Kommentarer: Trygve Söderling / Nya Argus 8/2012

1. Skam är vad man som utomstående måste känna över förloppet i Syrien, som nu går in på sin andra höst och möjligen en upplösning. Skam att se en regim systematiskt döda tiotusentals egna medborgare för att klamra sig fast vid makten; ett slags Srebenica i slow motion. I början av upproret 2011 var så gott som alla dödade dessutom obeväpnade demonstranter. Nu när den nästan obegripligt uthålliga folkresningen sedan en tid övergått i direkt inbördeskrig är en stor del av offren fortfarande civila. Samtidigt har situationen, paradoxalt nog, börjat likna den bild av två ”parter” som den ryska ledningen hela tiden så vilseledande talat om. ”Parter” är (liksom i konflikten Israel-Palestina) ett ord som suggererar att styrkeförhållandena mellan t.ex. plakat, stenar och stridsvagnar är en bisak.

2. Ryssland har ironiskt nog ”räddat” det ”internationella samfundets” ansikte genom att bromsa aktioner i Syrien, ansåg en amerikansk kommentator i somras. Officiellt har förstås de flesta ledare i detta fiktiva samfund hela tiden uttryckt att ”något borde göras” för att förhindra massakrer på civila. Men Syrien saknar till skillnad från Libyen olja, vilket gör tröskeln för en militär intervention så mycket högre. Få stater vill alltför synligt och aktivt lägga fingrarna i råttfällan. Att inför hemmaopinionen skylla på Rysslands och Kinas förhalning har då varit bekvämare.

3. I brist på olja återstår en härva av strategiska motiv, som yttrar sig i bl.a. ryskt och iranskt militärt stöd till Assad-regimen och stöd från åtminstone USA, Saudi-Arabien, Qatar, Turkiet, England och Tyskland till rebellerna. Att just diktaturen Saudi-Arabien, efter att massivt ha bidragit till att krossa arabvåren i Bahrain, nu stöder rebellerna mot diktaturen i Syrien kan förstås ses som en dubbelmoral – vilket den iranska presidenten Ahmadinejad också skadeglatt har påtalat. Till vilket man i sin tur kan tillägga att Ahmadinejad själv vet en hel del om hur man krossar folkliga protester på hemmaplan.

4. Finns det månne en intern rysk opinion mot landets Syrien-linje? Inte enligt de rysslandskännare jag frågat – Putin-kritiken är inte så specifik, och efter de senaste skärpningarna av repressionen (se fallet Pussy Riot) är chansen att i en utrikespolitiskt känslig fråga få stämpeln som ”utländsk agent” uppenbar.

5. Ett samtal mellan Netanyahu och Putin, som enligt en israelisk läcka ska ha förts under den senares besök i Israel i juni, kan vara belysande för hur tilltrasslat spelet kring Syrien är. Enligt utskriften ska Netanyahu ha gett Putin fria händer att ”utse Assads efterträdare”, på ett enda villkor: denna efterträdare måste bryta med Iran. Putin ska ha svarat att Ryssland inte har någon kandidat, ”har ni?”. Till vilket Netanyahu ska ha lovat att snart meddela honom vilken Israels preferens är.

6. Putin ska under samtalet också ha konstaterat att målet för den israeliska linjen är en ”somalisering” av Syrien (d.v.s. ett kaos av inbördes krigande fraktioner, hellre än en stark allierad till Israels fiende Iran). Netanyahu gjorde enligt utskriften inga invändningar mot denna tolkning.

7. Ser man på den regionala kartan ur den här synvinkeln, har ”somaliseringspolicyn” varit effektiv i Irak och Afghanistan – och som sådan kanske eftersträvad av bland andra USA. På hemmaplan har Israel nästan lika effektivt ”somaliserat” landets oönskade befolkning i sina ockuperade områden Gaza och Västbanken, som trots den av alla parter upprätthållna fiktionen om en palestisk stat (eller två) kvarstår som ett antal splittrade, Israel-kontrollerade bantustans.

8. Om den humanitära sidan av Syrien-konflikten är självklar – borde vara det – så är den strategiska sidan, med sina relationer och allianser, långtifrån lika enkla. Den arabiska vänstern står splittrad inför Syrien, rapporterar Nicolas Dot-Pouillard i Le Monde Diplomatiques augustinummer. Till exempel har redaktören för och medgrundaren av den libanesiska vänsterdagstidningen Al-Akhbar avgått i protest mot tidningens bristande stöd för den syriska folkresningen. Även om de knappast heller stöder Assad, vill många arabiska vänstergrupperingar se en fortsatt axel mellan Damaskus, Teheran och Hizbollah som motvikt till axeln Israel-USA. En ”fiendens fiende”-logik alltså, och en villrådighet på socialistiskt håll inför det ökande inflytande som både radikal och moderat islamism fått genom de arabiska revolutionerna.

9. Också ovannämnda kopplingar mellan de syriska rebellerna och de reaktionära arabkungadömena besvärar arabvänstern, konstaterar Dot-Pouillard. Problematiken känns inte helt obekant ur finländsk synpunkt: inte heller relationen mellan Finland och Tyskland under andra världskriget hörde till de bekvämaste av allianser.

10. I detta virrvarr av planer, strategier och ruttna samarbeten riskerar Syrien och syrierna själva att komma bort. Ur den synvinkeln var FN:s och Kofi Annans, givetvis maktlösa, medlings- och observatörsprojekt trots allt inte så ”misslyckat”. Det bidrog åtminstone till att hålla världens ögon på landet.

11. Den allra enklaste, men också allra mest tvivelaktiga attityden till folkresningar i ”främmande” länder (finskans vieraita kan också betyda ”aparta”) gavs nyligen i en gästkolumn på Helsingin Sanomats ledarsida. ”Kriser och konflikter inom främmande civilisationer […] kan inte kontrolleras enligt en kristen värdegrund. Klokast är att låta dem kriga färdigt i allsköns ro [kaikessa rauhassa]”, skriver historiedocenten Markku Salomaa, med en smaklös vitsighet (”Vieraskynät”, 17.8). I bästa clash of civilizations-anda förklarar han dessutom att islamsk fundamentalism, till skillnad från västerländsk (”kristen”), moralfilosofi, inte gör skillnad mellan krig och fred.

12. Med andra ord: dessa Andra är obegripliga och deras konflikter ska inte tas på allvar. I stället ska, enligt Markku Salomaa, det internationella samfundet nöja sig med att ”med maktmedel förhindra att den regionala krisen sprider sig till grannländerna”. Hur nu sen det ska gå till, om maktmedlen inte räcker till för att förhindra en inomstatlig utrotning.

13. Salomaa leder en utrikespolitisk forskningsstiftelse som tydligen anammat en ultra-realpolitisk linje i ”sannfinländaren” Jussi Halla-Ahos anda. Låt de svartmuskiga araberna slakta varandra, då blir de färre också. Och efteråt inträder lugnet: ”I sinom tid blir det en militär lösning, och på den följer freden”, skriver Salomaa.

14. Fred. Lugn och ro. Och uppenbarligen är de syrier som dött på vägen till denna Fred inte mänskliga varelser som vi. Någon skam behöver vi alltså inte heller känna. Så enkelt kan den syriska frågan lösas av en docent i krigshistoria det fredliga, avlägsna landet Finland.

21.8.2012

Publicerad på nätet 22.8.2012

Tillägg: Efter pressläggningen av ovanstående kommentar kritiserade en insändare av tre studerande Markku Salomaas ovan citerade inlägg för dess orientalistiska förenkling av Syrien-konflikten till en ren religionsstrid och för att bortse från att omvärlden, också västländerna, redan är inblandade i krisen. "Eftersom väst oundvikligen är en del av konflikten i Syreien måste väst också sträva till att främja en fredligt framtid i landet". (Otto Kivinen, Paula Tarvainen, Reeta Metsänen: "Lähi-idän konflikteja ei pidä typistää pelkästään uskonnoliisiksi", Helsingin Sanomat 22.8.)