beläsenhet var imponerande. Ralf Andtbacka presenterar kejsar¬filosofens Självbetraktelser under rubriken Livet är en kamp och en färd i främmande land. Helt säkert hade Rekola uppskattat Andtbackas underbara exem¬pel på Aurelius’ texters attraktionskraft.

Ett mörkt kapitel öppnas med Tom Sandqvists presentation av den ungersk-judiska författaren Antal Szerbs märkliga, delvis självbiografiska 1900-talsroman Resa i månljus, som gavs ut år 1937; sju år innan författaren, också professor i litteratur, deporterades till ett koncentrationsläger för att därefter möta döden i en massgrav. Litteraturen som han själv trodde på kunde inte hjälpa honom. Men hans böcker har överlevt och hjälper oss att inte glömma.

Eva Odrischinsky har valt att lyfta fram Irène Némirovskys roman om en östjudisk finansman, David Golder, berättelsen om hans nedgång, fall och svaga hjärta. Hon väljer också att problematisera författaren Némirovskys position inom den franska kultureliten: ”Fransknationalistiska, antisemitiska tidskrifter som Gringoire publicerade hennes texter och hon själv började umgås i kretsar som i regel föraktade judar, speciellt om de var från Östeuropa, som hon.” Hon betraktas, liksom sin författarkollega Antal Szerb, som en ovälkommen främling på genomresa. De går, inte oväntat, samma öde till mötes. Men båda är de författare som med sin skarpa blick förmått se klart i det mörker som omgav dem.

Tre av våra recensenter söker sina favoriter bland de böcker som ofta präglar oss för livet: de böcker vi läste som mycket unga.

Julia Tidigs uttrycker sin kärlek till den levnadsglada Anne på Grönkulla, med sina stora ord och stora tankar. Hon ser boken som en plädering för litteraturens och fantasins betydelse för barn som växer upp under knepiga förhållanden, eller egentligen för alla barn.

Pappa Nalle Valtiala botaniserar bland sina favoritbuspojkar i litteraturen med The Story of a Bad Boy av Thomas Bailey Aldrich, en författare som ”orättvist undanträngts av de fåtaliga klassiker som mänskligheten ännu minns”.

Hans son, Robin Valtiala, väljer att skärskåda den han betecknar som en ”flygande byråchef”, nämligen ”farbrorn” Karlsson på taket av Astrid Lindgren. Boken har för honom varit ”ett grundläggande verktyg för samhällskritik; den hjälper barn att genomskåda vuxna”. Vi får också veta vad den ryska poeten Majakovskij har gemensamt med Karlsson på taket i Robin Valtialas rätt hejdlösa text.

Goda och innehållsrika läsestunder tillönskas alla Nya Argus’ läsare!