Om jag skulle ombes sammanfatta det gångna lyrikåret i Svenskfinland med några enstaka ord skulle jag säga själens skörhet och kroppens bräcklighet – det är teman som går igen i många av lyriksamlingarna som gavs ut år 2008.

En av årets första diktsamlingar var skriven av nykomlingen Mathilda Södergran som tilldelades första pris i Arvid Mörne-tävlingen år 2006. Debutsamlingen Hon drar ådrorna ur (Schildts) är en samling där det kroppsliga står i centrum: kroppen blir ett agerande och också ett utmanande subjekt, samtidigt som kroppen blir ett objekt, en tummelplats för grova lekar med masochistiska och destruktiva drag. I dikterna är munnen såväl en form av spräckt mödomshinna som ett slags ställföreträdande livmoder – en håla där spindeln lägger sina ägg och maneterna simmar omkring. Munnen ger och tar liv: munnen och strupen är en tvåfilig transitbana där man å ena sidan sväljer och slukar, å andra sidan stöter upp och kräks. Kroppen får utstå en tillsynes oöverkomlig smärta: ritstift som bankas in i ryggen, bakben som gjuts i cement, höftben som krossas och bortskurna bröst – det är en våldsamhet som inte väjer för det förvridna och groteska. Den sargade kroppen vrider sig i konvulsioner och eruptioner, utsöndrar vätskor av alla de slag. Den uppfläkta och styckade kroppen visas upp på lit de parade – köttsidan vänds utåt och ådrorna dras ut, flätas samman. Kroppen är dels en avgränsning mot omvärlden, dels en gränslös källa till njutning. Det grymma och groteska bildspråket härbärgerar nämligen också en stark och påtaglig sensualitet och här finns ett uppriktigt försök att med hjälp av våldsamhetens estetik beskriva en explosiv sexuell njutning:


Matilda Södergran skriver med en imponerande auktoritet och hennes debutdikter visar hur kroppen är en källa såväl till förakt och förlust som till lek och lust. I en dikt heter det: ”Vi kan inte längre låtsas brinna och se elden. Antingen är vi elden och ser med dess ögon eller så brinner vi.”


Det kroppsliga är också ett centralt tema i Monica Ålgars författarskap, ett tema som hon också utforskar i den täta och mångskiftande samlingen Tillräckligt mörkt för en picknick (Schildts, 2008) som består av korta prosatexter med inbördes sammanhang som binds ihop av ett jag som rör sig i ett smärtans och förlustens landskap där moln fyllda av hat och hot drar fram över markerna.

Där Matilda Södergran beskriver ett förhållande mellan ett jag och ett du i starkt köttsliga och kroppsliga ordalag skildrar Monica Ålgars också förhållandet mellan ett jag i förhållande till ett eller flera du:n, men här är tonen inte lika aggressiv, inte lika utagerande expressiv.

Ålgars tilltal är mer subtilt och introvert. Här finns en återhållsamhet som kan sägas bottna i en smärtsam sorg som genomsyrar texterna: ”(...) allt är mitt och allt har getts mig för att jag ska tvingas uthärda att förlora det” heter det på ett ställe och denna förlust guppar som ett flöte genom texten, ibland är förlusten uppe på ytan och fullt synliggjord, ibland dyker den ner under ytan för att loda djupare vatten. Och det är här – i spänningen mellan det uppenbara och det fördolda som Ålgars texter rör sig, smärtan blir dels ett bottenlöst svart hål, dels en snuttefilt som jaget kan kura ihop sig omkring. Förtvivlan och förtröstan är två sidor av samma mynt. Liksom styrka och svaghet:




”vad gör man med en dröm / som blivit sann // med det sköraste / med det starkaste” frågar sig Sanna Tahvanainen i den skimrande lyriksamlingen Muskedunder (Schildts förlag). Och på något sätt kommer jag att tänka på Björn Afzelius skorrande-hjärtskärande röst i Anne Linnets sång ”Tusen bitar”: ”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar; säger du att du är min vän så är du kanske det ...”. Jag kommer också att tänka på Robert Åsbackas roman Orgelbyggaren där en mening etsade sig i mitt minne: ”Människan är ett bräckligt kärl.” I Tahvanainens lyriksamling är hjärtat fullt av drömmar och förhoppningar – hjärtat som å ena sidan är kroppens starkaste muskel, men å andra sidan kroppens sköraste organ. Hjärtat kan sättas i brand av en blick och det kan krossas av ett ord. Viljan är stark, men kroppen är svag – det är en sentens som kunde passa in på den italienske fotbollsspelaren Francesco Totti som spelar en central roll i samlingen där kroppens begränsningar och långsamma förfall kontrasteras mot marmorstatyernas söndervittring i Rom. På samma sätt kan glaset i Kristallpalatset bära eller brista – den gloriösa byggnaden som inrymde allt vad den moderna tiden kunde tänka sig av skatter. Kristallpalatset var trädgårdsmästaren Joseph Paxtons dröm (”hans tankar var av glas / hans hjärna ett drivhus”), en dröm som krossades av kraften i en kvinnas olyckliga hjärta:



Iögonenfallande många av fjolårets lyriker har deltagit i Arvid Mörne- eller Solveig von Schoultz-prissammanhang, så också Mary Kuusisto som tilldelades andra pris i Solveig von Schoultz-tävligen år 2006. I höstas gav Kuusisto ut sin debutsamling I fönstret under ytan går man närmare elden (Söderströms förlag) där man kan skönja vissa centrala teman såsom en strävan efter öppenhet, en vilja till vaksamhet och ett hopp om någon form av livsbejakande i skuggan av det mörka, det kaotiska, döden och förgängelsen. Det säkra och det osäkra vandrar sida vid sida, liksom dag och natt, ljus och mörker, frånvaro och närvaro. Och det är i glipan mellan dessa mot- eller med-poler diktjaget hittar sitt andhål, sin frizon, ser sina möjligheter. De jordnära dikterna tar ofta fasta på någon central detalj – ett par trasiga eller förkolnade skor, syrener som slår ut i snön, en spyfluga i fönstret – detaljer som framhäver kontraster mellan det inre och det yttre, mellan olika känslotillstånd eller mellan dröm och verklighet. Det mest markanta draget i dikterna är nämligen just förhållandet mellan det glatt och otyglat karnevalistiska och det obarmhärtigt förbrännande – eldslågor som både kan vara förtärande och renande är en central symbol i flera dikter. Mary Kuusistos skriver stramt och avskalat med ett utpräglat sinne för nyanser och kontraster, här finns en inre glöd och en drajv som ger enstaka dikter en lyster och ett lyft – men samlingen som helhet ter sig trots allt förhållandevis tunn och rätt så ojämn.


Heidi von Wright vann första pris i Arvid Mörne- tävlingen år 2002 och året därpå debuterade hon med diktsamlingen skör och spräcklig. I höstas gav Heidi von Wright ut sin tredje lyriksamling, dörren öppnar rummet (Schildts förlag) som öppnar med följande rader: ”människor. människor. världen runt. / än har vi inte träffats.” och den därpå följande dikten blir ett slags inbjudan:


Läsaren fattar själv beslutet om hon vill stiga över tröskeln och gå in i diktens rum.

När läsaren väl beslutat sig för att svara och stiger in möts hon av en diktning som är sparsmakad och avskalad – det förefaller som om Heidi von Wright gått ytterligare ett steg vidare i knapphetens estetik: redan i den förra samlingen härifrån och ner var språket minimalistiskt och stundvis kunde jag också irritera mig på de många ordvitsarna och upprepningarna av ord med små variationer som genomsyrade samlingen – ibland blev ordjonglerandet något av ett självändamål.

I den nu aktuella samlingen dörren öppnar rummet känns diktrummet inte lika trångt – visserligen finns här också språkliga finurligheter och en lätt vibrerande humor men också ett stegrat allvar, ett lugnare tempo: det känns som om författarjaget nymornat iakttar och registrerar sin omgivning och likt ett barn benämner föremål i sin omgivning, ramar in och katalogiserar – de enskilda och adjektivavskalade orden får en alldeles egen tyngd, det känns som om man tvingas se orden på nytt, renade och avsköljda som stenar vilar de på papprets vita yta/strand:


Heidi von Wrights lyriska tillvaro kan onekligen kännas smått klaustrofobisk i sin knapphändighet och som läsare kan ramarna emellanåt kännas alltför snäva – men alla gånger är det inte heller någon större vits att rådbråka sin hjärna med uttömmande tolkningar eller analyser av vem vad hur och när – utan istället får man bara låta dikten verka som en känsla eller en stämning.


Eva-Stina Byggmästar debuterade som poet för drygt två decennier sedan och i fjol gav Byggmästar ut sin sin tolfte samling, den Augustprisnominerade samlingen Men hur små poeter finns det egentligen (Söderströms förlag) – en samling som på många sätt kan ses som en uppföljare eller följeslagare till samlingen från två år tillbaka, Älvdrottningen, där älvdrottningens bibliotek var sprängfyllt av herbarier och där den grönklädde poeten vandrade omkring i en skog av poesi. Den nu aktuella samlingen bjuder på den grönklädde poetens återkomst och det är minsann ett lustfyllt och ett förunderligt återseende som för oss till en ”elsa beskowsk” tomteboskog där poeterna skriver vildmarkspoesi med blåbärsbläck, bygger bibliotek av drivved och läshungriga ekorrar samlar böcker omkring sig. Dikternas vallpigor vallar diktfår och diktfän och dricker ord ur masurkåsor, dricker själva diktens sav och gör om allt i bokstavs-o-ordning. Där Älvdrottningen bjöd på livsberusning och en hyllning till kärleken, livet och varats olivgrönsfärgade lätthet, är samlingen Men hur små poeter finns det egentligen mer av en glädjeyr och hjärtinnerlig hyllning till boken, till skrivandet och till poesin, till litteraTUREN som tröst och glädje, trofast vän och livslång följeslagare. Den grönklädde poeten är en ordodlare och en ordsamlare, en ordstickare och en ordsnickare – en ordets trädgårdsmästare, timmerman och amma i samma person. En som vårdar och vördar blomsteralfabetet i diktens blåbärsland. Men
hur små poeter finns det egentligen är en berörande och berusande diktsamling som vill visa på skapandets villkor och kärna, som med slagrutan i hand letar sig fram till ordskatten – ordskratten inte att förglömma.


”Jag skriver i dagarnas bok. / I saknadens bok, i fränhetens bok. / I kärlekens bok. / Över handflatan strömmar ljuset. / Där jag skriver har jag / allt jag behöver.” lyder en dikt i Inga-Britt Wiks
(1930-2008) postuma diktsamling Skriver i dagarnas bok (Schildts förlag).

Så här i ett efteråtperspektiv kan man se samlingen som ett bokslut över en skrivande människas tveeggade kamp med orden – orden som tryter och flyr undan när man behöver dem som mest och orden som överfaller och intar en när man minst anar det.

Inga-Britt Wiks lyrik andas förtröstan och förväntan – på livet, på kärleken – samtidigt som texterna bär på mörka skuggor av saknad och sorg, besvikelser och brustenheter. Det är i brytningspunkten mellan dessa poler som dikten bränner till och glöder.

I likhet med Inga-Britt Wik skriver Stina Kackur (1948-2007) om orden i sin femte diktsamling Samtal som inte upphört (Scriptum förlag), även den utkommen postumt. Kackur skriver avskalat och odramatiskt om förvandlingar och förändringar i tid och rum:




I samlingen Och havet lyste (Söderströms förlag) skriver Kurt Högnäs dikter som andas förberedelse och förtröstan i en tid av förvandling och förgängelse. Den röda färgen som gång på gång dyker upp i dikterna skriker ut ett trotsigt och bultande utropstecken över de vita sidorna: en röd halsduk eller en rödvästad domherre i snön, en röd kappa på tågstationen, det röda lädret i en gammal kleinbuss, blod.

Högnäs lyrik kunde sägas karakteriseras av minimalistiska rörelser och förskjutningar av tempo, av tid och av rytm.

Rumsligheten är också av central betydelse liksom de förvandlingar diktjaget genomgår:




Dikterna i Tomas Mikael Bäcks Infjärdsbild (Schildts förlag) utgör ett slags äreminne över en far som var passionerat intresserad av taraxakologi, dvs. maskrosforskning, samtidigt som dikterna blir en icke helt oproblematisk återfärd till förlorade barndomsplatser och minnets återvändsgränder.


Med språklig finess och finurlighet registrerar
författarjaget nyanser och detaljer i näromgivningen.

Sin vana trogen förser Bäck också sina läsare med ett antal mer eller mindre kryptiska ordgåtor eller lustiga språkinfall och ordlekar – en del av dessa förtjusar medan andra bara förbryllar: ”Stigen utmärkt: utvärkt.” eller ”Mer vana, nirvana!” eller ”Har som harsyra.”

När Claes Andersson i augusti månad meddelade att han drar sig ur rikspolitiken för gott hade jag nyss fått hans senaste diktsamling i min hand – en diktsamling som bär den korta och lockande titeln LUST (Söderströms förlag).

L U S T – som i Livet Utan Ständig Tidspress, tänker jag när vänsterns veteranpolitiker beslutar sig för att låta hälsan gå före jobbet, att låta hjärtat ta sig ton och bestämma över takt och tid. För det Claes Andersson skriver är en hyllning till livet, till lusten, i skuggan av förgängligheten, döden.

Och det är inte sentimentalt eller överslätande – författaren är trogen sina paradoxer och han är en mästare på att slå an en lakonisk och självironisk ton när han skildrar också smärtsamma
upplevelser av rädsla och hudlöshet.

I alla dessa känslor och upplevelser av försvarslöshet och utsatthet kan man trots allt skönja någon form av tillit, ett slags förtröstan som kanske just stavas LUST – och ordet LUST kan man sedan förse med mångahanda olika förleder, som kärlekslust eller helt enkelt livslust. När jag tidigare noterade att LUST kunde läsas som en förkortning av Livet Utan Ständig Tidspress kan man kanske också säga att ett annat centralt tema i Anderssons lyriksamling är L U S T som i Livet Utanför Samhällets Tillsyn – få finlandssvenska författare är nämligen så bra som Andersson på att nagelfara samhällets skeva strukturer och att peka på den ojämlikhet och det utanförskap som vi, sten för sten, bygger murar av – såväl inom vårt eget samhälle som i ett bredare och globalare perspektiv.

Genom att skildra hur individen kapitulerar inför känslor av maktlöshet och tillkortakommanden visar Andersson hur vi som kollektiv får bära skammen och skulden över såväl människorättsliga som ekonomiska och ekologiska katastrofer.


I boken Det förgrenade ljuset (2006) med drygt 20 texter om Bo Carpelans diktning, skriver Mårten Westö om skapandets vånda och den överskattade kreativitetens svårgripbara flyktighet. I sin artikel hänvisar Westö till ett samtal han fört med Carpelan i slutet av 1990-talet angående dennes författarskap i allmänhet och den generella skrivarprocessen i synnerhet. Under samtalets gång underströk Carpelan vikten av nyfikenheten och noggrannheten i sitt skrivararbete och enligt Westö var det i denna stund som han kom underfund med att skrivandet i mångt och mycket handlar om just vaksamhet och sinnesnärvaro.

I den nu aktuella diktsamlingen Nedslag i hjärtats diktatur (Söderströms förlag) är det följaktligen enstaka detaljer och starka sinnesintryck som utgör det nav kring vilket dikten rör sig: det kan vara en skrumpen navelsträng sänt i ett kuvert på posten, två rostiga fotbollsmål ute på slätten eller en röd barnstol som skruvas loss från cykeln som lyfter fram frågor om barndomens oåterkallelighet och tidens ohejdbara framfart i och med våra liv:


Det finns en handfull centrala ord som återkommer i Mårten Westös dikter: träd, fåglar, ljuset, skuggan, mörkret, drömmar, minnet, barndomen ... ord som i synnerhet den äldre diktarkollegan Bo Carpelan så gott som tagit patent på. När någon annan författare i hans efterföljd tar in dessa ord i sin vokabulär måste denna vara medveten om de starka konnotationer och det eko som orden härbärgerar, åtminstone i den moderna finlandssvenska lyriktraditionen.

Det gäller att se orden på nytt, ge dem andra innebörder, vidga perspektivet – och det lyckas Mårten Westö i det stora hela rätt bra med: hans lyrikspråk är mer konkret och vardagligt i jämförelse med Carpelans poetiska uttryck.

Westös texter genomsyras av en medelålders mans funderingar om livet vid olika vägskäl där minnen från den egna barndomen och ungdomen korsklipps med snapshots från vuxenlivet så som det blev, så som det är.

Rent tematiskt rör sig Westö i hög grad i minnenas korridorer – vi rör oss mellan olika generationer, olika tidsplan, olika perspektiv och olika geografiska hållpunkter. Tonen glider från en pol till en annan och kan variera från det rent elegiska och smått sentimentala till ett krasst konstaterande och något konsternerat uttryck och här är det just dessa motsättningar, krockar, som gör läsningen fruktbar.


I höst gav Ralf Andtbacka hela två diktsamlingar, nämligen Wunderkammer (Söderströms förlag) och Österbottnisk gotik (Pequod Press) – två samlingar som roar och oroar.

Alldeles i slutet av diktsamlingen Wunderkammer finns en svartvit teckning som föreställer en man som skjutsas in i något som ser ut som en röntgenapparat eller en kremeringsugn, men som enligt bildtexten är en ATHANOR – det vill säga en ugn som användes inom alkemin. För att alkemisterna skulle kunna genomföra sina omfattande och tidskrävande experiment behövde man en ugn som höll jämn värme under en lång tid och när man matade athanoren med kol så brann den länge och väl. Ugnen kallades också för Filosofiska ugnen. På bilden som ingår i boken förefaller det som om mannens hjärna utsätts för alkemistiska experiment: ut ur skorstenen flyger diverse föremål och figurer: hästar, hus, häxor, byxor, barn och diverse oidentifierbara och obskyra föremål.

Wunderkammer är ett kabinett fyllt av kuriosa ting – under tider av upptäckariver och vetenskaplig expansion samlade forskningsresenärer på sig allt av intresse från sällsynta växter till skelettdelar och inlagda foster. Dagens samlare letar på containerflak, flanerar runt på lopptorg och surfar runt på nätauktioner för att komplettera sina samlingar.

När Ralf Andtbacka gläntar på dörren till sin Wunderkammer gör han det utgående från en tes han har om att det ”att samla är att ting för ting närma sig det man inte är” – en tes som kan uppfattas som något förbryllande, vanligtvis anser man ju att tingen en samlare omger sig med säger någonting väsentligt om just samlaren som person.

I diktsamlingen ger sig Andtbacka uttryckligen ut för att utforska samlandet som fenomen och i samma veva analyserar han tinget som språk och språket som ting och det vi som läsare kastas in i är ett sinnligt och svindelframkallande språkbad utan like.

Språket liksom tingen kommunicerar till och med oss – via tingen kan vi avläsa vår omvärld, vi skapar oss en värld utifrån de ting, de intryck och de erfarenheter vi samlar på oss.

De ihopsamlade tingen kan också skingras – de kan bytas ut och ersättas av andra ting: så är det också med språket i Ralf Andtbackas texter – här kan ord eller stavelser bytas ut enligt Ctrl + F och Ctrl + H-metoden, här kan bokstäver kastas om hullerombuller med slutresultatet att läsaren finner sig förbryllad över saboterad och förvriden meningsuppbyggnad och förtjust över att det på olika plan faktiskt går att återknyta kontakten till språket, ge meningarna någon form av betydelser – trots grus i språkmaskineriet, trots distortionen i kommunikationen.

Det är som att ratta sig fram mellan olika elektromagnetiska våglängder och ständigt förflytta sig mellan olika parallella och korsklippta tider och språk: än talar Andtbacka med någotslags purmodialekt, än med inslag av latin och tuggummipop, än laborerar han med ord utanför vardagens kaffepausvokabulär, än skriver han med stenar i mun: ”FVIVET MEV FTENAV I MUMMEN ”.

En av de mest fascinerande aspekterna i diktsamlingen är just hur Andtbacka förhåller sig till begrepp som ordning och kaos: samlandet liksom språket bygger på systematik och avgränsningar, men Andtbackas kuriosakabinett svämmar över alla bräddar och när man som läsare ligger där med huvudet inkört i athanoren låter man villigt poetens alkemiska vätskor ha sin verkan och det är ren och skär njutning att känna hur alla dessa oväntade och associationsinspirerande kombinationer, juxtapositioner, väller in och ut genom skorstenen på en.

Trots att Wunderkammer och Österbottnisk gotik är olika till både form och struktur finns det många beröringspunkter mellan de två verken och framför allt är det den roande – och inte minst den oroande – humorn som väller fram över sidorna.

Jag inser att jag omedvetet går i dialog med texten och plötsligt blir oerhört medveten om ordens plats och betydelser, om meningarnas förhållanden till varandra, om hur allt löst prat, alla sakliga tidningstexter, alla förordningar och nyktra myndighetsmeddelanden och flyktiga tillrop kan plockas sönder och kopplas ihop till nya dokumentära iakttagelser av vardagen, nya fältstudier av hur omvärlden på ett globalt plan tränger in i och påverkar det dagliga livet ”under den tillrättalagda ytan i en ickenamngiven kuststad”.

I efterordet skriver Ralf Andtbacka att den 70 sidor långa dikten skrivit sig själv under några sommarveckor och att han framför allt låtit sig inspireras av den serbisk-amerikanske poeten Charles Simic lyrik liksom en handfull svenskösterbottniska författarkolleger, såsom Catharina Gripenberg, Sven-Erik Klinkmann, Ulrika Nielsen, Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius.

Lånen och stölderna, anspelningarna och intertexterna kan man lägga märke till som tillskruvade citat eller urkramade liknelser i de enradingar som radas efter varandra i denna långdikt med aforistiska dikotomier, lakoniska påståenden som ifrågasätts i nästa andetag och ordspråksliknande så kallade vedertagna sanningar som tufsas till av ett antal motpåståenden.

Här finns otaliga underbara two-liners, såsom: ”Sjung om den vrede som brann med säkringen. / Det blir en helkväll med paraplydrinkar” eller: ”Morgonstund har vivlar i mund. / Efter uttalsövningar i sömnens språklaboratorium.”

Kvickt, påläst och upplyst – men vad är mål och vad är mening? Hur skapas betydelse av att ifrågasätta betydelse? Vilken betydelse skapas och för vem?

I hög grad handlar det om kritik av själva språket – att visa hur vi brukar språket rent slentrianmässigt och hur vi därmed också missbrukar språket. Och genom att så att säga använda språket emot oss lyfter författaren fram en kritik av det självcentrerade samhälle vi lever i – och när vi ser det absurda i den språkliga texturen får vi också syn på det splittrade massmediala språktöcken, för att inte säga språkträsk, som vi mer eller mindre ofrivilligt sitter fastklistrade i.

Så här har jag läst Österbottnisk gotik – den här gången och just idag måste jag kanske tillägga – för det man med säkerhet kan säga är att läsningen av dikten skiftar från gång till gång och att man som läsare skapar nya förbindelser mellan de lösryckta meningarna medan textmaskinen rullar på som en perpetuum mobile.

När man kommit till slutet av boken får man nämligen en oöverkomlig lust att börja om från början, vilket kritikern Jesper Olsson konstaterade i sin recension av diktsamlingen i Svenska
Dagbladet.

Man får en oemotståndlig lust att låta dessa vivlar till skalbaggar skapa oro i struplocket, att låta propparna brinna i hjärnkontoret. För, såsom författaren själv uttrycker det, det gäller att inte fastna i myten: