Kommentarer: Trygve Söderling / Nya Argus 2-3/2011

TROTS DE UPPENBARA SKILLNADERNA mellan frontfigurer som Björn Wahlroos och Timo Soini hittar man många gemensamma nämnare bland de samhälleliga krafter de representerar. Det är berättigat att tala om den så kallade nyliberalismen som populismens Business Class.

Både kapitalisten och populisten sätter förnuftet i parentes till förmån för en föreställd gud. För marknadsfundamentalisten heter guden ”den osynliga handen”, för populisten ”den nationella identiteten”. I bägge fallen handlar det om att förleda andra att lyda en osynlig och ofelbar högre makt som man konstruerat och i vars namn man talar.

Synen på välfärdsstaten skiljer parterna åt – där nyliberaler ser all fördelningspolitik som beklaglig konkurrensförvrängning, bejakar många populister inkomstutjämning eftersom de själva lever nära dem som inte tjänar så mycket.

Till skillnad från populisten korsar marknadsfundamentalisten osentimentalt nationsgränserna så länge det finns profiter att hämta, han eller hon säljer gärna sin mormor för ett par fabriker i Kina.

Kulturellt drömmer sig populisten tillbaka till en föreställd enhetskultur baserad på bilderna i gamla skolböcker. Att idoler som Sibelius, Gallen-Kallela och Mannerheim var mångkulturella kosmopoliter blir här en olöslig paradox. För nyliberalen å sin sida handlar kultur framför allt om bestsellers, gärna även internationella. I bägge fallen gäller de stora talens logik; det redan etablerade, redan avtrubbade, redan lönsamma får allt ljus.

Både råpopulisten och råliberalen uppfattar kulturen instrumentellt: som politiskt slagträ (nationsbyggande), ekonomisk spelbricka (turistströmmar, investeringsobjekt) eller kanske en form av terapi (”livsstil”). Långsiktighet, självständig bedömning, förståelse av hur konst uppstår saknas. Nulevande motsvarigheter till van Gogh, Aleksis Kivi, Edith Södergran, Helene Schjerfbeck – postuma ikoner och bestsellers – ska inte förvänta sig något stöd från lib-pop-hållet under sin livstid. I livet sålde de inte.

I det dubbla trycket från framgångsrik populism och segrande nyliberalism hamnar ”kulturfältet” av konstnärer, författare, kritiker, forskare och publik lätt på defensiven. Av det nya släktet så kallade kulturproducenter får de höra att de borde lära sig tala ekonomernas språk för att alls tas på allvar. Som om inte just konstens och litteraturens språk vore det mest avancerade medium vi har, det språk som i sig kan innesluta den rikaste, mest komplexa bilden av världen. Inklusive världens ekonomi.

ALLIANSEN MELLAN POPULISM OCH KAPITALISM förklarar en del av den självsäkerhet, kanske djärvhet, man kan ana bakom många av den senaste tidens kulturella utspel på både nationell och finlandssvensk nivå. Här känns det ofta som om masken har fallit, kulturindustrin är så säker i sadeln att inga förmildrande omsvep längre behövs. Flashiga nya projekt varvas med brutala nerskärningar, utan att den ekonomiska nomenklaturan ens försöker förankra dem bland det förment elististiska kulturfolket – de som berörs mest när strukturerna rivs, byggs och fusioneras. Exempel ges i detta nummer av tre av inledarna på ”Fyrk finns”-seminariet 9.2., där Nya Argus deltog som arrangör. Oberoende av om man välkomnar ett Guggenheim-museum i Helsingfors eller inte, är det påfallande hur beredningen fått drag av utpressning och ”tvångsprivatisering” av museifältet (se Rita Paqvaléns inlägg). Staden lägger två miljoner på en utredning och får lösa gissningar om sponsorer och turismströmmar, samtidigt som Janne Gallen-Kallela-Sirén, museichef och pådrivande Gugg-kraft, lägger ner det ena efter det andra av stadens fungerande muséer.

PÅ FINLANDSSVENSKT HÅLL finns inte ens ett fikonlöv av folkvalda representanter som kunde ställas till svars ifall något av fondernas och stiftelsernas djärva kulturprojekt skulle utfalla på ett mindre lyckat sätt. Oberoende fora för värdering och diskussion saknas, flopparna – vi har sett några – får försvinna i barmhärtig tystnad. Det är klart att nya satsningar ska göras, det är också ”helt OK att hugga i sten ibland”, som Gunilla Hemming skriver i detta nummer: ”Men det är inte OK att hugga i sten på grund av okunskap, snäv horisont och substansförakt”. Vilken kompetens och vilket mandat har de nuvarande de facto-beslutsfattarna bakom finlandssvensk fondkulturpolitik? Svenska kulturfondens ledning utses åtminstone av Svenska folkpartiet, där finns en semi-demokratiskt förankring, medan medlemmarna i Konstsamfundets ledning har utnämnt sig själva sedan Amos Andersons dagar.

Dessa kulturbärande, ideella institutioner är befriade från skatt med hänvisning till deras allmännytta. Det mesta av den ”vanliga” utdelningen är också otvivelaktigt nyttig. Däremot kan man fråga sig hur etiskt det är att Kulturfonden under det senaste decenniet överfört mångmiljonbelopp, avsedda för kultur, till Partiets valkampanjer. Eller hur allmän nyttan är av att Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh lyfter en halv miljon euro i årsinkomst (Hufvudstadsbladet 1.11)? Det är knappast populistiskt att efterlysa diskussion kring hur ”fondfrälsets” (Kenneth Myntti) generösa löner rimmar med den idealism som både kulturutövare och donatorer förväntas visa. I vilket forum en kritisk diskussion kunde föras är däremot öppet. Dagstidningarna sitter i fondernas famn, svenska YLE i Partiets. Det ”bipolära” Svenskfinland som Theresa Norrmén tycker sig se i en kolumn i Hbl (16.2.) är nog till stor del önsketänkande, eftersom styrkeförhållandet mellan polerna är så ojämnt. Jo, det finns flera partier än ett som verkar på svenska, men bara ett, SFP, stöddes, massivt, av Stiftelsen för ett tvåspråkigt Finland – trots stiftelsens namn. På sin höjd kunde man tala om Svenskfinland som ett ofullständigt monopol.

MEDIERNAS BEROENDEFÖRHÅLLANDEN utesluter inte punktvisa avslöjanden, och den journalistiska professionalismen har långsamt vuxit på det här området; Hbl:s Staffan Bruun är inte längre så ensam som förr om att gräva fram pinsamma fondavslöjanden, typ Christoffer Grönholms havererade båtbygge för SFV:s pengar eller Pär Stenbäcks besynnerliga ”utnämning” av f.d. bankmannen Jan D. Oker-Blom till ledare för ett nytt SFP-organ Stenbäck visionerat fram, med uppgift att verkställa alla planer som tankesmedjan Magma smider.

Ibland hittar man i Hbl-notiser fakta som kan vara obekväma till och med för tidningens ägare Konstsamfundet. Helhetsbilden saknas ändå, och de frågor som borde ställas av ledarskribenter (om mandat, kompetens, löner, resultat…) ställs inte på något systematiskt sätt, eftersom journalister liksom andra mänskor måste leva. Oberoende akademisk forskning vore kanske en väg att gå, här ligger fältet öppet för en samhällsvetenskaplig pionjärinsats.

Även om det låter paradoxalt i nerskärningstider, är den finlandssvenska kulturpolitikens största problem att pengar finns. Fyrk finns och kultur är billig. Det blir fyrk över. Fyrken har attraherat en chefskast som gripit chansen att personligen sko sig och bygga sin image i skydd av politisk hegemoni, ogenomskinliga nätverk, tandlösa media. Bakom mecenatens fryntliga mask döljer sig ibland både megaloman amatörism och helt vanlig girighet.

Demaskering