Juha Hurmes flådda tankar

På terrassen bakom Nationalbiblioteket finns en gravsten i form av en bok. På pärmen kan man nätt och jämt urskilja namnet: Matti Pohto. Ett för mig fullkomligt okänt namn, innan jag läste Juha Hurmes roman Nyljetyt ajatukset. Nu vet jag att denne Matti Pohto föddes av fattigfolk 1817 i Ylistaro socken och försörjde sig som kolportör av skillingtryck. En självlärd bokälskare. Hans rykte nådde Fredrik Wilhelm Pipping, som i Åbo brand hade förlorat hela sin Fennica-samling och nu skulle bygga upp den på nytt vid Alexanderuniversitetet i Helsingfors. Under tio års tid vandrade Pohto land och rike runt, köpte och bytte till sig böcker och äldre tryck, och så gick det, skriver Hurme, att ”Pohto skaffade tillbaka nästan hela Fennica-samlingen åt Pipping och räddade oss, räddade den finska kulturen”.

Pohto dräptes med ett yxhugg i skallen i trakten av Viborg, begravdes där och fick sin sten, bekostad av Finlands studenter. Det är den som nu finns på biblioteksterrassen, och till den går Hurme en gång om året för att hedra Finlands räddare.

Till den gick också jag, och efteråt satt jag i det stiligt nyrenoverade biblioteket och bläddrade i Rainer Knapas historik över biblioteket, Kunskapens rike, där Pohto naturligtvis har sin givna plats. Knapas har exakta uppgifter; Pohto hade fram till 1856 samlat ”tretusen och några hundra” av de något över 4 000 nummer som ingick i Pippings Förteckning, av dem 1 500 från tiden före 1809. ”Som symbolisk gestalt för bildningstörst och finska folkets kultursträvanden har han överlevt ända till i dag”, avslutar Knapas.

Bildningstörst – ett otidsenligt, nästan bortglömt ord. När allt snålare vindar blåser för kulturen, när ledande politiker anser att landet kan utvecklas genom att skära i utbildning och forskning, när historielösheten breder ut sig, då måste man sätta sitt hopp till entusiaster som Juha Hurme. ”Om dumheten rasar, grunda ett bibliotek” sa han i en radiokolumn.

Till teatern

Hurme är en mångsysslare. De som brukar lyssna på Yle Radio 1 har hört honom bland annat tillsammans med Tarleena Sammalkorpi (en omistlig radioröst som tystnade denna sommar) i programmet Lukupiiri, där det verkar som om hela det finska folket skulle lyssna, ringa in, och komma med personliga, välgrundade åsikter om litteratur. Hurme har skrivit fyra romaner, Volvo Amazon, Puupää, Hullu och Nyljetyt ajatukset, samt en lång rad pjäser. Innan teatern blev hans liv studerade han naturvetenskaper, senare också konstfostran och estetik. Och sprang, varje dag.

Om hur det hela började kan man läsa i Juha Mäkinens bok Inhoa teatteria kohtaan (”Avsky för teatern”). Den berättar om hur Hurme och Jari Hietanen – då känd som en av Jumalan teatteris (”Guds teaters”) skitkastare – år 1988 grundade Yövieraat (namnet härrör från Peter Weiss pjäs Natt med gäster), en punkig, anarkistisk grupp, vars program var att göra vad som helst utom traditionell, fisförnäm teater. Under åren gjorde gruppen allt från egna spektakel till klassikertolkningar, och lever nu vidare som Nälkäteatteri (”Hungerteatern”). Hurme har sedermera chefat och regisserat på scener runt om i landet, också på svenska för Siriusteatern; minnesvärda Janne Kubik, och På friarstråt (Nummisuutarit). Han är antagligen den främsta Kivi-tolkaren i Finland, och fick 2006 Eino Leino-priset för sina ”häftiga (vimmaiset) tolkningar av den finska litteraturens klassiker”. Hans senaste projekt i serien stora finska författare heter Operation Paulaharju. Om man vill se de föreställningarna måste man fotvandra i Enontekis väglösa fjällmarker.

Juha Hurme rör sig i texternas värld som på ett lopptorg. Han är nyfiken, läser kopiöst, fyndar, och visar sen upp sina fynd för oss. Det skulle inte förvåna mig om han var den första i världen med att dramatisera och sätta upp Andrej Platonovs på 1930-talet bortcensurerade roman Tjevengur (Ylioppilasteatteri 1997). Av en del fynd gör han pjäser. Som Europaeus, en ”komedi om Finlands Don Quijote för fyra manliga skådespelare och en kvinnlig etnoduo” (Nationalteatern 2015, Eino Kalimapriset).

Pjäsens hjälte Europaeus var för mig en lika okänd storhet som Pohto. Nu vet jag bättre. David Emmanuel Daniel Europaeus (1820–1884) var språkvetare och folklivsforskare samt en jämlikhetens och fredens apostel. En betydande del av Kalevalas material kommer från hans vandringar i Karelen och Ingermanland, men vem känner till det? Europaeus hade en annan teori än Lönnrot om Kalevalas geografi, vilket Finska Litteratursällskapets herrar inte gillade, varför han inte fick något stöd från det hållet. I pjäsen sammanför Hurme honom – anakronistiskt – med Aleksis Kivi, som på Lappvikens mentalsjukhus kryper omkring och söker sina tankar, och Josef Julius Wecksell på samma sjukhus. Alltså finsk kulturhistoria förklädd till spirituellt lustspel, med långt fler lärda hänvisningar än en okunnig kan ana. Jag googlar uttrycket ’jos en puhu totta, niin tulkoon käpy suuhuni kuin naudan suuhun’ (ung. ”om jag inte talar sanning, må en kotte komma i min mun som i en kossas”). Det finns hos Kivi. Likaså ordet stobakillisuus. Det visar sig vara direkt citerat ur Kivis kommentar till August Ahlqvists sågning av Sju bröder, och står här för finskivrarnas förstockade dumhet. Måste vara från den tiden när Kivi hette Stenvall och använde ordet stobakoff, tänker jag.

Hurme har sagt att grunden (kölipaino, kölvikt, var det ord han använde) i hans teatersyn är lekfullheten, och att han på djupaste allvar tror att konstens uppgift är att trösta och upplysa. Lika otidsenligt som bildningstörsten, och lika upplyftande när det blir bra, som i Europaeus. Men det händer att upplysningsivern tar överhanden och stryper det konstnärliga omdömet. Så skedde i hans senaste pjäs på Nationalteatern, Töppöhörö. En aggressiv, rasistisk finsk mansgris häver ur sig en ändlös monolog (akt 1) varpå en oförskräckt karelsk-rysk älva, deus ex machina, läxar upp honom och får honom att inse hur fel han har (akt 2). Rappt och på pricken formulerat och angeläget, men mindre bra teater.

De flådda tankarna

Kansan kynttilä, folkets ljus. Så kallades med välvillig ironi, men också genuint uppskattande, folkskolläraren eller -lärarinnan. Det var på den tiden när allmänbildning var något att sträva efter, något som skulle komma allt folket till del. Det handlar alltså inte om att lysa själv, utan om att lysa upp, lysa väg. Jag skulle kalla Hurme ett kansan kynttilä och då tänker jag speciellt på hans bok Nyljetyt ajatukset (”Flådda tankar”) som 2015 nominerades för Runebergpriset.

Skalet lockar inte; en gråmurrig pockettegelsten där men kan stava sig fram till den något motbjudande titeln och skönja bilden av en båt, typ allmoge. Men skenet bedrar: du har i din hand en hel encyklopedi, eller kanske riktigare; en passionerad jägares ränsel fylld av litterära, musikaliska och filosofiska byten. Det är bara att ta för sig och låta sig bildas. En varning är ändå på sin plats: läs i lämpliga doser, annars stockar sig mängden av namn och kväser upptäckarglädjen.

Boken har två huvudpersoner, eller samtalspartners, Aimo och Köpi. De beskrivs som ”minnesgoda och belästa men annars helt vanliga, fula människor”. Handlingen inleds när de två håller på att ösa sin båt och stuva sin packning. Tiden är en kväll i juli, platsen Lypertö i Gustavs. Bättre kan man inte inleda en resa tycker Aimo och Köpi, för här skrevs världens roligaste bok, Volter Kilpis Saaristolaissarja, 1 800 sidor underhållande sprängstoff. Eller ”dynamithuserande på litteraturens område” som Elmer Diktonius skulle säga. Han som så lysande hade översatt Kivis Sju bröder, men sorgligt nog inte längre klarade av att översätta Kilpi. Av de 1 800 sidorna finns nu hälften, I salen på Alastalo, i Thomas Warburtons ypperliga översättning (Johannes Salminen har skrivit om verket under rubriken ”Kaptensbönderna” i Nya Argus 7/2013). Valet av männens samtalsämne är ingen tillfällighet; här i Gustavs gjorde Juha Hurme flera somrar i rad sommarteater av Kilpis skärgårdsserie.

När klockan närmar sig tio på kvällen är roddbåten rustad, de kastar loss, och Köpi sätter sig vid årorna. Målet är Hailuoto utanför Uleåborg och på vägen har de tänkt hinna till en operapremiär i Karleby. Det blir en häpnadsväckande odyssé längs Finlands västkust, mellan skärgårdens holmar och skär. Ströömi, Isokari, Hyviluoto, Outoori, Östra Gloppet, Pepparträsket, Bovetan… Sommaren 2011 gjorde Juha Hurme tillsammans med Matti Rasi denna roddtur på riktigt, 700 km på tjugo dygn. Det ger boken dess handfasta, vågburna form. Dess innehåll är de samtal, ibland hela föredrag, som roddarna för, från morgongröten till långt in på småtimmarna. Om litteratur, musik och teater, konstteori, livet och döden och galenskapen och diverse annat smått och gott. Från Platon till Tapio Rautavaara. Icke-akademiskt men utan att förenkla eller banalisera. De två roddarna föreslår turvis samtalsämne: ”här, utanför Ykspihlaja, denna kommunisternas, sjömännens, fritänkarnas och andra vildsintas fristad är just den rätta platsen för att tala om Samuli Paronen”, och så presenteras diversearbetaren Paronen som, efter att ha läst Samuel Beckett, förlöstes till att skriva om hur det var att växa upp som rödgardistunge på 1920-talet, och på ett språk vars skärpa och friskhet får roddarna att tänka på Bob Dylan. Eller: ”jag vill nu på Riikkas namnsdag tala om kvinnliga konstnärer”, och så blir det Anna Achmatova, Malvina Reynolds, Sally Salminen, Karen Blixen och Selma Lagerlöf, personporträtt och verkbeskrivningar. Eller så diskuterar de, i hård motvind utanför Sideby, blueslegenderna Skip James och John Fahey, och kommer osökt in på vår egen Otto Donner. Aimo citerar först ett samtal han hört på Ekbergs café mellan saxofonisten Junnu Aaltonen och pianisten Seppo Kantonen. Aaltonen prisade Donners unika förmåga att uppmuntra och frigöra förmågor och ständigt överraska. ”För mig var han musikens Pablo Picasso” sade Aaltonen. Därefter pratar de om Love Records, skivbolaget som Donner grundade tillsammans med Atte Blom och Christian Schwindt, och som producerade allt från rock till barnsånger och under några lysande år lyfte fram en lång rad artister och grupper. ”Efter Väinämöinens kantele det hittills alla tiders mest betydelsefulla inhemska musikfenomenet. Åtminstone för roddare i vår ålder och av vår storlek” slår Aimo och Köpi fast. Några dygn senare återkommer de till Otto Donner, för ”hans betydelse är sådan att om honom kan och bör man föra två samtal under en roddtur”. Nu handlar det om Donners egna tonsättningar och hans woodyguthrieska sångstil. Till exempel hur han vågar ge sig i kast med Billie Holidays djupt personliga sång Don’t explain, och, med sin cigarrsträva röst, lyckas med det djärva företaget ”för att han förstår sången från början till slut, den bittra lyriken i relationsdramat och den kompositoriska strukturen”. Eller hur han ”med stoiskt lugn” framför agitprop (i allmänhet hemskt att höra), så att ”resultatet blir konst, mångskiktad betydelsebärande lyrik, historiefilosofi.”

När Hurme talar om sina favoriter är de unika och lysande och världsbäst. Större än livet. Det finns de som kan formulera sig så utan att det blir patetiskt. Som har ett stort mått av kunskap om sitt ämne och en kärlek till det, och som inte hämmas av något lagom-är-bäst. Peter von Bagh var en sådan mästare. Juha Hurme är det också, fastän tonfallet är ett annat, lättsammare, och med en dragning till våghalsiga associationer och jämförelser. Eller vad sägs om följande karakteristik av Minna Canth: ”Finlands Strindberg, Ibsen, Balzac och Hugo i en och samma geniala kvinna”? Hans urval av författare och musiker är inte kanoniskt, också om de stora, kända namnen dominerar, men ofta presenterade ur någon oväntad vinkel, i någon överraskande kombination. Meningsmotståndare gillar han för de tvingar till självständigt tänkande.

Den svenska Aleksis Kivi

I Brännskata fiskehamn anmäler Aimo ett tvingande behov att diskutera landets ”främsta tvåspråkiga spelare”, Alexis Stenvall, som han för enkelhetens skull kallar Stena. De talar om Stenas bildningsgång; hur han från ett finskt hem skickades i svensk skola, och på svenska kunde läsa världslitteraturens klassiker. Hur han av språkets mästare Runeberg lärde sig att man måste hålla en viss estetisk distans till sitt föremål om man ville skapa något bestående, och av Carl Jonas Love Almqvist inspirerades att foga in långa dialogpartier i Sju bröder. Stena hade stor nytta av Europaeus Svenskt-Finskt Handlexikon och av Lönnrots Kalevala, medan Lönnrot för sin del aldrig förstod sig på Stenas häftiga språk. Stenas sista projekt var ett förslag att grunda Nya Helsingfors Tidningar som vidsynt och på ett utvecklat kulturspråk skulle behandla den finska kulturen. Därefter återstod bara August Ahlqvists slakt av Sju bröder och Lappvikens sjukhus.

Som avslutning tar Aimo fram en minneslapp ur tobakspungen och säger:

– Haluan lopuksi lukea Elmer Diktoniuksen runon ”Kivi”, jossa ruotsin kielen hienouksia hyödyntäen esitetään Stenan kolmivaiheinen elämänkerta.

Aimo oli jo aloittamassa, kun hän näki, että Karl Johan saapasteli Kalasataman konttorin ovesta ulos.

– Hej Karl Johan, kom hit! (Karl Johan kommer.)

– Tjänare!

– Tjänare!

– Kan du vänligen läsa denna dikt för oss? Vi skulle gärna höra den läst med äkta finlandssvensk accent.

– Varför inte. Vad är det för en dikt?

– Det är Elmer Diktonius dikt, som heter Kivi.

– Elmer Diktonius! För fan! Honom tycker jag om! Den pojken kunde skriva! Ge mig lappen! (Aimo ger papperslappen åt Karl Johan. Karl Johan läser högt:)

Kivi

Jag ser din mun: skratt med höhö-läppar mysa:
de mänskorna!

Jag ser din mun i bitter leda mumla:
mänskorna!

Jag ser din mun – tomt streck i intet – drägla
vanvettsgrubbel:
mänskor.

Tuuli oli antanut riittävästi myöten. Nyt uskallettiin lähteä. Hyvästeltiin Karl Johan. Kiitettiin kaikesta. Lyötiin kamat kasaan. Katseltiin vielä kerran ympärille, vähän haikeastikin. ”Brännskata fisk är färsk!” Mutta mahtavaa oli päästä taas matkaan. Vene vesille. Neljällä airolla metrisissä aalloissa. Airot veteen, veto!^[1]

Aimos och Köpis tvåspråkighet har smak av Stenas/Kivis. Tidigare under färden, när de strosade omkring i Kristinestad och njöt av den lättsamma, kultiverade miljön bestämde de sig för att bli finlandssvenska och tillbringa sina pensionärsdagar där; ”i nattlampans sken och med ordbokens hjälp läsa Gunnar Björling, Runar Schildt, Edith Södergran och Elmer Diktonius, åldras och dö. Värdigare kan man inte skiljas från denna verklighet.”

Detta citerar jag inte för att lyfta vår finlandssvenska svans, utan precis tvärtom. Det svider när jag tänker på hur vi (undantag finns) nonchalerar den finska litteraturen och teatern, hur litet vi vet och bryr oss. Jag drar mig till minnes Svenska Litteratursällskapets jubileumsfest. Där sades många vackra ord om de berikande kontakterna till Sverige och den rikssvenska litteraturen, men inte ett ord om den finska. Den enda som påminde om att vi lever i ett tvåspråkigt land, och att det kan vara berikande, var M.A. Numminen – som naturligtvis sjöng på svenska.

Jag överväger nu att flytta till Kuopio, i nattlampans sken läsa Minna Canth och ägna mig åt att rädda hennes hemmuseum. Och Hurmes Nyljetyt ajatukset skall jag konsultera för att påminnas om mina bildningsluckor och göra nya fynd från när och fjärran.

carita backström