Kommentarer: Den offentliga sektorns glamour/ Trygve Söderling / Nya Argus 10-11/2012

1. Sedan en tid tillbaka ägs och drivs en femtedel av den brittiska elförsörjningen – inklusive kärnkraftverken och till exempel Londons elnät – av den statliga franska eljätten EDF (Électricité de France). Det är det paradoxala resultatet av den aggressivt anti-statliga privatiseringslinje som inleddes på 1980-talet under dåvarande premiärministern Margaret Thatcher och som har lett till att den engelska elbranschen idag saknar större inhemska aktörer.

I essän ”How We Happened to Sell Off Our Electricity” redogör James Meek i London Review of Books för denna process, som för övrigt inte sänkte elpriserna. Här finns en parallell till till exempel Fritjof Sahlströms analys i Nya Argus av privatisering inom det svenska och finländska skolväsendet (9 / 2012) och Fredrik Almqvists artikel om motsvarande trender i den finländska sjukvården (4 och 5 / 2012). En slutsats är att nedmontering av staten långtifrån självklart leder till de billigare och effektivare tjänster som privatiseringsivrarna brukar utlova. Tvärtom visar erfarenheterna av tre decenniers thatcherism, också hos oss, att det är dags att på nytt lyfta fram den offentliga sektorns glamour.

2. Begreppet macchiavellisk privatisering präglades för tio år sen i en artikel av Bruno Biais och Enrico Perotti. Det egentliga syftet med att sälja ut statliga och kommunala organisationer och egendom kan enligt denna hypotes vara att bygga upp ett politiskt stöd för högerpartier. Så föregicks t.ex. valen 1988 och 1995 i England och Frankrike av massiva privatiseringsvågor.

En självklar, men mindre omtalad drivkraft bakom thatcherismens frammarsch är ett besläktat fenomen, som man kunde kalla för nepotistisk privatisering. Privatiseringsivrande politiker och vinsthungriga riskkapitalister tillhör ofta samma nätverk, samma politisk-ekonomiska kultur. På samma sätt som en jurist statistiskt sett har bättre hälsa än en städerska, eftersom juristen sannolikt känner en läkare personligen – kanske via golfbanan – lever de politiker som driver privatisering och de företagare som kan dra nytta av den i samma värld. Genom i bred mening nepotistisk privatisering öppnas nya marknader där offentlig egendom säljs ut, samtidigt som de företagare som gynnas hittar sätt att stöda de partier och politiker som driver på processen. Medan de ”nyliberala” slagorden skallar om fri marknad, valfrihet och effektivitet, minskar effektiviteten och valfriheten – åtminstone för den del av befolkningen som inte har råd att betala profittillägg för nödvändiga tjänster.

3. När man genom mer eller mindre chockartad privatisering bryter upp fungerande statliga strukturer skapas ett slags konstlat framkallade kriser, som ur entrepenörssynvinkel kan vara välkomna. De bildar spelöppningar för så kallad windfall capitalism, där ovanligt stora och snabba vinster blir möjliga – ungefär som USA:s invasion i Irak i sitt släptåg hade en legion av privata aktörer med ensamrätt att bygga upp den infrastruktur som kollegerna i regeringen och armén bombat sönder. I just det här privatiseringsfälttåget var symbiosen mellan politiker, militär och företag ovanligt tydlig (den har beskrivits av bland andra Naomi Klein), men mekanismen är givetvis verksam också i mindre dramatiska förlopp, som till exempel utförsäljningen av vård- och skolsektorn i länder som Finland och Sverige.

4. Också hos oss drivs växande delar av ”välfärdssektorn” av vinsthungriga, ofta multinationella bolag med gåtfulla namn. I Finland beräknas den privata andelen av hela hälsovårdssektorn i dag vara cirka en femtedel (Sanna Hartman 2011). Om situationen i Sverige skriver Kent Werne:

Det har kallats offentlig sektor. Men idag är en betydande del av den skattefinansierade välfärden privat. 25 procent av primärvården och 16 procent av äldreomsorgen drivs av andra aktörer än de offentliga. 25 procent av gymnasieeleverna och 13 procent av grundskoleeleverna går i friskolor. Längst har det gått i storstäderna – i Stockholm drivs mer än hälften av alla vårdcentraler och gymnasier av ”alternativa utförare”.

De stora spelarna har tagit kontrollen, och det rör sig snabbt mot oligopol: inom äldreomsorgen dominerar Carema, Attendo Care, Aleris och Förenade Care scenen, med 70 procent av alla äldreboenden i privat regi. Inom sjukvården driver Carema, Capio, Aleris och Praktikertjänst majoriteten av alla privata vårdenheter.

Carema är det svenska varumärket i den nordiska koncernen Ambea (tidigare H-Careholding AB), vars finländska gren heter Mehiläinen. Ambeas ägare är i dag det amerikanska Kohlberg Kravis Roberts & Co och det svenska investeringsbolaget Triton AB.

I Finland är Terveystalo Healthcare(!) störst bland de privata vårdkoncernerna. Den ägs sedan 2009 till 100 % av det paneuropeiska investeringsbolaget Bridgepoint Capital.

I Sverige har motståndet mot överföring av skattepengar till riskkapitalbolag vuxit starkt under senare år, i Finland har debatten nätt och jämnt börjat. Ett tecken på att den ändå kan vara på väg är att stora koncerner som Attendo MedOne och Diacor nu i sin finländska reklam har börjat framhålla att de ”betalar skatt i Finland”.

5. Undermåliga, föråldrade, byråkratiska, stelbenta, dyra och ineffektiva. Det ligger i branschföretagens intresse att framställa statliga och kommunala välfärdstjänster som dammiga relikter från en överspelad samhällsmodell: en icke-dynamisk, korrumperad, osexig Sovjetstat-i-staten som på sin höjd kan tolereras som ett sista skyddsnät för samhällets drägg. Också i Finland, där den ”svenska modellen” kan visa upp internationellt sett bra resultat inom t.ex. skola och sjukvård, har idén om de privata alternativens överlägsenhet slagit rot – ungefär som föreställningar om vissa jeansmärkens magiska övertag epidemiskt kan sprida sig bland tonåringar.

Det ligger väldiga ekonomiska intressen i att sätta igång en negativ publicitetsspiral för public service, med målet att den välbärgade medelklassen, uppskrämd av föreställningar om den ”statliga slummen”, kräver så kallade friskolor för sina barn, gratis privatläkare för sig själva och privata vårdhem för sina åldrade föräldrar. Och trots att det nu plötsligt ska genereras vinster åt privata aktörer ska allt detta givetvis subventioneras av staten.

Om imagemyten om den offentliga sektorns ineffektivitet tillåts bli tillräckligt stark, kommer den också att bli självuppfyllande. Ju flera som tror att läget är hopplöst, desto större tryck på att de skattemedel som skulle behövas för att upprätthålla en hög offentlig standard i stället ska dirigeras till ”alternativa”, ”fria” lösningar inriktade på elitens behov. Samtidigt som de välbärgade klasserna ihärdigt förnekar att vi har ett klassamhälle, fördjupar de alltså själva målmedvetet klassegregeringen genom att kapa den offentliga sektorns resurser för sin egen del i en omvänd Robin Hood-aktion.

6. I Finland hyllar politices doktor Paul Lillrank regelbundet privatiseringens förträfflighet i fantasifulla kolumner i Hufvudstadsbladet. Till exempel kan Lillrank (12.10) inte bara framställa en misslyckad skolmats- och städningsupphandling i Vanda som ett bevis på marknadens suveräna öppenhet och självreglering (”Så skall det gå till i en marknadsekonomi!”), han kan också ställa detta mot barnskyddskatastrofen med den åttaåriga flicka som för en tid sen mördades av sina föräldrar. I Lillranks tolkning visar det att myndigheterna per automatik är slutna, ineffektiva och giriga: ”När BSP [Fazer-företaget Blue Service Partners] inte klarar av att städa daghemmen i Vanda får de sparken. När barnskyddet missköter sig kräver de att få mer pengar.”

Lillranks jämförelse mellan upphandling av skolmat och ett oerhört krävande socialt arbete är osmaklig, men haltar grovt också på alla andra plan. För det första pågår ännu mordutredningen, så ropen på socialarbetarnas huvud på ett fat är ren lynchpopulism. Att ta sekretessreglerna i de känsliga barnskyddsfrågorna som ’bevis’ på marknadens öppenhet håller naturligtvis inte. Misstag, missbruk och korruption finns inom både det offentliga och det privata, men att privatisera sociala tjänster innebär att de flyttas ett steg längre bort från insyn och demokratisk kontroll, inte tvärtom.

Kommunerna ska, skriver Lillrank, inte ha egen produktion av välfärdstjänster: enligt honom möjliggör marknaden ”bättre rättssäkerhet, insyn, inflytande och valfrihet”. Tydligen borde, enligt Lillrank, hela det kommunala barnskyddet monteras ner och säljas ut till ett industrivaktbolag?

Och kanske är vi redan på väg dit: idag köper det finländska barnskyddet privata tjänster för 620 miljoner euro per år av bland andra koncernerna Attendo och Mehiläinen, bägge med kopplingar till skatteparadis (Helsingin Sanomat 22.10). Att Lillrank ändå talar för att marknaden ska få en allt större del av kakan förvånar inte, eftersom han själv förutom professor vid det halvstatliga Aalto-universitetet är styrelseordförande för Nordic Healthcare Group, enligt hemsidan ”ett snabbt växande konsultbolag med fokus på vård, omsorg och offentlig sektor”.

7. Paul Lillrank och hans ideologiska kolleger, till exempel finanshajen Björn Wahlroos, bygger tyvärr sitt korståg för privatisering på ekonomiska hypoteser som i dag betraktas som primitiva och förlegade. Föreställningen att privat vinstmaximering automatiskt leder till så kallad Pareto-effektivitet håller inte för en konfrontation med verklighetens marknader – det var för teoretiserandet av denna empiri som Joseph E. Stiglitz fick Nobelpriset i ekonomi 2001.

Stiglitz har också konstaterat (2008) att själva privatiseringsprocessen inbjuder till missbruk; ett exempel är Ryssland, där en begränsad grupp individer stal uppskattningsvis 1500 miljarder dollar samtidigt som nationalekonomin gick back och medellivslängden drastiskt sjönk.

Adam Smiths klassiska fantasi om marknadens ”osynliga hand”, som automatiskt ordnar allt till det bästa bara vi låter kapitalisterna verka i full frihet, glömmer faktum att kapitalisterna själva avskyr fri konkurrens och gör allt de kan för att uppnå monopol. Som Stiglitz också har påpekat, ”den osynliga handen är osynlig därför att den inte finns”.

8. Till skillnad från statliga energikolosser som EDF, och privata multinationella aktörer i vårdbranschen som Bridgepoint Capital, är de offentliga strukturerna i Finland relativt överskådliga och begripliga. Desto större orsak att framhålla det offentligas fördelar – kalla det gärna för en form av glamour – som jämlik tillgång, saklighet, långsiktighet, klara ansvarskedjor, relativ frånvaro av korruption. Det är den offentliga servicen som är kostnadseffektiv, inte den privata – ett ofta anfört exempel är sjukvården i USA. Men precis som tobaksindustrin av i går försöker den privata ”välfärdsproduktionen” av i dag lägga ut rökridåer. Kanske borde annonser för Terveystalo, Carema, Mehiläinen med flera förses med varningstexten PRIVATISERING KAN SKADA DITT SAMHÄLLE.

5.11.2012

Referenser:

Biais, Bruno & Perotti, Enrico 2002: ”Machiavellian Privatization”, The American Economic Review, vol. 92, no 1

Hartman, Sanna 2011: Terveysala. Työ- ja elinkeinoministeriö: Toimialaraportti 10.

Hänninen, Jyri 2012: ”Lastensuojelussa liikkuu satoja miljoonia”. Helsingin Sanomat 22.10.2012

Meek, James: ”How We Happened to Sell Off Our Electricity”. London Review of Books, Vol. 34, No. 17/2012

Stiglitz, Joseph E. 2008: ”Foreword” i Gérard Roland: Privatization: Successes and Failures. Columbia University Press

Werne, Kent 2011: ”Jackpot i vård. Miljarder i vinst när välfärden privatiseras”. Ordfront Magasin 1/2010

Publicerad på nätet 6.11.2012