Barndom, ungdom, mandom. Bio, ryssar, mammor. Det finlandssvenska roman- och essäåret 2008 kännetecknas inte av formexperiment. Några undantag snarare bekräftar regeln: det rotfast lineära berättandet dominerar. 

Åbo träder fram som en drömlik kuliss. Barn far illa. Folk mår dåligt också i Österbotten. Ryssarna är underliga, ankdammen lockar till skratt. 

Allt är som förr, inget är sig likt. 

Novellen lyste med sin frånvaro år 2008. Bland romanerna fanns många fullträffar. 

Barndomen 

Charlotte Sundström: Så härligt att hitta en ny författare, okänd men stark, med en bra berättelse. Det är som att öppna en oansenlig ask och hitta en vacker och värdefull pärla inuti. Nåja, pärla ger nog fel association när det gäller Paula Penttinens Tyst längtan – här har vi snarare att göra med ett färgstarkt, sensuellt stycke tyg. 

Årets stora överraskning, ja, man kunde nästan säga årets finlandssvenska roman är skriven av en 64-årig sverigefinländare och hittas mitt ibland pamfletterna på Sahlgrens förlag. Paula Penttinen presenteras av förlaget som grafisk designer, illustratör, konstnär och spelman. Tyst längtan är hennes debut. 

Penttinens förhållningssätt till kön fascinerar mig. I början svävar själen fritt. (Eller så tolkar jag det i alla fall: ”Jag flög bland jättelika molekylmoln för att uppleva stjärnornas födelse, supernovors och nebulosors våldsamma explosioner”). Det är fortsättningskrig i Finland och ”själen” förälskar sig i en soldat, trasslar in sig bland hans skäggstrån varifrån den under älskogen halkar neråt ”och det oundvikliga hände”. Det blev ett välskapt flickebarn, skrev mor Helmi till sin Otto vid fronten. Men plötsligt, några sidor senare, är det inte alls någon Sini-flicka som sitter i sandlådan utan en Pete. ”Du har blivit stora pojken nu” säger mammans sömmerskekunder när de ser honom. När Pete har vuxit ur de ärvda pojkkläderna blir hon slutligen Riitta. Könet, livet, allt är instabilt här i världen. Slumpen avgör vem din själ råkar förälska sig i, om mamma är en strävsam sömmerska från Jyväskylä, om pappa är en snäll och religiös taxichaufför och om du själv blir flicka eller pojke. Men hur det än blir så är det livsavgörande. 

Tom Östling: Romanen växer till en mäktig fresk över finskt liv efter kriget fram till den begynnande urbaniseringens 60-tal. Hos Penttinen finns en sprudlande berättarglädje. Språket är enkelt, sinnligt och konkret. Det finns en gestaltskapande visuell kraft i hennes sätt att skriva. Den lilla flickan tycker om att ligga på rygg under bordet i syateljén och gå med fötterna uppsträckta under bordsskivan. Som lite äldre tvättar hon mormor i bastun i en skildring som går över flere sidor. Småningom vidgas flickans revir. Som inackorderad lärdomsskole-elev börjar en verklighet med hägrande konststudier gry. 

CS: Vid 13 års ålder har flickan läst en enda bok... 

TÖ: Tyst längtan blir undan för undan en släktsaga med mörka stråk av svek, svartsjuka och ond bråd död, kvinnor på gränsen till nervkollaps och män, som – om de inte bedövar sig med sprit – oljiga om händerna går upp i sitt värv. 

CS: Mycket handlar om skam, men mest handlar det om kärlek – obesvarad, förfelad, säll men kortvarig. I scener som dryper av liv och kropp fångar Penttinen kärlekens innersta väsen, som scenen du nämnde när Riitta tvättar sin mormor Selma i bastun eller när en kalv, som hade turen att födas under natten kan stjäla till sig några timmar hos sin mor och dia den första mjölken, den som annars hade gått till Selmas kalvdans. 

TÖ: Tanken går till 50-talets goda finska filmmelodramer. Boken förtjänar en snar översättning till finska. Den är så genuint finsk att jag vid läsningen nu ofta tror mig läsa finska, fast språket är god svenska. För Sahlgrens förlag är Penttinen ett kap. Hon förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som Susanna Alakoski, men hur ska det ske då boken kommit ut i Finland? 

Solveig Rabbs episodroman Surrogat och predikanter är även den en mogen författares verk. Också den handlar om en flickas uppväxt och stilla kamp i ett religiöst hem på landet. Storasystern blir en förebild för frigörelsen. Kapitlen skildrar märg- och stämningsfullt episoder ur vardagen. Det lugna berättandet är innerligt. Författaren kan fånga stunden i detaljer eller längre förlopp som etsar sig i läsarens minne. Det kan gälla t.ex. ritstiftens märken i rullgardinen som används för mörkläggning under kriget, eller flickornas tysta samarbete för att i smyg för de vuxna smita i väg till lördagsdansen. Boken är chosefri och skickligt komponerad. Det är det första verket av Solveig Rabb som jag läst. 

Bo Carpelan är fin och stämningsfull. Kanske alltför mycket av detta för min smak. Jag kommer på mig att ställvis fängslas, ställvis långledas av Barndom. Det beror på humör. Om jag morgonpigg läser en eller två korta kapitel på tåget träffar det rätt. Men sedan då jag ligger hemma och ska läsa boken på allvar... då blir det för vackert. Kritiken som förekommit mot boken, att gossen Davi är så grundsorgsen – att inget barn kan vara så melankoliskt hela tiden, kanske det ligger något i det. Min sko är för liten, Carpelan passar inte i den. Mera snor, piss och pojkstreck! Mindre ljus, skymning och skuggor. Det är temperamentet det kommer an på. Carpelan målar med ljus, valörerna är fina, alltigenom. Livets skuggspel fångat. Oljemålning, etsning, akvarell. Visst är det innerligt väl ciselerat. En bön till barnet, Kronohagen och livet. 

CS: Till barndomsskildringarna kunde man också räkna Bengt Ahlfors På Bio och till vissa delar Lars Huldéns Känt och okänt folk och fä. Här går man inte in i barnets värld med hull och hår, utan barnet ses och skildras av den vuxne som minns tillbaka. I På bio handlar det också om ohämmad nostalgi, i det här fallet enbart en positiv sak. Oj, vad jag avundas en barndom där man har kunnat springa på biografer – många olika biografer! – redan som liten kläpp. Ahlfors bok är en hyllning till en konstform som på nåt förunderligt sätt var både mera konst och mera folkligt tidsfördriv förr än vad den är nu. Ahlfors varvar sina minnesbetraktelser om Zorros märke och andra stora filmupplevelser med hyllningsdikter till vackra damer han såg på vita duken och åtrådde. Filmer som just Zorros märke tas på allvar och Ahlfors visar klokskap bland annat när han drar sig för se om dessa storheter i barndomen med den vuxnes kunskapsmättade och upplevelsetrötta blick. 

Minnet är sannerligen inget att lita på. Inte författare heller. Att läsa Lars Huldéns senaste ger mig en märklig känsla av att falla. Falla ut ur verkligheten. Jag som annars läser allt som fiktion, dvs. också när jag läser Hesaris och Husis nyheter om morgnarna funderar jag på berättande, struktur, bakomliggande ideologier – mig lyckas Huldén bringa ur fattningen. Ja, jag blir faktiskt aningen uppskakad av hur Huldén handskas med sanning, lögn och minne. Ta nu novellen/ skrönan ”Mitt första mord” som exempel. Med detaljskarp och kylslaget registrerande stil redogör Lars Huldén för sitt första mord på en ung, försvarslös flicka som han till råga på allt tänkte våldta först. Berättelsen är olidligt hemsk och så påstår denna timida professor dessutom att den är sann – att han är en mördare. I följande kapitel fortsätter så Huldén att lätt knappologiskt gå igenom sina olika skriv- och förtroendeuppdrag inom teater- och operavärlden. Ljuger han om dem (också)? Kusligt! 

Män 

TÖ: I Kalkutta 75 berättar Petter Lindberg om en jugoslavisk pingisstjärna som cancersjuk ligger och minns sitt liv. Det forna Tito-landet stiger pikant fram i ortsnamn och detaljer. Stilen är enkel och lätt naivistisk. 

Läsaren får sig till livs t.ex. följande: ”En pingisboll väger ungefär tre gram och kan uppnå en hastighet på över tjugo meter i sekunden. Det hål som den river upp i luften har en diameter på 38 mm.” Men spelet blir också en symbol, speciellt när matcherna går sämre: ”I sällsynta fall, när vi minst förväntar oss det, slår det okontrollerbara till. Det vanställer vårt spel, blottar våra begränsningar och avslöjar vår egen dödlighet.” 

Ambitionen att skriva om sport och existens är dristig. Experter har funnit brister i pingisdelen. Jag tycker det övriga livet efter en lovande början blir alltmer schematiskt. 

Författaren skriver med också i pingis vanlig underskruv. Det innebär att mycket lämnas osagt. Tyvärr blir helheten alltför undanglidande för en hel roman. 

Efter tre romaner på kort tid står det klart att Petter Lindberg kan konsten att skriva, även rymdäventyr. Något coolt och kameleontaktigt finns det hos honom. Han är långt från det skitförnäma och kryptiska, lite släkt med Erlend Loe. Var finner vi Lindberg härnäst? 

TÖ: Peter Sandströms Gigant blev vid sidan av Penttinen bokårets stora överraskning för mig. Jag har tidigare läst novellsamlingar av honom. Det finns i dem en känsligt skildrad sårbarhet t.ex. i relationen mellan syster och bror. På grund av tidsspannet som infinner sig mellan den här översikten och böckernas release så har jag läst recensioner och hört kommentarer om Gigant. Alla har inte varit positiva. Han är så macho, har jag hört sägas. Så jag började läsa boken. Den blev en liten uppenbarelse. Det finns ingen som hos oss just nu beskriver barns utsatthet så frätande lyhört som Sandström. Staden Åbo öppnar sig som ett fält för spel och passioner. Där bor de äldre. I Österbotten finns barndomen och såren. Sandström för faktiskt tanken till Dostojevskij och Christer Kihlman i förmågan att skilda söndring och tärande emotioner. Gigant handlar om den storvuxne lille mannen, hans barndom och vänner. Det finns inget lättköpt hos författaren. Atmosfären av ödesnatt vilar över skildringen. Nåden finns men den är alltid en armslängd ifrån. Undantaget det våldsamma slutet blev boken en stor läsupplevelse för mig. Jag fattade tycke för patetiken i utspelet. 

TÖ: Så har vi den andra fina Åbo-skildraren, Stefan Nyman, vinnare av Söderströms deckartävling med boken Anna är online. Mera träffsäker kunde titeln inte vara, och boken är fängslande, nästan helt ut. Tänk bara på de gotiska stämningarnas Åbo – Kaskisbacken, Kuppis och Domkyrkan, kajorna på fönsterbrädet och runtomkring i stan. Pojke möter flicka, chattar på internet. Suspence- faktorn inbyggd. Nyman har säker stilkänsla. Det betyder att han förutom miljöerna kan skildra studerandes fritid och samvaro på ett trovärdigt sätt. På en fest talas det t.ex. om skillnaden mellan klassisk musik och rockmusik, intressant i förbifarten. Drömmar beskrivs och tolkas. Huvudpersonens kylskåp har ”tarror” med Strindberg-citat. Stilfullt fortskrider storyn. De trådlösa manickerna som omger vardagen bär på en öppning mot det irrationella. Bredbandets text och bilder gör gatstenarna svettiga att gå på. Vissa svenska uttryck som ”kom igen” stör mig (men kanske unga pratar så i Åbo?). Mest störs jag i alla fall av slutet. Detta är ett evighetsämne: hur sluta en bra bok hyggligt. Jag tror inte att Hitchcock skulle ha ändrat sitt manus till Fåglarna på basen av Peter Nymans roman – vilket bakpärmen påstår. Gåtan förblir olöst. Anna är online snuvar mig på konfekten. Deckare ska inte ha öppna slut. Men det här är visst en fantasy- deckare. Min första bekantskap med genren. Synd på en annars bra bok. 

CS: Jag skulle kalla boken en gammaldags spökhistoria. I Sverige är thrillern en genre som har blomstrat så de senaste åren att man ibland undrar om där längre kommer ut nåt annat än deckare och kriminalromaner. Här hemma har det däremot varit ganska glest mellan mord- och ond bråd död-historier skrivna på svenska. Man förstår alltså förlaget Söderströms vilja att med sin thrillertävling råda bot på bristen. 

Den nordiska trenden har ju varit att skriva i en starkt realistisk tradition där polis- eller det grävande journalistikarbetet sätts i fokus. Samhällskritiken har varit om än inte alltid skarp så åtminstone starkt närvarande, kanske ibland mest som alibi för de skildrade råheterna. 

En som redan lite grann ruckade på realismen var Stieg Larsson med sin övermänskliga huvudperson Lisbeth Salander i den s.k. Millenniumtrilogin. John Ajvide Lindqvist överskred med sin Låt den rätte komma in gränsen och vi klev in i det övernaturligas värld. Stefan Nyman är helt inne på den här nya linjen. Skickligt förvaltar han allehanda rekvisita från folktro och populärkulturellt allmängods (Nymans huvudämne är inte överraskande folkloristik), såsom tvillingmotivet, speglar, drömtydning, svarta fåglar som beter sig allt mer hotfullt... 

Jag håller med dig Tom att Nymans trumf är den effektfulla skildringen av Åbo. Som utexaminerad från Åbo Akademi ser jag tillbaka på staden med nostalgisk värme, men boken påminner mig om andra saker: om krånglande kärlek och om den ensamhet och den existentiella ångest som de tidiga studieåren kan innebära, särskilt för den inflyttade, rotlösa. Det är de här känslorna och upplevelserna som Nyman så oerhört skickligt stöper om i det kusligas form. 

Och, vill jag ännu tillägga, boken är alltså genuint skrämmande: efter en kvälls sträckläsning drömde jag hemska, blodiga mardrömmar hela natten och jag vågade inte stiga upp för att gå på vessan under natten, för jag var så rädd för vad som kunde möta mig i spegeln. 

TÖ: Rainer Alander är också online i Blue Lady, utan modern teknik inblandad. ”Där låg min far och knullade för fullt med moster Astrid. Båda två var nakna. Astrids rödmålade fingernaglar satt som rovfågelsklor i fars bleka skinkor.” Så kan det låta. Alander är en arbetarförfattare av annat slag än Åsbacka och Sandström. Tom Paxals förra roman rörde sig på samma latitud, men på ett mjukare sätt. Alander är förment hård. Bakpärmen nämner Charles Bukowski. Mitt i prick! Jag läste en översättares omdöme om Bukowski. Han är på många sätt lätt att översätta, använder bara 300 ord. Det är svårare att översätta Proust för han använder betydligt fler ord. Men både Proust och Bukowski placerar orden rätt. Bägge är bra författare. Alanders senare prosa har jag inte läst, men hörspel har jag hört. Också han är en driven författare, lyhörd för språkets nyanser och med sinne för situationer. Mot slutet av Blue Lady knyts säcken ihop på ett fint sätt. Sjömannen och hans kvinnor skildras kärleksfullt, och Stockholm som de bor i träder fram i mild strålglans. Alander skildrar sina typer med en sträv ömhet. Mottot av Hugo Claus är skäl att lystra till: ”Jag är som de flesta andra, jag har en hemskt eländig önskan att bli älskad. Därför skriver jag – ” 

Fler brott 

CS: Poeten Torsten Pettersson belönades även han i Söderströms thrillertävling 2008. Med Ge mig dina ögon skriver Pettersson in sig i den mera konventionella (eller kanske klassiska skulle klinga bättre) realistiska raditionen, med en erfaren kommissarie i huvudrollen. Hjälten heter Harald Lindmark och platsen är den fiktiva finlandssvenska ”huvudstaden” Forshälla, någonstans i Euraåminnetrakten. Notera att det inte är fråga om en kuststad! Här blir en kvinna brutalt mördad av en person som verkar ha seriemördarens kännetecken. Kvinnan är avklädd, på magen har mördaren ristat in bokstaven A och offrets ögon är utskurna. 

Ge mig dina ögon är ett gediget hantverk, men jag tycker inte att romanen erbjöd något särdeles nyskapande. Lindmark är en fårad hjältepolis med privata sorger, i bakgrunden ser vi den duktiga – unga – kvinnliga polisen med ambitioner. Brotten är äckligt brutala, och så vidare. Ibland tycks mig romanen rentav som en pastisch, men utan att författaren löper linan ut. Styrkan ligger i fokuseringen på offrens livsberättelser; en röd tråd som löper genom berättelsen är viljan att ge de mördade ett ansikte, ett liv och därmed väcka etiska grubblerier hos läsaren om människolivets värde. Men vad gäller grundkonstruktionen kan jag bara konstatera att det här har nog P. D. James plus en massa svenska författare skrivit förr. 

Struggling love är Staffan Bruuns nionde Burt Kobbat-deckare. Bokens McGuffin är ett basfband från 60-talet som möjligtvis innehåller en aldrig tidigare spelad Beatleslåt. Bandet för Kobbat rakt i famnen på kristna fundamentalister från den amerikanska södern och på en snygg danska. 

Bruun brukar bjuda på väl uppbyggda och riktigt spännande intriger. Inte sällan roas man kungligt tack vare hjältens unika personlighetskombination: stockkonservativ flegma doserad med en god portion rådighet, när det verkligen behövs. Det är ställvis bra också nu, man vill begärligt ha reda på basf-bandets hemlighet. Men flytet bryts emellanåt av en mässande, farbroderligt snusförnuftig ton – det här sker i synnerhet när danskan (alltså läsaren) ska upplysas om och undervisas i Beatlesmusikens storhet. Också förhållandet med danskan är tradigt skildrat; damen ifråga har nånsorts tics som gör att hon alltid spiller på sig vid matbordet. Skitkul. Not. Det är förvånande med dylikt ordspill, i vanliga fall brukar ju saker som upprepas gång på gång i en bok betyda något viktigt, antingen för tema eller intrig. I det här fallet icke. Jag minns med saknad den frejdiga 20-åriga aktivisten som Burre-gubben hade ihop det med för några böcker sedan. 

Svenskfinland 

TÖ: Lena Linderborgs Sex, sprit och Kulturfonden är en bok som kunde uppdateras. Vilka härliga satirer kunde inte skrivas om det som hänt på sistone. Det roliga med Linderborgs bok är att den är så sprallig. De kringresande damerna utgör ett komiskt par, fotografen rik och repotern mera allmoge. Traktor Alban-stämningar ute i bygderna och lokala gemytgrytor skildras med erfarenhetens kranka lustighet. Boken är en inmutning av det slag som Fritt fram i radion en gång var. Dags för uppföljningen Sprit, sex, snus och Magma. 

CS: Absolut. Frejdigt iväg till Jakobstad bara för ett möte med snusanarkisten Patrick Wingren. Sex, sprit och kulturfonfen är något så ovanligt som en pamflett förklädd till en de finlandssvenska tanternas egen On the road. Det är härligt knäppt, särskilt början. Man följer gärna med Bodils och Maj-Britts resa, som såklart börjar i Ekenäs, via bland annat den lyckliga staden Nykarleby (men enligt en ny undersökning är visst Larsmo lyckligast, eftersom folk där skaffar en massa barn, aldrig reser nånstans och aldrig skiljer sig eller hur det nu var) tills man äntligen når klimax, ”Svenskfinlands rövhål”, skräckhålan Löök någonstans mellan Borgå och Liljendal. 

Huvudpersonen Bodil har fått trettio tusen euro av Kulturfonden för att undersöka och skriva om Svenskfinland, detta mytologiska men också högst konkreta och autentiska kustområde. Vitsen hinner kanske börja gå på tomgång innan vi kommer till slut, alla trådar knyts inte ihop alldeles tillfredsställande. Jag skulle t. ex. ha velat läsa mera om hur det gick sen, efter rapporteringen om den hemliga organisationen Tvångssvenskans ovänner – utsattes Bodil för hämndaktioner efter att ha avslöjat Svenskfinlands al- Qaida? Tyvärr förblir det i titeln utlovade sexet på infantil sms-nivå – eller finlandssvenskt sex kanske inte är roligare än såhär? 

Ofta är det dock avslappnat på ett somrigt rödvinsläppjande sätt. Att läsa den här boken ger lite samma stämning som att vara ständigt smålullig på sommarstugan där bag-in-boxarna aldrig tar slut. Det är skönt, roligt och emellanåt flyger tanken ganska långt. 

*** 

CS: Finlandssvensk teater behandlas i antologin Replik. Om finlandssvensk teater i samtiden, sammanställd av Rita Paqvalén och Tiia Strandén. 

Det är framförallt två saker som slår mig när jag läser Replik, som alltså är ett försök att förankra och skapa debatten om den finlandssvenska teatern i samtiden. Det ena är att No Return, Viirus kritikerrosade publikflopp, återkommer i så många av texterna att man kunde frestas att tala om ett ledmotiv. Det andra är dramaturgen Anna Simbergs uttalande i ett samtal kring om vad genusdebatten inom finlandssvensk teater ledde till. På tal om Svenska teaterns storslam Grottmannen säger Simberg att den är ”skriven i den här Järn-Hans-traditionen [Järn-Hans är en roman av Robert Bly], som ska förstärka mäns manlighet. Den är ett politiskt manifest, mer eller mindre. Det är så synd om männen vars manlighet har blivit påhoppad av feministerna, ungefär så”. På detta svarar skådespelaren Kim Gustafsson: ”Herregud, det är ju sant – jag hade inte tänkt att den var så hemsk” varpå författaren Malin Kivelä lägger till: ”Den är farlig alltså!” 

Likheterna mellan dessa två föreställningar är att varken No Returns ensemble eller Grottmannens enda skådespelare Sixten Lundberg verkar vilja sluta spela respektive pjäs. ”Den här ska vi spela i 30 år”, vill jag minnas att Tobias Zilliacus uttalade sig i DN – och visst har man klämt några festivaler och gästspel sedan No Return (på svenska) försvann från Viirus egentliga repertoar efter en spelsäsong. Skillnaden är att Grottmannen fortfarande lever och mår på Svenska teaterns repertoar. 

Jag nämner det här för att de här två uppsättningarna verkar vara ett slags symboler för vad den här boken talar om, nämligen var smärtpunkterna finns i den finlandssvenska teatern. (Den stora) publiken vill inte ha det som en samstämmig kör av teaterarbetare och -kritiker utnämner till 2000-talets främsta teaterhändelse på svenska i Finland, utan söker sig till en lättsmält underhållningskväll i en grottmans sällskap. Det här är ju inget nytt och de enskilda texterna i antologin ger heller inget klart recept på hur man ska förändra sakernas tillstånd. Men läser man antologin i sin helhet märker man att redaktörerna skickligt har byggt en dramaturgi där basfakta så småningom byggs på med fördjupande texter. 

Själv uppfattar jag Maria Lundströms text om en etisk teater som höjdpunkten. ”Sök konsten i dig själv, inte dig själv i konsten” uppmanar hon med ett Stanislavskij-citat. 

Vad är det då mer än trettio tusen människor har sökt och kanske funnit i Grottmannen? Eller hellre, vad är det i dem själva de önskar bekräfta genom att se den? Det som gör mig illa till mods är den naggande känslan av att Grottmannen- publiken trots allt inte enbart har sökt underhållning, utan någon form av konst, alltså en mening. Frågan blir då om det kan vara fråga om etisk konst, eller om uppsättningen tvärtom, med Kim Gustafssons och Malin Kiveläs ord, är såväl hemsk som farlig? 

Kroppen 

CS: Årets skandal 2008 var väl att Robert Åsbackas Orgelbyggaren inte nominerades för Finlandiapriset. Det här är det mest helgjutna litterära konstverket jag har läst på länge, exaktheten i formen och strukturen knyts samman med en tematik, rikt skildrad ur många synvinklar och med flera berättelsetrådar. Kroppens gradvisa förfall hänger samman med en andlig uppbyggnadsprocess, konkretiserad i orgelbygget. 

Att det här handlar om döden är självklart. Det viktigaste är ändå de olika idéerna om hur man kan tackla döden och sorgen. Åsbacka skriver så vackert om hur konsten, litteraturen och musiken kan hjälpa människan att i viss mån komma till rätta med död och sorg. För läsaren är romanen Orgelbyggaren i sig smärtlindrande; och då avser jag den knappt skönjbara humorn – betydligt mera dold, men också mycket varmare än hos Samuel Beckett. Humor är i vilket fall som helst visdom. Jag ska inte avslöja för mycket men konstaterar att den snart 80-årige Thomassons väg mot döden i sin faktiskt smått komiska tappning kunde vara en nåd att stilla be om. 

TÖ: Peter Sandström brinner, Åsbacka destillerar. Eller: båda brinner, men på olika sätt. Efter att ha läst flere panegyriska recensioner tycker jag mig förstå, men har svårt att låta mig bäras av berättelsen om den beckett-aktiga figuren som rör sig i liten och minns i stor radie. Bäst tycker jag om Estonia-temat, det långa avskedet till hustrun. Så finns där en härlig typ som står på gatan med sin rollator och orerar. Sämre tycker jag om barocktemat Bach-Buxtehude, och orgelbygget i den trånga våningshuslägenheten. Symboliken känns påklistrad. Jämfört med Carpelans prosa är Åsbacka rejäl och lite kantig. Spånorna yr när han hyvlar, långa tag. Ibland naivism, på knivseggen. Här finns en fattigman- rik-i-anden-realism, där epifanin består i att koka kaffe eller te och ta kopparna ur diskskåpet, ställa fram en stol åt gästen att sitta på. Höra vad han eller hon har att säga. Och även själv säga något. Riktningen är inåt, bortom orden. Väl så! 

CS: En annan bok om kroppens gradvisa förfall är Janna Thorströms lilla roman Vinterbad. Läsaren får på ett mycket konkret och intimt sätt stifta bekantskap med en kropp som behöver hjälp och stöd, en kropp som sviker när den behövs. Det finns en hel del fina situationer och det mesta är befriat från själv- eller medömkan. En säkrare språkbehanding hade gett det poetiska lyft som hade behövts för att riktigt få texten att skimra. 

TÖ: Vid läsning av Ulrika Nielsens En bok av kött och ord blir jag först förbryllad, sedan arg. Vad är detta för ett postmodernt navelskådande experiment? I sjok av ”uppspeedat” resonerande försöker författaren väcka frågor om identitet och kön. Av en story märks högst ringar på vattnet. Naturligtvis är identiteten sviktande och könet bitchigt bådadera, språket en blandning av forskar- och porrjargong. På väg i den tunna boken blir jag snabbt en främling. Det provokativa lämnar bara en kall eftersmak då känsla saknas. Jag tvingas inse faktum: utestängd. Kanske de förstående läsarna infinner sig. 

CS: Hon infinner sig här. Jag blir inte alls arg utan jätteglad när jag läser Nielsens bok om hur kött och ord flätas samman i hennes författarvärv. 

Jag tilltalas av det som verkar repellera dig...filosofin, sexualiteten, intertexterna (hon nämner bl. a. Héléne Cixous, Sarah Kane, Sonja Åkesson i en litteraturförteckning). Det är ärligheten, ”porren” jag tycker om. Men jag kanske ändå inte skulle kalla det porr, det ger konstiga asssociationer till den ena partens ständiga överlägsenhet, den andras underkastelse. 

Jag ser också öppningstextens skildring av lustan som en språngbräda till de kommande kapitlen, som bland annat skildrar skrivandets lustprinciper och den helkönade varelse – den ”hän” som författaren blir i skrivandet: 

”När jag skriver är jag kuk och föderska: Det finns ingen brist; jag behöver ingen”, skriver Nielsen. Här beskrivs helt enkelt fenomenet flow – sant, bra och exakt. En bok av kött och ord är inte bara en bok om skrivande, än mindre endast en bok om Ulrika Nielsens skrivande; den är en samling prosadikter om arbetets lust och vånda. Jag kommer att tänka på Freuds definition på det meningsfulla livet: att älska och arbeta. 

Även här finns kroppen och åldrandet med, nu i symbiotiskt förhållande med arbetet: ”Ju mer hon skrev, desto fulare blev hon. Ju mer hon ville, läste. Hon förändrades. Det var våldsamt. Det nådde anletsdragen ett efter ett och förändrade proportionerna mellan dem, gjorde ögonen större, blicken mer sorgsen. Djupa veck mellan ögonbrynen. Mitt ansikte är förstört, titta inte på mig. Det var den boken”. 

Familjen 

TÖ: I Skilsmässoboken, redigerad av Solveig Arle och Nora Hämäläinen, ser folk tillbaka på livsskedet, som börjar vara legio i dag. Både män och kvinnor skriver. Stilnivån varierar från en Marianne Backléns omedelbart gripande text, med brevutdrag ur krisens mitt, till Nora Hämäläinens distanserade. Den som multikulturell betraktade Backlén gillar inte benämningen multikuturell. Hon stakar ut den svåra vägen via Trinidad till ett Helsingfors med tre tonårsbarn och ont om pengar. Hämäläinen väljer sin namne Nora i Ibsens pjäs som referensram för skilsmässan. Pjäsens Nora stack i väg utan barn. Hämäläinen sticker med barnet, utan skandal. Tiden har alltså gått framåt. ”Vi ville inte vara som de där paren av lönnfeta 35-åringar i matchande marimekkotröjor som klappade varandras magar på förlossningsförberedelsen.” Slutsatsen: bra med barn, sämre med äktenskap i ung ålder; utan mognad, utan insikt om sin livsbestämmelse. 

CS: Jag faller för samma texter som du – och därtill gillar jag Janco Karlssons ”Manhålet”. Jag bara väntar på att denne utmärkta kolumnist och antologiskribent ska ta sig an något större skönlitterärt. Han är rent strindbergsk i sin frenesi och självironi: 

I skildringen av sitt öde som frånskild far varvar Karlsson storslagna jämförelser som denna med verkligt berörande stycken som handlar om vardagen med barnen. 

Det finns flera bra texter; Sofia Torvalds vågar ta upp den tabubelagda ensamheten, hur otrevligt man kan tycka att ens eget sällskap på riktigt är. Annika Hällsten sätter tingen i perspektiv när hon skriver om den ofrånkomliga skilsmässan som döden innebär: som barn förlorade hon föräldrar och syster i en brand, som vuxen en för tidigt född dotter. 

Som helhet ger nog Skilsmässoboken ändå ett försiktigt intryck. Merete Mazzarella som lämnar ut sig totalt i boken om barnbarn (se nedan) skriver intressant och analytiskt om skilsmässan – men på svalt avstånd. Och kärleksteori i all ära, men Göran Torrkullas text är nästan en parodi på filosofiskt fikonspråk. Med detta vill jag förstås inte säga att det måste vara personligt upplevt, än mindre privat för att det ska vara givande för läsaren. Men Pia Ingström hade verkligen rätt när hon i sin recension (Hbl den 23.1.2008) efterlyste mera ”kött och tårar” – vilket man finner i följande verk: 

En av årets höjdare handlar om att vara farmor. Merete Mazzarella har aldrig varit så självutlämnande som i När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn. Boken har också väckt stor uppmärksamhet; hon alltså inte bara påstår sig bryta ett tabu, utan gör det faktiskt också. Sällan läses en bok av så många genast och sällan väcker en bok så mycken kaffebordsdiskussion. Många förfasade sig över den utlämnande stilen; hur Mazzarella ärligt redogör för hur illa hon tycker om sin svärdotter (nej, författaren använder sig inte av så starka ord, men det märks nog tydligt att hon inte gillar sin svärdotter alls). Det fanns också de som uppfattade att hon inte älskade sina två barnbarn lika mycket, dvs. att hon tyckte mera om den filosofiska pojken än om flickan som mera liknade sin mor. Den läsarten kan jag däremot inte alls gå med på. Vad jag uppfattade – och uppskattade – var ett starkt försök till ärlighet i kombination med en sträng visdom som inte tillåter en viss typ av politiskt korrekt hymlande och gullande med tingens ordning. 

Visst vore det underbart om kärleken alltid var tålig och mild, aldrig avundades, uppförde sig illa, sökte sitt, brusade upp. Till den mänskliga fåfängan hör dock att man inte alltid, varje sekund, klarar av att älska – ens sitt eget barnbarn – förbehållslöst. Årets klokaste. 

När man läser Merete Mazzarellas När vi spelade Afrikas stjärna så förstår man att det lönar sig att vara ärlig med sina känslor, annars kan det gå riktigt illa. 

Det visar i sin tur Ann-Helen Attianeses roman Post till vintergatan. Boken inleds med en tragisk olycka, familjefadern dör i en bilkrock och lämnar efter sig fru, en sexårig dotter och en son, ännu baby. Här börjar en familjs våldsamma spiralrörelse neråt skildrad av dottern och mamman. Läsaren sugs med, och det är inte lätt men man vill inte heller lägga boken ifrån sig förrän man har kommit till punkt. 

Det här är också en tidsskildring och en beskrivning av en specifik plats och social situation. Det är 1960- och -70-tal i ett småborgerligt Vasa. 

Som läsare blir man rosenrasande över det oförstånd som möter såväl mor som barn, vare sig det handlar om dagistanten som ska tvinga barnen att tala om sina pappor och skriva farsdagskort eller ”förstående” släktingar som mest är ute efter att tillrättavisa och döma. 

Attianese berättar historien så att dottern kommer till tals i vartannat kapitel, och i vartannat kapitel är det mammans tur. Det psykologiska, för att inte tala om det moraliska övertaget innehas ändå av dottern. Mamman, som ju borde vara situationen mera vuxen, saknar analysredskap och självinsikt. Hela hennes väsen rasar mot sorgen och när hon kommit ur det akuta förlamande tillståndet blir hennes livsinnehåll att skjuta allt det trista ifrån sig. Det gör hon med hjälp av karlar och konsumtion. Livförsäkringen – som verkar rejält tilltagen – slösas på kläder, möbler och goda fredagsmiddagar för den uppvaktande Jyrki. 

Post till vintergatan blir således också en utmärkt skildring av arbetarklassens/den lägre medelklassens vilja att klättra, se bra ut i omgivningens ögon. Men ännu viktigare: den skildrar dessa klassers totala skyddslöshet. Ingen träder till för att hjälpa familjen, det viktiga är att hålla fasaden i skick. En kort stund får mamman njuta Vasasocietetens välvilja men lyckan är kortvarig. Lägenheten på Strandvägen är i själva verket är en hyresbostad – familjen tvingas flytta – och också den arrenderade sommarstugan tas ifrån dem. Snart är mamman tillbaka i den rännsten som hon gjort allt för att kravla sig upp ur och här kommer spriten in i bilden. 

Jag vet att det handlar om det svåra (men inte omöjliga, väl?) att göra något åt sina förutsättningar, sin härkomst och den tidsanda man lever mitt i. Men. Jag hatar den här kvinnan och det hon utsätter sina barn för. Det är ett hemskt svartvitt förhållningssätt till en romanfigur, men jag påstår nog att min upplevelse bottnar i texten. Jag frågar mig om det, just tack vare textens starka parti för dottern, i själva verket vore bra att sätta stämpeln ungdomsroman på Post till Vintergatan. Med detta menar jag naturligtvis ingenting förklenande, utan snarare att det är synd att den finlandssvenska litteraturen i sin litenhet inte riktigt tycker sig ha råd med den genren. 

TÖ: Om Mikaela Sundströms De vackra kusinerna kan jag bara säga att den inom sina pärmar förenar bygde- och kultursvenskhet i en märklig mix. Här finns en mytisk nyländsk cowboy. Så finns det juristtyper. Extra upplägg! Tyvärr spretar delarna åt olika håll, romanen som helhet är en rad svårförenliga snapshots. Den annars sympatiska du-formen blir manerisk. Inmutningen av ett nytt (?) hörn, advokatbyrån, i finlandssvensk prosa hörs enbart som klapper från högra klackar. Språket har ofta poetisk flykt. 

Svårt har jag också i Mark Levengoods sällskap. Kåserisamlingen Hjärtat får inga rynkor tar avstamp i jobbet bl.a. som underhållningschef på Sveriges TV. Läsaren får följa med på turnéer, middagar och på resor runt världen. Marc funderar på sina grannar och diskuterar med mor och far. De tre-fyra sidor långa texterna, illustrerade av Ilon Wikland, är ofta absurda, men ack så tama, ibland riktigt pjoskiga. Vitsarna är ofta träskalliga. Av exporthumoristerna gillar jag mera André Wickström. Han spelar en roll. Levengood är sig själv, öppna armar och ett förföriskt smil. 

CS: Som läsaren kanske vid det här laget har förstått så varar den fula och oförblommerade ärligheten längst – om man frågar mig. Det är säkert en av orsakerna till att också jag har ganska svårt med Mark Levengoods i och för sig goda och kloka iakttagelser och mänskliga tilltal. Boken finns också som ljudbok i uppläsning av författaren själv och det är nog så att jag hellre skulle få mina öron smekta av Levengoods muminröst än läsa boken själv. Som auditiv upplevelse tror jag att jag skulle ha överseende med Levengoods humor, ja, kanske jag till och med skulle skratta också åt det jag nu tycker är behagsjukt eller helt enkelt bara fånigt. 

Världen 

TÖ: Leif Salméns essäbok Ner från Akropolis kom ut bara ett år efter den förra Palatset vid Bosporen. Ner från Akropolis betyder inledningsvis farväl till den antikvurmande Olavi Paavolainens upphöjda idealism och den egna doktrinära ungdomen. Salmén rör sig nu främst bland moderna europeiska gubbar från Montaigne framåt till Musil, han tecknar porträtt av många halvglömda britter och fransmän, för att mot slutet av boken närma sig tidsandan via religion, det egna författarjaget och en nyläst klassiker, Spenglers Das Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång). Den slukas – hast du mir gesehen! – begeistrat på tyska! 

Det fina med Salmén är hans glupska herkulesaktiga belästa brottning. I jämförelse känns mycken annan essäistik småpetig och visionslös. Negativt är det ibland dryga tilltalet och den ställvis grumliga stilen. 

Bäst minns jag den första och de sista av bokens essäer. Det börjar således med idealismens blindskär. Om Paavolainen är rätt måltavla kan diskuteras, men tematiken historia-minne-författarskap är fullödigt greppad. Författarporträtten i bokens mitt känns ofta mindre intressanta. Först med Musil börjar det riktigt bränna; Salmén lyckas göra den veritabla tråkmånsen intressant! Med hjälp av bl.a. Mikael Enckell pejlar Salmén i en essä sin egen trolöshet på ett givande sätt. Njutbar är också den avslutande dagboksaktiga texten från Tunisien. 

Förut skrev Salmén dagböcker för publicering – tankar om sitt liv i Finland och världen. Jag måste erkänna att jag saknar den formens mix av högt och lågt. I Ner från Akropolis är det mera en örn som gör lovar i historien, eller en uv som flyger i bokskogen. Kursen är i alla fall hela tiden riktad mot det aktuella. Salmén är en tidskritiker av mått. 

TÖ: Sist på plan råkar Anna-Lena Laurén hamna, med artikel-essäerna De är inte kloka de där ryssarna!. Hon behandlar vardagen: vänskap, finesser i umgänget, bröllop, vodka, den trassliga byråkratin (som man måste tråckla sig igenom)... med ett ord: nationalkaraktären, och ett ord till: folksjälen – utan mystik! Men hon skriver också initierat om historia och politik. Till historien kan den hiskeliga slakten på nationens unga män i namn av det stora fosterländska andra världskriget räknas. Putin med fingerkänsla för folkopinionen men innanmäte av diktator hör till politiken. Laurén älskar inte allt hon ser och hör i Ryssland, likt den famöse finske pamflettisten Johan Bäckman, men hon är trots sin unga ålder så erfaren att stereotypierna flagnar. Hon skriver från en mittemellan-position. Boken slutförs då Medvedjev blir president. Hur den handplockade klarat sig vet vi nu bättre, ryktet sprider sig om ett stundande byte tillbaka till det gamla. Om Politkovskaja inget nytt. Mördaren finns inom etablissemanget, tror Laurén, men inte så att Putin står bakom mordet. Snarast kom det som tråkig nyhet, därtill på hans födelsedag!