Universitetsrevolt
”It
is sometimes said that society will achieve the kind of education it
deserves. Heaven help us if this is so.”
Edward H. Levi,
rektor vid
University of Chicago, 1969
Hannah
Arendt citerar Edward H. Levi för att backa upp sin kritik av idén att
universiteten speglar det övriga samhället. Hon betonar att så varken
är eller bör vara fallet; liksom rättsväsendet bör universiteten vara
institutioner som står utanför samhällets omedelbara makt- och
intressekamper. Arendts korta reflektion om universitetens autonomi
ingår i en artikel om civil olydnad. Kontexten kan verka överraskande,
men har flera naturliga orsaker, varav en är biografisk.
Arendt
konfronterades med frågan om berättigandet av civil olydnad i samband
med protesterna mot kriget i Vietnam, då hennes studenter ockuperade
byggnader vid de universitet där hon undervisade, University of Chicago
och New School for Social Research samt Columbia i New York. Frågan om
universitetens autonomi aktualiserades då på flera olika sätt. I
Chicago protesterade studenterna mot att universitetet gav ut
information om enskilda studenters studieframgång och därigenom deltog
i en strategi som befriade högpresterande studenter från att bli
inkallade. Vid Columbia handlade protesterna inledningsvis om att
universitetet syltat in sig i ekonomiska intressen med koppling till
krigsindustrin.
Mest konkret handlade autonomifrågan om
huruvida lärarkollegiet borde tillkalla polis för att låta tömma
ockuperade föreläsningssalar. Det finns en anekdot som beskriver hur
lärarna vid New School sammanträdde för att diskutera läget. Opinionen
börjar luta mot att kontakta ordningsmakten när Arendt, som dittills
suttit tyst, hettade till och avslutade diskussionen genom att säga:
”For God’s sake, they are students not criminals” (Kohn 2003, ix-x).
Poängen är att om kollegiet vill förvalta och värna om universitetets
självbestämmanderätt, bör lärarna gemensamt och utan yttre inblandning
ta ansvar för sina studenters göranden och låtanden.
Universitetens
autonomi anses av både förespråkare och kritiker vara den centrala
frågan också när Finlands universitetslag som bäst skrivs om. Däremot
råder det ingen enighet om vad autonomi betyder eller huruvida
lagförslaget förstärker eller tvärtom försvagar universitetens
självbestämmanderätt i förhållande till det övriga samhällets
intresseanspråk. Kritiken av den nya lagen nådde för första gången över
den nationella nyhetströskeln den 19 februari, när en demonstration
avslutades med att en grupp bestående av främst studenter ockuperade
förvaltningsbyggnaden vid Helsingfors universitet. Ockupationen
genomfördes med utmärkt politisk fingertoppskänsla och avslutades med
att studenterna bjöd rektor på kaffe när han kom på jobb följande
morgon.
Att ockupera universitetsbyggnader är en
symboliskt
effektfull form av civil olydnad. Ockupanterna visar möjligast konkret
vem universitetet sist och slutligen finns till för. Frågan om autonomi
konkretiseras, inte minst därför att tröskeln att inkalla utomstående
ordningsmakt är hög. I samband med årets ockupationer av
förvaltningsbyggnaden och några veckor senare Helsingfors
universitetets huvudbyggnad resonerade universitet ledning i samma
banor som Arendt och beslöt att avvakta läget. Det skulle ha sett
väldigt illa ut om rektor bett polisen bära ut egna
studenter.
Den
första demonstrationen och ockupationen gick av stapeln då regeringens
lagförslag gavs till riksdagen och innebar en vändpunkt, som omvandlade
lagförslaget till en offentlig politisk fråga. Fram till dess hade
förslaget snarast betraktats som undervisningsministeriets interna
angelägenhet – inte minst av ministeriets egna tjänstemän.
Universitetslagen har under vårvintern nått en både bredare och djupare
offentlig synlighet än någon inblandad vågade hoppas – eller kunde
frukta – i början av januari. Speciellt Helsingin Sanomat
har relativt
minutiöst följt med svängarna i debatten.
Det är uppenbart att
den offentliga diskussionen skapat ett politiskt tryck. I skrivande
stund behandlar riksdagens kultur- och grundlagsutskott lagförslaget.
Enligt uppgifter i Hufvudstadsbladet
(22.4) väntas grundlagsutskottet
ge ett kritiskt utlåtande, som eventuellt explicit kräver att
utomstående medlemmar inte ges majoritet i universitetens styrelser och
fäster uppmärksamhet vid de juridiska problem som uppstår då
universitetslärarnas tjänsteförhållanden ersätts med privaträttsliga
arbetsförhållanden. Intervjuad av Helsingin
Sanomat (5.4) berättar
kulturutskottets ordförande Raija Vahasalo (saml.) å sin sida att
utskottet hört 32 sakkunniga och siktar på att ännu höra lika många
till. Avsikten är att höra ”alla saken berör”. Återstår dock att se om
villigheten att lyssna enbart är ett led i samlingspartiets retoriska
”idel öra”-kampanj. Det är fullt möjligt att kulturutskottet väljer att
inte ens höra grundlagsutskottets potentiellt kritiska
ståndpunkter.
Kritiken
av universitetslagen har fört samman många stämmor. Motorn har bestått
av ett löst studentadministrerat nätverk, som också engagerat lärare
och forskare. Studenterna har ackompanjerats av bland annat ett antal
juridikprofessorer, som ifrågasatt både lagförslaget och
lagberedningen. Det är utmärkande att de olika aktörerna har
organiserat och uttalat sig oberoende av såväl studenternas som
personalens etablerade intresseorganisationer. Med timtals oavlönat
arbete och en budget baserad på frivilliga bidrag har en löst
organiserad opposition nått en politisk genomslagskraft som
personalförbunden och studentkårerna, med sin avlönade arbetskraft och
etablerade informationskanaler, inte kunnat drömma om.
Speciellt
personalförbundens oförmåga att trots kritiska utlåtanden i olika
skeden av processen göra lagreformen till en offentlig politisk
angelägenhet är i sig intressant. Dels kan man se detta som ett tecken
på förbundens bristande förankring. De har inte kunnat mobilisera den
opposition som de facto existerat. På ett djupare plan kan det bero på
att intressepolitik tenderar att komma till korta när det gäller frågor
som liksom universitetslagen överskrider enskilda gruppintressen. En
argumenterande, hållbar kritik har krävt åtminstone en vilja att se
frågan ur ett helhetsperspektiv. Den mångstämmiga oppositionens styrka
har varit förmågan att artikulera en helhetsuppfattning, som inte
alltid varit renons på dissonans, men som just därför gjort
lagförslaget till en genuint politisk fråga.
Då Hannah Arendt
begrundade berättigandet av civil olydnad konstaterade hon att den som
bryter mot gällande lag i första hand måste basera sin aktion på ett
hållbart argument. Detta argument behöver inte stödas av
befolkningsmajoriteten, men Arendt betonar att det krävs en grupp, en
märkbar minoritet, som instämmer i argumentet och ställer sig bakom
aktionen. Hon kopplar på ett intressant sätt frågan om civil olydnad
till frågan om minoritetsskydd. Under vissa omständigheter kan civil
olydnad vara ett berättigat sätt för en minoritet att försvara sina
rättigheter och/eller intressen.
Frågan om minoritetsskydd
aktualiseras också när man granskar universitetslagen ur
universitetssamfundets synvinkel. Både i offentligheten och i den
interna debatten har det kivats om huruvida en majoritet av samfundets
medlemmar stöder lagförslaget eller inte. Man kan fråga sig hur mycket
vare sig lagens förespråkare eller kritiker vinner på en knapp
majoritetsställning. Fokus kunde hellre riktas på argumentens
hållbarhet.
I sin av regeringen föreslagna form ändrar den nya
universitetslagen den juridiska grunden för personalens
anställningsförhållanden. Samtidigt föreslås att personer rekryterade
utifrån skulle ges majoritetsposition i universitetets styrelse. Sett
inifrån universitetet motsvarar dessa förändringar av
verksamhetsvillkoren snarast en grundlagsreform. Man kan på goda
grunder fråga sig om man inte borde kräva att 2/3 av
universitetssamfundet entydigt stöder den nya lagen för att reformen
ska kunna anses demokratiskt genomförd.
24.2.2009
Källor
Arendt, Hannah, ”Civil Disobedience”
i Crises of the Republic (New York: Harcourt, 1972).
Kohn, Jerome, “Introduction” i Hannah
Arendt, Responsibility and Judgment (New York: Schocken Books,
2003).
Porthanias
tak 19.2.2009. Studenterna Pijatta Heinonen och Ilari Aula inleder den
första demonstrationen mot förslaget till ny universitetslag. Foto:
Asmo Saarikoski