Nya Argus 3/2022

Omslagsbilden: Charlie Chaplin i The Great Dictator (1940).

Charlie Chaplin blev tvungen att själv bekosta sitt filmprojekt The Great Dictator – de vanliga Hollywood-finansiärerna drog sig för att riskera sina goda relationer med Tyskland. Med sin satir över de tyska och italienska diktatorerna tog Chaplin en imagemässig och ekonomisk risk: 1940 var Förenta staterna ännu inte involverade i världskriget, en klar majoritet av folket var emot intervention, och opinionsbildning mot nazismen var ännu en ”privat” affär. Filmen vann ingen Oscar men blev en publikframgång i de länder där den kunde visas. Av förekommen anledning sköts premiären i bland andra Frankrike, Italien och Sverige upp till 1945, i Danmark till 1947, i Norge till 1948, i Finland till 1950, i Västtyskland till 1958, i Japan till 1960 och i Ryssland till 2019.

Hundrafemtonde årgången
Nummer 3 / 2022

Presslagt 15 mars

Kommentarer / Klaus Törnudd: Putins egen verklighet

Trygve Söderling: Vändpunkten


Hans Strömhäll: Se människan. Om böcker, krig och den Andres blick

Robin G. Elfving: Frihetsberövade pantrar

Mio Lindman: Arkivens viskningar och rop – finlandssvensk essäistik 2021

Jonas Ellerström: Det finlandssvenska lyrikåret 2021


Debatt / Hannu Reime: Den generativa grammatiken blomstrar alltjämt


Sanja Särman: Avsked från vägvisaren till underjorden. En kommentar till Dante

Maïmouna Jagne-Soreau: Postinvandringslitteratur i Norden


Ur arkiven / Henry Pihlström: Den bortglömda spanska sjukan

Barbara Lönnqvist: ”Inte väcker jag väl någon som är död?” Om Boris Pilnjak


Novell / Gustaf Johansson: Marsnatt


Panoptik / Gunnar Högnäs: Uteblivna rubriker tecken på framgång


Dikt / Mattias Nyberg: Den tjugofjärde februari