Debattens vår

1. DEN VÄSTERLÄNDSKA CIVILISATIONEN

– Det tycker jag skulle vara en god idé.

Repliken lär vara Mahatma Gandhis svar på frågan ”Vad anser ni om den västerländska civilisationen?”. Och vid sidan av Gandhis poäng – att civilisation inte är självklar – kan man konstatera att vissa intervjuare faktiskt ställer de stora frågorna.

Om politiken är det möjligas konst, sysslar konsten med det som är litet större. Till exempel Lukas Moodyson måste trots allt få stilpoäng för att han i sin senaste film Mammut (2009) försöker greppa största möjliga tema, inte bara ”den västerländska civilisationen” utan hela det globala klassamhället, på de mänskliga relationernas nivå. Att filmen haltar på den västliga foten är en annan sak (måste huvudpersonerna i en ”global” film faktiskt vara rika och vita?). I det avseendet nådde Mammuts förebild,  Alejandro González Iñárritus Babel (2006), en bit längre. Världens ”centrum” låg i den på ett långt tydligare sätt överallt.

Om någon tycker att också vital kulturdebatt kunde vara ”en alldeles utmärkt idé” så har våren 2009 varit ovanligt civiliserad, till och med i Svenskfinland. I vilken mån nytändningen är en Obama-effekt eller beror på finanskrisen är svårt att säga, men det seminarium, ”Kultur utan kritik?” (31.3), som aviserades i Nya Argus 2/2009 drog oväntat stor publik och blev en intensivt laddad tillställning. Också i andra fora, både fysiska och virtuella, har frågor om kulturens och humanioras framtid och möjligheter ställts, ibland av nya aktörer. I Helsingfors har t.ex. Publicistförbundet (21.4), Socialforum/Ny Tid (25.4) och Avdelningen för nordisk litteratur (8.5) arrangerat debatter på besläktade temata. Plötsligt och inspirerande är det som om alla frågor på nytt skulle kunna ställas – också de stora.

2. VAD HANDLAR DET OM?

Farhågor att det seriösa kultursamtalet håller på att trivialiseras och marginaliseras – bli ”kvällstidningsskvaller förklätt till intresse för ’konsten’” (Philip Roth*) – är invävda i de flesta debattrådar. En trend av ”pixelisering” har länge märkts på flera finlandssvenska nyckelarenor. Utan att förringa det professionella arbete som faktiskt görs – t.ex. Radio Vega har sedan länge en unik teaterbevakning och har på sistone utvecklats som spännande filosofikanal, Hufvudstadsbladet har en liten handfull briljanta litteratur- och filmskribenter och också FST:s Boktid har gjort en del fynd – trots kreativitet på många håll är det viktigt att reagera mot den starka trenden att reducera ”kulturmaterialet” till färdiga format och layoutmallar (är kultur ”material”?) där inget oväntat och obekvämt riskerar störa flödet. Det verkar finnas en diskrepans mellan å ena sidan publikens stigande bildningsnivå, å andra sidan en ”uppifrån” dikterad strävan till förenkling, förkortning och (förment) publiktillvändhet. Vilken den medvetna avsikten än är (om någon), blir effekten politisk – säg inte att Papper bara är harmlös underhållning.

Det är inte så många år sen Riksradion, senare Radio Vega, varje vecka bjöd på både radioteater och litterära 10-minutersessäer under rubriken ”Jag läste häromdan”. Det är inte så länge sedan Hufvudstadsbladet regelbundet presenterade aktuella filosofer från ”stora världen”. Efter övergången till tabloid satsade Hbl:s söndagsbilaga en tid på essäer. Vilken är effekten av att de här fönstren stängts och varför stängdes de – har publiken vänt kulturen ryggen, har de mentala resurserna på redaktionerna sinat, kostade det för mycket eller är det frågan om medvetna linjeval från ledningens sida? Det mesta tyder på det sistnämnda, i synnerhet som nerkörningen startade under högkonjunktur, åratal innan finanskrisen slog till.

Ansvariga producenter invänder att kulturens spaltutrymme och sändningstid de facto ökat: det finns i dag mera ”kulturbevakning” än förr (fast ska kultur alls ”bevakas” riskerar den annars slita sig loss och bli oregerlig?). Kritikerna ställer motfrågan om kvalitet och kvantitet: kan ökat utrymme för kändisintervjuer, kulturrelaterade blänkare, andfådda nyhetstelegram, rapporter och recensioner ”korta som dödsannonser” ersätta reflektionen – kärnan i det kritiska samtalet kring kultur? När såg vi senast en verkligt engagerande, på-spel-sättande kulturdiskussion mellan röster som är stilistiskt och kunskapsmässigt utrustade att föra en sådan – måste vi gå tillbaka till 1960-talets modernismgräl? Våren 2009 har ”debattens” ena part ju i stort sett tigit.

3. VEMS ÄR FELET?

I sin artikel i Nya Argus 2/2009 kopplade Gunilla Hemming ihop förändringarna i kulturklimatet med nyliberalismens frammarsch under åtminstone de senaste 10–15 åren. Samtidigt påminde hon om att renlärigt marknadstänkande fungerar speciellt illa för en minoritet som den finlandssvenska, som aldrig kan bli intressant som marknad, åtminstone inte ekonomiskt. Richard Brander skriver i detta nummer om det bryderi det inneburit för Hufvudstadsbladets ägare och ekonomisida att i enlighet med sin politiska linje förespråka marknadsekonomi i en tidning som är fullständigt beroende av subventioner. Är krisen på Hbl delvis en produkt av ägarnas (malplacerade) försök att upphäva denna paradox?

Även om det alltså finns en Zeitgeist och ett politiskt intresse ”uppifrån” att oskadliggöra kulturfältets kritiska potential, till förmån för satsningar på i stort sett systembekräftande underhållning och lajfstajl (i Svenskfinland Papper, Peppar, Volt…), borde man också fråga sig vilket ansvar kulturens och kritikens representanter själva har för kulturens relativa domänförluster. Varför viftas deras kompetens att ”läsa” konst ofta bort som obegriplig och ”akademisk”? Har de kanske hållit sig för fina i kanten för att slåss på allvar? Varifrån kommer bilden att intellektuella avskyr stora bilder och svettig populärkultur och bara vill ha sida upp och timme ned med utläggningar om poststrukturalismen?

Jag tror att de här myterna lever sina hemliga liv framför allt bland producenterna, alltså de egentliga kulturskribenternas och -redaktörernas förmän. Eftersom oväntat många av dem saknar egentlig kompetens och meriter på kulturfältet ser de kulturen som något hotfullt. Motdraget blir populistiska vädjanden till ”vad publiken vill ha”. Om kanske tre fjärdedelar av kulturredaktörerna i Svenskfinland är vuxna sin uppgift, verkar proportionen när det gäller deras överordnade vara omvänd. Återstår frågan hur överrockarna lyckades ta makten.

4. NÄTET – FRIHET ELLER BAKVATTEN?

”Frågor om hur vi [Hbl] använder våra resurser diskuterar vi inte i offentligheten” meddelar VD och chefredaktör Hannu Olkinuora i Hbl (21.4). I Vasabladet (8.5) invänder Viveca Dahl:

”Jag tror att mediehus borde vara öppnare för debatt än andra företag, också om ’hur vi använder våra resurser’. Detta för att inte underminera journalisternas möjligheter att fylla sin roll i samhället. Den som ska kräva öppenhet av andra kan inte – utan att blir föremål för allmänt åtlöje – ha en arbetsgivare som står för motsatsen.”

Redan före Olkinuora konstaterade Kenneth Myntti i Vasabladets ledare (31.3):

”I takt med att de finlandssvenska tidningshusen ersätter publicister med ekonomiska ledare och dessa hellre tystar ner debatten om dem själva än tänker högt kring den gemensamma, finlandssvenska framtiden bäddar tidningarna för en nyrenässans för gamla kulturtidskrifter av typ Ny Tid och Nya Argus.”

Ändå kan man säga att när ett kulturklimat lever på riktigt, lever det på alla håll, inklusive i de media som har läsar-, tittar- och lyssnarsiffrorna. När debatten verkligen lever är det självmord för de stora att inte haka på.

Riktigt så långt nådde inte kulturdebatten i mars-april. Trots inläggen och ledarkommentarerna i bl.a. Ny Tid, Åbo Underrättelser, Vasabladet, FST, radio Vega och bloggar, fick debatten ändå en slags underground-karaktär. Hufvudstadsbladet självt nöjde sig med några gåtfulla hänvisningar till ”den debatt som rasar”. Därmed demonstrerade man indirekt vilken makt en tryckt tidning med pseudo-monopolställning fortfarande har, trots bloggar och tyck till-sidor på nätet. Att medvetet missa en spirande diskussion visade sig denna vår vara lika möjligt i det s.k. informationssamhället som under gamle Amos Andersons dagar.

För dem som yttrade sig, i allt från tidningsledare till bloggar, e-postlistor och insändare (flera refuserade i Hbl), blev Hbl:s relativa monopol demonstrerat med full tydlighet. Det som inte avspeglas i Hbl existerar i någon mening inte. Visserligen ställde Kenneth Myntti i sin ovan citerade ledare hoppet till sökmotorerna – ”Kan debatten googlas fram är den reell” – men man kan ändå misstänka att debattens ”atomisering” (Torbjörn Kevin, ÅU 28.3) till och med har stärkt den dominerande dagstidningens agendasättarposition. När mängden av inlägg i smala eller flyktiga media (tidskrifter, etermedia, webben) blir större än någon enskild person kan hålla reda på, stärks den stora dagstidningens roll som offentlighetens arkiv och minne. Åtminstone för dem som tycker att de behöver ett minne.

Ett monopol av det slag som i Finland Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet nått, inom var sitt marknadssegment, ger stora möjligheter att diktera agendan. Den diktamen kan naturligtvis inte skötas hur oskickligt som helst. Om texten avlägsnar sig alltför långt – eller snarare: alltför uppenbart – från verkligheten, rasar förtroendet och folk börjar dra paralleller med Pravda. Ett färskt exempel är den veritabla läsarstorm som Hbl:s senaste layoutreform (11.5.) utlöst på www.hbl.fi. Att en stor del av kommentarerna (i skrivande stund över 330) är starkt kritiska (många hotar säga upp prenumerationen) har inte på något rimligt sätt avspeglats i Hbl:s eget referat (20.5). Så upprätthålls två skilda verkligheter, där nätupplagans virtuella klagomur får tjäna som papperstidningens papperskorg.

Det är just en sådan alltför stor klyfta mellan karta och terräng som Hbl:s kolleger varnar för i sina ledarkommentarer – Torbjörn Kevin talar t.ex. om totalitärt beteende och ”igelkottens strategi” (ÅU 28.3). Visserligen refererade Hbl faktiskt ”Kultur utan kritik?”-seminariet och tidningens VD Hannu Olkinuora skrev, efter sju veckors debatt, en i sig positiv men abstrakt ledare om behovet av en kultursida (19.4). Andra redaktionella initiativ togs inte. Därmed missade Hbl chansen att dra nytta av den diskussionsenergi som frigjorts på annat håll – och att styra den.

5. VAD BÖR GÖRAS?

De värsta farhågorna motade Hbl ändå genom att i maj, efter tre års avbrott, återgå till traditionen med en s.k. skrivande kulturchef. Alldeles osannolikt är det inte att debatten här spelat en roll, trots att den alltså officiellt inte ens förts. Den nya kulturchefen Philip Teir har, vid sidan av Hbl-texter och dikter, meriter som drivande (snarare än skrivande) kraft bakom tidskriften Pajazzo (2003–05). Vågar man hoppas att Pajazzos bästa essäister får breda ut sig i framtidens Hbl-kultur?

”Kultursidan – en plats för tanken?”, hette den Hbl-kolumn av Tuva Korsström (1.3.) som startade vårens ”stora finlandssvenska kulturdebatt” (Jessica Parland-von Essen, essetter.blogspot.com). Utmaningen för både Hbl och andra media blir att nu finna de ombrytningsmoduler som kan återupprätta tanken, samtalet och, om möjligt, civilisationen.

25 maj 2009

* Philip Roth-citatet ur Vålnaden försvinner, 2009 (Exit Ghost. 2007)