Universitetslagen och den nationella innovationsstrategin 

7) Vårt forsknings- och högskolesystem utvecklas till en internationellt konkurrenskraftig utvecklingsmiljö för kompetenser och innovationer. 
    Universitetens och forskningsinstitutens forskningskapacitet stärks med beaktande av prioriteringarna i den nationella innovationspolitiken. Den universitetsreform som är under beredning genomförs snabbt och forskningsinstitut och högskolor organiseras i betydligt större enheter som är moderna i fråga om ledning, förändringsförmåga, resurser och administration. Samarbetet mellan universitet och forskningsinstitut intensifieras. 
    Universitetens styr- och finansieringssystem reformeras så att de stöder växelverkan mellan universiteten, näringslivet och det övriga samhället. 

Källa: Punkt 7 på åtgärdsprogrammet i Förslag till Nationell Innovationsstrategi 12 juni 2008 

Ovanstående citat är taget ur förslaget till ny nationell innovationsstrategi, som utarbetades av en arbetsgrupp under ledning av f.d. överdirektören för Sitra – och nu Nokia-direktören – Esko Aho, och som överlämnades till arbets- och näringsministeriet i juni 2008. Pekka Sulkunen berör i sin artikel här invid att förslaget till ny universitetslag bör ses som en del av de större utbildnings-, forsknings- och innovationspolitiska mål, strategier och program som utarbetats under de senaste åren. Jag tar här upp tråden och studerar närmare vad den nya innovationsstrategin egentligen säger om universitetens roll. Citatet ovan visar tydligt på hur de innovationspolitiska målen ska utgöra grunden för undervisnings- och forskningspolitiken i framtiden. 

Den finska forsknings- och utbildningspolitiken har genomgått stora förändringar efter den ekonomiska krisen på 1990-talet. Universiteten har manglats genom den ena reformen efter den andra, alla har haft som mål att göra universiteten och högskolorna mera konkurrenskraftiga och att höja kvaliteten på utbildning och forskning. Satsningarna på F&U och högre utbildning har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Och bra så! 

Beslutsfattarna har förnöjda kunnat notera att satsningarna har haft gynnsamma effekter. Finland anses idag vara ett av de mest konkurrenskraftiga länderna i världen och ett modelland för utbildning, innovation och teknologi. Politiken har alltså varit den rätta. Men nu är man orolig för att trenden håller på att svänga. I den ökande globala konkurrensen måste man – som den dominerande retoriken lyder – ständigt skärpa sig, förnya sig på alla nivåer och på alla områden: man måste som Alice i Underlandet springa snabbare för att hålla sig på stället. 

Som en följd av den offentliga debatten och de argument som framlagts från beslutsfattarhåll, har många inom forskarsamfundet uttalat sin oro över att man i framtiden i allt högre grad önskar prioritera vissa områden, och då främst sådana där nyttan från de finansiella satsningarna kan noteras snabbt, medan ”mindre nyttiga” områden kommer att få se sin situation kraftigt försämrad. Det är inte längre enbart humanister och samhällsvetare som är oroliga för sin framtid, utan fysiker, kemister och andra naturvetare som sysslar med tidsödande och resurskrävande grundforskning utan direkt tillämpbarhet börjar också bli oroliga. 

Från beslutsfattarhåll har det visserligen upprepade gånger betonats att inget vetenskapsområde behöver oroa sig för sin ställning. Det är bara kvalitet som räknas. Då man läser innovationsrapporten noggrant framgår det emellertid tydligt att politiker och övriga beslutsfattare anser att man i allt högre grad måste prioritera olika områden om man fortsättningsvis ska vara konkurrenskraftig: För att vara framgångsrik, måste Finland vara en föregångare i världen inom utvalda delområden. Frågan som läsaren då ställer sig är naturligtvis vem som har rätten att besluta vilka delområden landet bör satsa på? När man läser vidare i rapporten, framgår det att ansvaret för verkställandet av strategin ligger hos alla genomförare av innovationspolitiken. Dessa bör i sin verksamhet ingående beakta strategins [d.v.s. innovationsstrategin, förf.anm.] grundläggande val. Universiteten är sannolikt en av dessa ”genomförare”. Det skulle ju tyda på att universitetens roll stärks, men å andra sidan bör dessa ”genomförare” beakta de innovationspolitiska strategierna och målen. Universiteten ska alltså uttryckligen först och främst prioritera de innovationspolitiska målsättningarna – inte kvalitativt högtstående forskning. 

Den övergripande ledningen av forsknings- och innovationspolitiken ska dessutom i allt högre grad ligga hos regeringen: Statsförvaltningens koncernstyrning reformeras till en föregångare i världen när det gäller systemiska reformer. Det ekonomiskpolitiska ministerutskottet utvidgas till ett ekonomi- och innovationspolitiskt ministerutskott som ska vara ett forum för den strategiska ledningen av statskoncernen. Regeringsprogrammet utvecklas till ett dokument på strategisk nivå som klarare än tidigare stöder systemreformer. Den politiska ledningen ses som en koncern, där den sk. ”koncernledningen” (regeringen) ska ha möjligheter att genomföra systemreformer snabbt, effektivt och ”smärtfritt”. Universitetens autonomi ser faktiskt inte alls ut att stärkas, utan tvärtom försvagas. 

I belysning av detta program framstår universitetslagens övergripande målsättning tydlig: forskningen och vetenskapen ska ledas uppifrån enligt på förhand uppställda innovationspolitiska mål och universitetsförvaltningen måste därför reformeras. Strategin åberopar entydigt aktivare, flexiblare och effektivare styrning av universiteten. Det behövs mera ”ledarskap” på alla nivåer. Även finansieringen till forskningen ska sannolikt bli lättare att styra enligt ”resultat”, men inte som hittills på basen av kvaliteten i forskningen, utan främst på basen av hur de olika vetenskapsområdena uppfyller det innovationspolitiska programmet och dess mål. Vem sade att planekonomin var död? 

Det finns i mina ögon fog för att vara ytterst orolig, inte bara för universitetens och vetenskapens, men också för landets framtid. Samtidigt som viktiga men med tanke på innovationsstrategin marginella forskningsområden kan komma att urholkas eller t.o.m. helt raseras, är risken för enorma felsatsningar ytterst stora. Detta finns det färska exempel på, t.ex. den sorgliga bioteknikfloppen kring millenniumskiftet. Ekonom- och teknologihistoriker vet att teknik, innovationer, forskning och vetenskap är viktiga för ekonomisk tillväxt. Men historikerna vet också att innovationer och teknologisk utveckling är mycket svåra att styra. Forskningen söker själv sina vägar, och innovationer och nya tankar uppstår INTE som en följd av planläggning. Att universiteten också har en helt annan, bildande och kulturbärande uppgift tycks helt ha glömts bort. Men humanisterna och samhällsvetarnas roll är väl att vara garneringen på tårtan, som man plockar fram vid jubileer och festtal. 

Susanna Fellman