Kommentarer: Trygve Söderling
Debattens vår
1. DEN VÄSTERLÄNDSKA CIVILISATIONEN
– Det tycker jag skulle vara en god idé.
Repliken lär vara Mahatma Gandhis svar på frågan ”Vad
anser ni om den västerländska civilisationen?”. Och vid sidan av
Gandhis poäng – att civilisation inte är självklar – kan man konstatera
att vissa intervjuare faktiskt ställer de stora frågorna.
Om politiken är det möjligas konst, sysslar konsten med
det som är litet större. Till exempel Lukas Moodyson måste trots allt
få stilpoäng för att han i sin senaste film Mammut (2009) försöker greppa
största möjliga tema, inte bara ”den västerländska civilisationen” utan
hela det globala klassamhället, på de mänskliga relationernas nivå. Att
filmen haltar på den västliga foten är en annan sak (måste
huvudpersonerna i en ”global” film faktiskt vara rika och vita?). I det
avseendet nådde Mammuts förebild, Alejandro González Iñárritus Babel (2006),
en bit längre. Världens ”centrum” låg i den
på ett långt tydligare sätt överallt.
Om någon tycker att också vital kulturdebatt kunde vara
”en alldeles utmärkt idé” så har våren 2009 varit ovanligt civiliserad,
till och med i Svenskfinland. I vilken mån nytändningen är en
Obama-effekt eller beror på finanskrisen är svårt att säga, men det
seminarium, ”Kultur utan kritik?” (31.3), som aviserades i Nya Argus 2/2009
drog oväntat stor publik och blev en intensivt laddad tillställning.
Också i andra fora, både fysiska och virtuella, har frågor om kulturens
och humanioras framtid och möjligheter ställts, ibland av nya aktörer.
I Helsingfors har t.ex. Publicistförbundet (21.4), Socialforum/Ny Tid
(25.4) och Avdelningen för nordisk litteratur (8.5) arrangerat debatter
på besläktade temata. Plötsligt och inspirerande är det som om alla
frågor på nytt skulle kunna ställas – också de stora.
2. VAD HANDLAR DET OM?
Farhågor att det seriösa kultursamtalet håller på att
trivialiseras och marginaliseras – bli ”kvällstidningsskvaller förklätt
till intresse för ’konsten’” (Philip Roth*) – är invävda i de flesta
debattrådar. En trend av ”pixelisering” har länge märkts på flera
finlandssvenska nyckelarenor. Utan att förringa det professionella
arbete som faktiskt görs – t.ex. Radio Vega har sedan länge en unik
teaterbevakning och har på sistone utvecklats som spännande
filosofikanal, Hufvudstadsbladet har en liten handfull briljanta litteratur- och filmskribenter och också FST:s Boktid
har gjort en del fynd – trots kreativitet på många håll är det viktigt
att reagera mot den starka trenden att reducera ”kulturmaterialet” till
färdiga format och layoutmallar (är kultur ”material”?) där inget
oväntat och obekvämt riskerar störa flödet. Det verkar finnas en
diskrepans mellan å ena sidan publikens stigande bildningsnivå, å andra
sidan en ”uppifrån” dikterad strävan till förenkling, förkortning och
(förment) publiktillvändhet. Vilken den medvetna avsikten än är (om
någon), blir effekten politisk – säg inte att Papper bara är harmlös underhållning.
Det är inte så många år sen Riksradion, senare
Radio Vega, varje vecka bjöd på både radioteater och litterära
10-minutersessäer under rubriken ”Jag läste häromdan”. Det är inte så
länge sedan Hufvudstadsbladet regelbundet presenterade aktuella
filosofer från ”stora världen”. Efter övergången till tabloid satsade
Hbl:s söndagsbilaga en tid på essäer. Vilken är effekten av att de här
fönstren stängts och varför stängdes de – har publiken vänt kulturen
ryggen, har de mentala resurserna på redaktionerna sinat, kostade det
för mycket eller är det frågan om medvetna linjeval från ledningens
sida? Det mesta tyder på det sistnämnda, i synnerhet som nerkörningen
startade under högkonjunktur, åratal innan finanskrisen slog till.
Ansvariga producenter invänder att kulturens spaltutrymme
och sändningstid de facto ökat: det finns i dag mera ”kulturbevakning”
än förr (fast ska kultur alls ”bevakas” riskerar den annars slita sig
loss och bli oregerlig?). Kritikerna ställer motfrågan om kvalitet och
kvantitet: kan ökat utrymme för kändisintervjuer, kulturrelaterade
blänkare, andfådda nyhetstelegram, rapporter och recensioner ”korta som
dödsannonser” ersätta reflektionen – kärnan i det kritiska samtalet
kring kultur? När såg vi senast en verkligt engagerande,
på-spel-sättande kulturdiskussion mellan röster som är stilistiskt och
kunskapsmässigt utrustade att föra en sådan – måste vi gå tillbaka till
1960-talets modernismgräl? Våren 2009 har ”debattens” ena part ju i
stort sett tigit.
3. VEMS ÄR FELET?
I sin artikel i Nya Argus 2/2009 kopplade Gunilla
Hemming ihop förändringarna i kulturklimatet med nyliberalismens
frammarsch under åtminstone de senaste 10–15 åren. Samtidigt påminde
hon om att renlärigt marknadstänkande fungerar speciellt illa för en
minoritet som den finlandssvenska, som aldrig kan bli intressant som
marknad, åtminstone inte ekonomiskt. Richard Brander skriver i detta
nummer om det bryderi det inneburit för Hufvudstadsbladets
ägare och ekonomisida att i enlighet med sin politiska linje förespråka
marknadsekonomi i en tidning som är fullständigt beroende av
subventioner. Är krisen på Hbl delvis en produkt av ägarnas
(malplacerade) försök att upphäva denna paradox?
Även om det alltså finns en Zeitgeist och ett
politiskt intresse ”uppifrån” att oskadliggöra kulturfältets kritiska
potential, till förmån för satsningar på i stort sett systembekräftande
underhållning och lajfstajl (i Svenskfinland Papper, Peppar, Volt…),
borde man också fråga sig vilket ansvar kulturens och kritikens
representanter själva har för kulturens relativa domänförluster. Varför
viftas deras kompetens att ”läsa” konst ofta bort som obegriplig och
”akademisk”? Har de kanske hållit sig för fina i kanten för att slåss
på allvar? Varifrån kommer bilden att intellektuella avskyr stora
bilder och svettig populärkultur och bara vill ha sida upp och timme
ned med utläggningar om poststrukturalismen?
Jag tror att de här myterna lever sina hemliga liv
framför allt bland producenterna, alltså de egentliga
kulturskribenternas och -redaktörernas förmän. Eftersom oväntat många
av dem saknar egentlig kompetens och meriter på kulturfältet ser de
kulturen som något hotfullt. Motdraget blir populistiska vädjanden till
”vad publiken vill ha”. Om kanske tre fjärdedelar av kulturredaktörerna
i Svenskfinland är vuxna sin uppgift, verkar proportionen när det
gäller deras överordnade vara omvänd. Återstår frågan hur överrockarna
lyckades ta makten.
4. NÄTET – FRIHET ELLER BAKVATTEN?
”Frågor om hur vi [Hbl] använder våra resurser diskuterar vi inte i offentligheten” meddelar VD och chefredaktör Hannu Olkinuora i Hbl (21.4). I Vasabladet (8.5) invänder Viveca Dahl:
”Jag tror att mediehus borde vara öppnare för debatt än
andra företag, också om ’hur vi använder våra resurser’. Detta för att
inte underminera journalisternas möjligheter att fylla sin roll i
samhället. Den som ska kräva öppenhet av andra kan inte – utan att blir
föremål för allmänt åtlöje – ha en arbetsgivare som står för motsatsen.”
Redan före Olkinuora konstaterade Kenneth Myntti i Vasabladets ledare (31.3):
”I takt med att de finlandssvenska tidningshusen ersätter
publicister med ekonomiska ledare och dessa hellre tystar ner debatten
om dem själva än tänker högt kring den gemensamma, finlandssvenska
framtiden bäddar tidningarna för en nyrenässans för gamla
kulturtidskrifter av typ Ny Tid och Nya Argus.”
Ändå kan man säga att när ett kulturklimat lever på riktigt, lever det på alla håll,
inklusive i de media som har läsar-, tittar- och lyssnarsiffrorna. När
debatten verkligen lever är det självmord för de stora att inte haka på.
Riktigt så långt nådde inte kulturdebatten i mars-april.
Trots inläggen och ledarkommentarerna i bl.a. Ny Tid, Åbo
Underrättelser, Vasabladet, FST, radio Vega och bloggar, fick debatten
ändå en slags underground-karaktär. Hufvudstadsbladet självt nöjde sig
med några gåtfulla hänvisningar till ”den debatt som rasar”. Därmed
demonstrerade man indirekt vilken makt en tryckt tidning med
pseudo-monopolställning fortfarande har, trots bloggar och tyck
till-sidor på nätet. Att medvetet missa en spirande diskussion visade
sig denna vår vara lika möjligt i det s.k. informationssamhället som
under gamle Amos Andersons dagar.
För dem som yttrade sig, i allt från tidningsledare till
bloggar, e-postlistor och insändare (flera refuserade i Hbl), blev
Hbl:s relativa monopol demonstrerat med full tydlighet. Det som inte
avspeglas i Hbl existerar i någon mening inte. Visserligen ställde
Kenneth Myntti i sin ovan citerade ledare hoppet till sökmotorerna –
”Kan debatten googlas fram är den reell” – men man kan ändå misstänka
att debattens ”atomisering” (Torbjörn Kevin, ÅU 28.3) till och med har stärkt den
dominerande dagstidningens agendasättarposition. När mängden av inlägg
i smala eller flyktiga media (tidskrifter, etermedia, webben) blir
större än någon enskild person kan hålla reda på, stärks den
stora dagstidningens roll som offentlighetens arkiv och minne.
Åtminstone för dem som tycker att de behöver ett minne.
Ett monopol av det slag som i Finland Helsingin Sanomat och
Hufvudstadsbladet nått, inom var sitt marknadssegment, ger stora
möjligheter att diktera agendan. Den diktamen kan naturligtvis inte
skötas hur oskickligt som helst. Om texten avlägsnar sig alltför långt
– eller snarare: alltför uppenbart – från verkligheten, rasar
förtroendet och folk börjar dra paralleller med Pravda. Ett
färskt exempel är den veritabla läsarstorm som Hbl:s senaste
layoutreform (11.5.) utlöst på www.hbl.fi. Att en stor del av
kommentarerna (i skrivande stund över 330) är starkt kritiska (många
hotar säga upp prenumerationen) har inte på något rimligt sätt
avspeglats i Hbl:s eget referat (20.5). Så upprätthålls två skilda
verkligheter, där nätupplagans virtuella klagomur får tjäna som
papperstidningens papperskorg.
Det är just en sådan alltför stor klyfta mellan karta och
terräng som Hbl:s kolleger varnar för i sina ledarkommentarer –
Torbjörn Kevin talar t.ex. om totalitärt beteende och ”igelkottens
strategi” (ÅU 28.3). Visserligen refererade Hbl faktiskt ”Kultur utan
kritik?”-seminariet och tidningens VD Hannu Olkinuora skrev, efter sju
veckors debatt, en i sig positiv men abstrakt ledare om behovet av en
kultursida (19.4). Andra redaktionella initiativ togs inte. Därmed
missade Hbl chansen att dra nytta av den diskussionsenergi som
frigjorts på annat håll – och att styra den.
5. VAD BÖR GÖRAS?
De värsta farhågorna motade Hbl ändå genom att i maj,
efter tre års avbrott, återgå till traditionen med en s.k. skrivande
kulturchef. Alldeles osannolikt är det inte att debatten här spelat en
roll, trots att den alltså officiellt inte ens förts. Den nya
kulturchefen Philip Teir har, vid sidan av Hbl-texter och dikter,
meriter som drivande (snarare än skrivande) kraft bakom tidskriften Pajazzo (2003–05). Vågar man hoppas att Pajazzos bästa essäister får breda ut sig i framtidens Hbl-kultur?
”Kultursidan – en plats för tanken?”, hette den
Hbl-kolumn av Tuva Korsström (1.3.) som startade vårens ”stora
finlandssvenska kulturdebatt” (Jessica Parland-von Essen,
essetter.blogspot.com). Utmaningen för både Hbl och andra media blir
att nu finna de ombrytningsmoduler som kan återupprätta tanken,
samtalet och, om möjligt, civilisationen.
25 maj 2009
* Philip Roth-citatet ur Vålnaden försvinner, 2009 (Exit Ghost. 2007)
|