Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Ett grundskott mot nyliberalismen

Politisk ekonomi efter Piketty

DET MEDIALA MOTTAGANDET av Thomas Pikettys ekonomiska bestseller Le Capital au XXIe siècle är på sitt sätt lika intressant som själva boken; effekten på samhällsdebatten har varit som när man tänder en lampa i ett halvskumt rum.

Trots att Piketty kan ses som ett beskt piller för borgerligheten har hans bok hyllats i en lång rad borgerliga fora – från The Economist och The New York Times till Helsingin Sanomat, Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet. På Svenska Dagbladets ledarsida sågas boken visserligen, men tidningens egentliga anmälan (27.4) var mycket positiv, stort uppslagen och illustrerad med en rysk revolutionsaffisch.

Plötsligt talar alla, från Obama och påven till Internationella Valutafondens Christine Lagarde, om faran med allt djupare klassklyftor och om behovet av en utjämnande ekonomisk politik; kanske hade tidskriften Newsweek rätt när den 2009 – i finanskrisens kölvatten – rubricerade sin paradsida ”We are all socialists now”.

DEN MASSIVA, i huvudsak positiva, responsen över en bred politisk skala på ”det tjugoförsta århundradets Das Kapital” – nu alltså Le Capital – tyder på att det ljus som Pikettys verk sprider är efterlängtat. Här har vi något annat än abstrakta modeller, lösa spekulationer och nollforskning.

Redan finanskrisen fick ledande politiker inom bland annat EU att skärpa tonen mot skatteparadisen och på allvar börja diskutera en så kallad Tobin-skatt på finanstransaktioner. Av reaktionerna på Le Capital att döma kan tiden vara mogen också för en global, progressiv beskattning med sikte på de största kapitalanhopningarna – en ”Piketty-skatt”.

VISST HAR VI redan länge sett hur de allra högsta inkomsterna fortsatt att växa i industriländerna, samtidigt som den allmänna köpkraften stagnerat. Vi har sett hur finanskriserna tillåtits drabba samhällets svagaste, samtidigt som den rikaste promillen glatt fortsatt att bli rikare. Men bitarna har inte fallit på plats, vi har saknat det långa perspektiv på flera sekler som Pikettys forskning ger; först nu framgår klart vad det är som pågår.

Efter en jämlikare ”svacka” på cirka 60 år – världskrigen och deras efterspel, 1914–1973 – ackumuleras kapitalet nu på nytt i allt större volymer på allt färre händer. Piketty uttrycker trenden i formeln ”r > g”: avkastningen (rendement / return) överstiger (den i dessa dagar låga) tillväxten (growth). Om inga motkrafter sätts in, riskerar ojämlikheten därför att öka exponentiellt (Piketty skriver utan omsvep ”riskerar”). Vi håller alltså i detta nu på att skapa ett alltmera utpräglat rentier-samhälle à la Jane Austens 1800-tal, där de ärvda förmögenheterna spelar första fiolen – också politiskt. Och där de som tjänar sina pengar på att själva arbeta (om de alls har ett arbete) förpassas ut i marginalen. Vi sitter på ett snabbtåg på väg tillbaka mot den period som ironiskt nog kallas för la belle époque; den här gången dessutom utan en målmedveten och växande arbetarrörelse. Inga särskilt belle utsikter, alltså.

Thomas Piketty intervjuades om sin bok i den fransk-tyska TV-kanalen Artes debattprogram ”28 minutes” i september i fjol.

FÖR NYLIBERALERNAS SJÄLVBILD faller det pikettyska ljuset inte smickrande. Finländska eftersägare till Milton Friedman – typ finansmogulen Björn Wahlroos och Hbl-kolumnisten Paul Lillrank – har baserat sin tro på marknadens välsignelser på föreställningen att meritokrati råder, att överklassen (som de kallar den ”kreativa”) är till nytta för samhället och därför värd sin växande förmögenhet. Utan eliten inga produktionshöjande innovationer, som (åtminstone i en obestämd framtid, så löper resonemanget) kommer att synas i allas plånböcker genom så kallad nedsippring, trickle down. (Sociala innovationer, som fackföreningar och medborgarlön, räknas av någon anledning inte som ”innovationer” i denna världsbild.)

Det är oklart om nyliberalerna själva någonsin faktiskt har trott på sin teori – snarare var den väl en mythos avsedd för massorna, en ”statslögn” av det slag som Platon betecknade som ”uppbygglig och gynnsam för samhällsmoralen”. I och med Piketty kan nedsippringsteorin i alla fall avskrivas som ren ideologi, ett önsketänkande, som bastant motsägs av den verkliga riktningen för sippringen: trickle up.

ETT HISTORISKT PERSPEKTIV på över två seklers ekonomiska processer möter vi inte bara i Thomas Pikettys 970-sidiga bok, utan också i den essä av Alf Hornborg som inleder det här numret av Nya Argus. Där Pikettys perspektiv i första hand är ekonomiskt-historiskt, är Hornborgs utgångspunkt antropologisk och humanekologisk. Den viktigaste skillnaden är ändå att Pikettys fokus framför allt fångar snedfördelningen inom industriländerna, nationalstaterna, medan Hornborg greppar den globala helheten: hela världens brant ojämna geografiska och ekologiska resursfördelning.

Till exempel Englands industrialisering gick hand i hand med landets stormaktsbyggande; det går att beräkna vilka enorma ”skuggarealer” och vilka eoner av ”skuggarbetstimmar” utanför landets gränser som exploaterades för att producera det välstånd som centrum – den Jane Austenska överklassen – konsumerade. Men exploateringen sker inte bara i rumet, utan också i tiden: till exempel vår förbrukning av fossila engångsmaterial som stenkol och olja kan ses som en expropiering av framtida generationers resurser.

SEDAN LÄNGE ingår också vi finländare i denna globala ”resursöverföring”. Lågavlönade arbetare i Kina eller Bangladesh donerar väldiga mängder skuggarbetstid till oss i form av märkligt billiga priser på produkterna vi köper; reapriser som ytterst tvingas fram av politiska och militära maktförhållanden. En global ”Piketty-studie” inspirerad av de kraftlinjer som Hornborg skisserar – en djupgående kartläggning av den internationella politiska ekonomins relationer och utveckling – vore intressant läsning, säkert också hårresande. Snarare än en lampa tänd i ett mörkt rum skulle det vara en strålkastare som lyser upp hela byggnaden.

12.6.2014

Pikettys studie publicerades i augusti 2013 på franska och i mars i år på engelska. En svensk utgåva, Kapitalet i 21:a århundradet, planeras utkomma under 2015 på Karneval förlag.

Publicerad på nätet 13.6.2014

Relaterat:
Alf Hornborg: "1812, 1912, 2012 – tre nedslag i industrisamhällets historia", Nya Argus 7 / 2014