Martin Luther, reformation och politik

Enligt traditionen var det den 31 oktober 1517 som Martin Luther spikade upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg. Visserligen har såväl datum som platsen – ja till och med själva uppspikandet av teserna – ifrågasatts, men säkert lär vara att de sändes med brev till ärkebiskop Albrekt av Magdeburg och Mainz^[1]. I år, år 2017, firar lutheraner världen över i vilket fall som helst 500-årsminnet av teserna och de följder de fick.

Lutherinfo.se är en hemsida som drivs av två präster i Svenska kyrkan, Göran Agrell och Peter Strömmer.^[2] På den kan man läsa:

För att underlätta Lutherstudiet rekommenderas en historisk‑kritisk hållning. En del av det som Luther säger är tidsbundet medan annat kan kännas tidlöst. Man har ofta stor hjälp av att ta reda på vem Luther skrev till/mot, vilken typ av skrift det är och i vilken del av sin teologiska utveckling han befann sig när han skrev.

Detta är kloka och tänkvärda ord, väl värda att efterlevas. Nu när Lutherjubileet firas, vad kommer världens lutheraner (och förmodligen också andra) att lyfta fram som det mest värdefulla hos reformatorn? Vad vill de ta vara på, och vad vill de föra vidare? Det finns ett gammalt visdomsord som säger: Ecclesia semper reformanda est. Det vill säga: Kyrkan behöver ständigt reformeras. Satsen lär komma från kyrkofadern Augustinus (354–430) och aktualiserades av den schweiziske teologen Karl Barth (1886–1968) på 1940-talet. Kommer det temat och den insikten att dominera försöken att så konstruktivt som möjligt ta vara på arvet från Martin Luther? Han var ju först och främst reformator och firas som sådan.

Det finns tecken på att reformationsjubileet kan komma att firas i den andan. Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, och biskopen i Stockholms katolska stift, Anders Arborelius, har båda uttalat sig för detta. En medveten inriktning på en neo-reformation av kyrkan skulle ligga i linje med reformatorns egna strävanden.^[3] Hans protester mot missförhållandena i kyrkan och hans orädda arbete för att komma till rätta med dem fick vittgående konsekvenser, inte bara för kyrkan utan för hela samhället. Kyrkans egentliga ärende och uppdrag gäller världen, mänskligheten, ja hela skapelsen. Reformationen sprängde och överskred gränser i både tid och rum. Det kan en neo-reformation också komma att göra.

Mot detta kan invändas: kyrkan hade på 1500-talet en helt annan ställning och utövade ett långt större inflytande på människors liv och vardag än vad fallet är idag. Förändringar i kyrkan skulle inte alls ha samma betydelse och få så stora konsekvenser idag som på Martin Luthers tid. Det ligger mycket i detta, men är det hela sanningen? Det påpekas ofta att andlig längtan och behov av existentiell orientering idag – i vårt västerländska och påstått sekulariserade samhälle – är större än någonsin. Det framhålls då också att kyrkan borde ha stora möjligheter att därvidlag komma människor till mötes. Frågan är: tar kyrkan möjligheterna tillvara? Vidare är kyrkan kallad att vara en profetisk, i sann mening kritisk och kulturskapande röst i det samhälle den lever i. Är den beredd att vara det nu och i framtiden – i Martin Luthers efterföljd och anda? Svaret på de frågorna hänger ihop med kyrkans vilja att låta sig reformeras.

Åtskilligt, kanske alldeles för mycket, har skrivits om Martin Luther. Jag gör inga som helst anspråk på att komma med något nytt. Därtill är min kunskap alltför begränsad. Men jag vill försöka göra några observationer och reflektioner som kanske kan vara av intresse för Nya Argus läsare.

Luther och ordet

Låt mig börja med det för en tidskrift och tidskriftsartikel grundläggande: en allmän förmåga att skriva och läsa. Thomas Götselius belyser i sin doktorsavhandling Själens medium hur Luther både var beroende av och sökte främja allmän läs‑ och skrivkunnighet. När professor Lars Nylander recenserade avhandlingen i Dagens Nyheter den 15 december 2010 var rubriken ”Vad hände när alla fick en egen Bibel?” Detta inträffade sedan Johann Gutenberg på 1400-talet hade uppfunnit boktryckarkonsten och Erasmus av Rotterdam 1516 funnit det meningsfullt att ge ut Nya testamentets grekiska grundtext tillsammans med en latinsk översättning. Detta banade nämligen vägen för Martin Luthers översättningar till tyska av Nya testamentet 1522 och hela Bibeln 1534. Därmed fanns Bibeln tillgänglig på ett av Europas folkspråk och kunde studeras av alla läskunniga. Det kom att få en enorm betydelse.

Det finns goda skäl att förmoda att de tre som låg bakom översättningen av Bibeln till svenska (Nya testamentet 1526 och hela Bibeln 1541), Laurentius Andrae samt bröderna Olaus och Laurentius Petri, stödde sig mer på reformatorns översättningar än på grundtexterna. Sålunda ligger Luther även bakom de starka influenser från tyskan som än idag präglar det svenska språket.

Den kristne humanisten Erasmus av Rotterdam (1466[?]–1536) beredde med sin kritik av missförhållanden i kyrkan vägen för reformationen. Luther och Erasmus brevväxlade, men 1533 kom det till en brytning dem emellan. De var bland annat oense om den allmänna undervisningen och vilket språk den skulle bedrivas på. Erasmus uttryckte sig på latin, och det kunde förvisso Luther också göra, men han var samtidigt en varm förespråkare för undervisning på tyska. I själva verket möttes dock humanismen och reformationen i ett gemensamt intresse för pedagogik och vad vi idag skulle kalla folkbildning. Den bildningsverksamhet som bedrivits i våra kyrkor – och som skulle behöva en renässans – har djupa rötter, ja hela det svenska skol‑ och utbildningsväsendet stammar ur dessa traditioner.

Luther arbetade med språket i dubbel mening: det var föremål för hans arbete men också hans främsta redskap. Det senare illustreras redan i den händelse som anses ha startat reformationen: han författade och offentliggjorde 95 teser. Hans språkliga produktion, skriftlig och muntlig, blev sedan enorm, närmast oöverskådlig. Det senare förklarar i hög grad att de omdömen som fällts och fälls om honom är av så skiftande karaktär.

Luther och makten

Luther skrädde inte alltid på orden och gjorde det allra minst när han skrev eller talade om sin samtids makthavare. Den till synes allmänna uppfattningen att Luther förordade total underkastelse under världsliga myndigheter stämmer inte helt med vad han verkligen sade. 1523 skrev han sin första politiska skrift, Von welltlicher Uberkeytt, wie weyt man yhr gehorsam schuldig sey: ”Om världslig överhet, hur långt man är skyldig att lyda den”. Han hade dessförinnan tagit upp frågan i en rad predikningar. Flera furstar hade förbjudit sina undersåtar att äga eller läsa hans skrifter. Det föranledde följande utbrott (bland flera) från Luthers sida (min översättning):

Gud allsmäktig har gjort våra furstar galna, så att de håller före att de kan göra – och beordra sina undersåtar att göra – bara som de vill. Och undersåtarna tar också miste och tror att de är skyldiga att lyda allt. Det har gått så långt att härskare har börjat beordra folk att göra sig av med böcker och tro på och rätta sig efter vad härskarna föreskriver. Därmed sätter de övermodigt sig själva i Guds ställe och gör sig till herrar över människors tro och samvete. Styrda av sina egna vanvettiga hjärnor sätter de den helige Ande på skolbänken. Ändå förväntar de sig att man inte ska säga dem detta utan fortsätta att kalla dem nådiga herrar.^[4]

Luther har i Von weltlicher Obrigkeit flera utfall av det slaget. Han kallar härskarna för narrar (Narren), kanaljer (Buben), rövare (Räuber) och i varje fall indirekt för mördare (Mörder). Han låter färlan gå över både världsliga och andliga potentater och kritiserar dem för att ha missförstått och blandat ihop sina uppgifter.

I sitt politiska tänkande – ett slags politisk teologi, som han troget höll fast vid – utgick Luther, som i allting annat, från Bibeln. Delvis påverkad av kyrkofadern Augustinus skilde han mellan två riken och två med dem sammanhängande regementen som Gud hade inrättat: ett andligt regemente, där den helige Ande gör människor till kristna, och ett världsligt, där icke-kristna och ogudaktiga tvingas att något så när leva som anständiga människor. De lagar som detta sker igenom ska gälla enbart det ”yttre” livet på jorden, eftersom bara Gud själv kan råda över våra själar. Om den världsliga makten försöker stifta lagar som rör själen och människors tro, inkräktar den på Guds regemente och våldför sig på människor. När furstar av olika slag (även kyrkliga!) försöker att tvinga människor till att tro det ena eller det andra, avslöjar de bara vilka dårar de är.

På 1900-talet började begreppet ”tvåregementsläran” att användas om denna politiska teologi. Karl Barth lär ha varit en av de första som gjorde det. Läran kan ses som en variant av Luthers distinktion mellan lag och evangelium och kan sägas vara grundad i den motsättning mellan ”kött” och ”ande” som aposteln Paulus talar om i Romarbrevets åttonde kapitel.

Luther ville göra två saker: dels förklara hur överheten kunde bruka sitt svärd kristligt, dels klargöra hur långt man som kristen var tvungen att lyda denna överhet. Två bibliska grundfakta är utgångspunkter: all överhet är förordnad av Gud och ska därför åtlydas. Det är det ena. Det andra är existensen av de två riken med vilka Gud styr världen sedan syndafallet: Guds rike och världens rike. Efter syndafallet är hela världen ond, och bland tusen människor finns det knappt en enda kristen. Om man i en så beskaffad värld skulle försöka regera med evangelium, skulle man släppa alla vilddjur lösa och låta dem bita och riva var och en. Luther ger därför den kristne rätt att ta till svärdet – dock inte för att vidmakthålla evangeliet eller Guds rike. Detta ska i stället ske genom kärlek och tjänst för nästan. Det är grundsynen också i den traktat som kom 1526: Ob Kriegsleute auch in seligem Stande sein können: ”Kan också krigsfolk få del av Guds nåd?”

Luther ville såväl hjälpa politiker till ett an¬svars¬fullt och kristet handlande som utöva själavård gentemot överheten. Furstar och politiker kunde mycket väl nå saligheten – om de accepterade att de skulle rätta sig efter Guds ord och inte tvärtom. De hade att hålla sig till sitt område och inte gripa in i Guds rike. De måste erkänna att de inte hade någon makt över människors själar och inte kunde begära att bli åtlydda i annat än världsliga angelägenheter. En kristen regent måste vara klokare än sina jurister och förstå mer än vad som står i lagböckerna. Land och folk är inte till för hans nöje eller nytta, tvärtom.

Historikern Heinz Schilling menar att vi på det stora hela hos Luther möter en politisk teologi som dels slår vakt om sådana medborgerliga rättigheter som religions- och samvetsfrihet, dels betonar nödvändigheten av kloka och rättmätiga regeringsingripanden i överensstämmelse med den tidens författningar.

Luther formade knappast någon ”lära” om detta utan utgick från de förhållanden som rådde. Gemene man hade svårt att förstå den motsägelse som möter en i de kristna buden om kärlek och förlåtelse å ena sidan och tillståndet i kristenheten å den andra – med dess många övergrepp och påtagliga maktmissbruk. Skillnaden var påtaglig såväl i de sachsiska kurfurstendömena med landsherrarnas sätt att härska som i det heliga romerska riket med kejsarens maktutövning.

Det oriktiga i att tala om Luthers tankar om de två rikena eller regementena som en lära har betonats av bland andra teologen Per Frostin. Han menade att uttrycket ”tvåregementsläran” myntades först i slutet av 1800-talet och kom till flitig användning i 1930-talets Tyskland när det gällde att hindra kyrkan från att kritisera nazistregimen. Luthers egen användning av sin ”lära” skiftar också över tid, och hans texter har använts för att tolka senare tiders frågor. Det går inte, hävdar Frostin, att tolka tvåregementsläran som ett förbud för kyrkan att vara politiskt aktiv eller argumentera teologiskt i politiska frågor. Tvärtom ansåg Luther att kritik av den världsliga makten var en viktig uppgift för predikan, och han var själv aktiv i politiska angelägenheter.

Ett försök att förnya tvårikesläran gjordes dock av den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer.^[5] Han avrättades av nazisterna alldeles före krigsslutet i april 1945 efter att ha suttit fängelse i ett och ett halvt år och tillbringat ett halvår i koncentrationsläger. Hans mest kända – i varje fall mest citerade – bok torde vara Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset utgivna av Eberhard Bethge. Den och hans andra skrifter har haft ett mycket stort inflytande på andlig och teologisk utveckling i Europa under efterkrigstiden.

Den protestantiska kyrkorörelse i Tyskland som gick längst i anpassningen till nazismen var Deutsche Christen (Tyska kristna). Den tillät inga ”icke-arier” som medlemmar, hävdade att Jesus varit ”arier” och anslöt sig till den så kallade positiva kristendom som förespråkades av nazisterna. Andra kyrkor i landet stödde sig på ”tvåregementsläran” och ansåg sig förhindrade att protestera; kyrkan skulle inte lägga sig i statens angelägenheter. Bonhoeffer, som menade att inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus, gjorde det omöjligt att tala om Gud och världen i termer av två sfärer – ett underförstått angrepp på tvåregementsläran – hävdade att kristna inte ska dra sig undan världen utan tvärtom leva och handla i den. Kyrkan och alla kristna är kallade ”att lida med, när Gud lider på grund av den gudlösa världen”^[6].

I Dansk Tidsskrift for Teologi og Kirke 1/2014, gör teologielektor Torbjörn Johansson ett försök att presentera ”Bonhoeffers förnyade tvårikeslära” som en hjälp för ”kyrkan att förbli fokuserad på evangeliet om Kristus, samtidigt som den visar hur kyrkan har en uppgift i det politiska livet”. Ansatsen är intressant men inte tillräckligt långtgående, tänker jag, när jag läser artikeln. Det behövs en reformation som går djupare och längre. Enligt Johansson utgår Bonhoeffer från ”den lutherska treståndsläran, vilken räknade med hushålls‑/näringsståndet, det politiska ståndet och det kyrkliga ståndet”. Detta låter sig knappast göras i dagens samhälle. Vi lever i en helt annan värld, där indelningen i stånd sedan länge är överspelad.

Luther och politiken

Kyrkans politiska roll och uppgift måste givetvis variera och mer eller mindre bestämmas av den situation som råder i det egna landet och i omvärlden. Kallelsen – i politiskt avseende – kan rimligen inte vara precis densamma i en demokrati och i en diktatur, för att nu ta dessa två motsatser som exempel. I en demokrati, tänker jag mig, kan kyrkan överlåta det politiska arbetet till de medlemmar som är särskilt kunniga och lämpliga för det. De bör uppmuntras till sådant engagemang av sina kyrko-ledare, präster och pastorer. I en diktatur är uppgiften betydligt svårare och kräver inte bara insikter och kunskaper utan också stora portioner av vishet – och mod. Det bibelord som mer än andra torde/borde var vägledande är Apostlagärningarna 5:29: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

1522 kunde Luther i sina anvisningar inte bara dra ”bort mattan under fötterna på de kyrkliga myndigheterna om de lär ut sitt eget i stället för Guds ord utan han uppmuntrar också församlingen att med gott samvete åsidosätta alla mänskliga lagar och traditioner, om de står i vägen för evangeliet, oavsett vem som har instiftat dem. Följaktligen är det församlingens plikt att för själens frälsnings skull, i kraft av den förmåga att döma, som är den given, sky alla kyrkliga myndigheter, som lär och styr mot Guds ord.”^[7] Dessa frikyrkliga principer fick dock stryka på foten i samband med augsburgska religionsfreden 1555, då i stället principen cuius regio, eius religio lades fast: regentens religion skulle gälla också för undersåtarna.

De stenhårda lagar som cuius regio, eius religio medförde kom att gälla under lång tid också i Sverige med dess statskyrkosystem. Att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 är en sanning med modifikation. Det som skedde var att relationerna mellan kyrkan och staten förändrades. I stället för kyrkolagen, som stiftades av riksdagen, kom kyrkoordningen, som fastställs av kyrkomötet – och ledamöter där utses fortfarande av politiska partier. Kyrkoskatten kallas nu i stället för kyrkoavgift. Det finns en stark kritik mot de politiska partiernas inflytande. Det gäller såväl nationellt som regionalt och lokalt.

De kyrkliga förhållandena i Finland är jag inte så väl insatt i. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Ortodoxa kyrkan i Finland kallas dock båda än statskyrka, än folkkyrka. Hur den fortsatta reformationen där ska utformas vill jag inte yttra mig om, men i Sverige bör en målsättning vara att helt skilja Svenska kyrkan från staten.

Luther idag

I Sverige (och kanske också Finland?) möter man då och då bilden av Luther som ett slags moraliserande övervakare som bara tolererar hårt arbete och ser surt på förströelse och nöjen. Med rätta har den uppfattningen av reformatorn mötts av protester, och det tillåtande, ibland rabulistiska draget och respektlösheten hos honom har i stället framhållits. Den livsbejakande glädjen och sensualismen hos honom gick dock hand i hand med missmod, förtvivlan och ångest. Det går utmärkt för oss som lever nu att förstå honom, om vi bara vill.

Ändå är det inte främst personen Luther utan teologen Luther som har något att säga till oss som lever nu. De skrifter och evenemang som reformationsjubileet avsätter vittnar om att reformatorns gärning fortfarande är av vikt. Det finns åtskilliga punkter där Luther och arvet efter honom har angelägna bidrag att ge. Jag vill peka på fem:

Överheten. Kärnan i Luthers syn på överheten är att denna ska skydda och upprätthålla samhället och det goda livet. Även en okristen regim kan göra detta. Men också den är underordnad den instans som finns över allt annat: Guds ord. Om överheten kräver något som går emot Guds ord ska den inte åtlydas. Det ger oss rätt till kritik, civil ohörsamhet och protest alldeles oavsett karaktären hos den överhet vi vänder oss emot.

Kallelsen. Luther ger varje medmänsklig insats och yrkesinriktning dess rätta och höga värde genom att tala om arbetet som kallelse. Inte bara präster, pastorer och diakoner är Guds tjänare. Varje människa, som troget och samvetsgrant utför sin dagliga gärning till sina medmänniskors fromma, är det. ”Med gott samvete skall vi förbli i vårt kall och veta, att genom sådana gärningar uträttas mer än om man hade stiftat en massa kloster och ordnar. Och detta även om det gäller de enklaste hushållsgöromålen”, lär Luther ha sagt i ett av sina bordssamtal.

Läs‑ och skrivkunnigheten. Luther var djupt medveten om den muntliga förkunnelsens grundläggande betydelse men också om det avgörande i att människor själva kan läsa och skriva. Idag har vi skolplikt i vår del av världen, men i andra delar kvarhålls människor i okunskap och fattigdom just genom att förvägras möjligheterna till elementär skolning, personlig utveckling och bildning. Reformationens och humanismens frukter i detta avseende måste försvaras och föras vidare.

Modet. Visserligen kan det inte beläggas att Luther verkligen sade ”Här står jag och kan inte annat” inför riksdagen i Worms 1521, men orden är trots allt en illustration till det mod som var Luthers. Det modet behövs i hög grad i vår värld idag. Det finns gott om ”påvar” både inom och utom kyrkan som måste få höra sanningens ord. Måtte Luther få inspirera oss att vara modiga!

Låt Gud vara Gud! Framför allt skulle Martin Luther säga oss just detta idag, tror jag: låt Gud vara Gud! Förminska honom inte! Brottas med honom, fråga efter hans vilja, var i överensstämmelse med den nådig och barmhärtig mot dig själv och dina medmänniskor!

Luther och judarna

Till slut: många har påpekat det, men det kan gott sägas en gång till: de hätska utfall mot judarna som Luther gjorde sig skyldig till på sin ålderdom kan måhända förklaras men absolut inte försvaras. Det bör ingå i reformationsjubileet och i den fortsatta reformationen att en gång för alla söka tvätta bort denna skamfläck (för att använda ett milt uttryck) i lutherdomens historia. Dessbättre finns det ett tilltagande intresse för dialog och ökad förståelse olika religioner emellan. Att ta fasta på det skulle vara ett konstruktivt sätt att fira jubileet av de 95 teserna.

”Förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra” säger Paulus i Första Thessalonikerbrevet 5:20f.

RUNE FORSBECK

---

Källor och litteratur:

---