I
vetenskaps- och högskolevärlden lever man i de omvälvande
förändringarnas tid. Det finns säkert goda skäl därtill; för cirka tio
år sedan var ju universitetsmiljön en märklig relik, där ädla principer
om värdesättande av resultat, forskningens autenticitet och ett
omhuldande om prominenser samt en effektiv hängivelse inför sitt kall,
ofta stod i bjärt kontrast till den byråkratiska och nyckfulla
verkligheten. Jag tillhör dem som tycker att det finns mycket positivt
och nödvändigt i utvecklingen. Men nu verkar vi ha kommit därhän att
man kan börja skönja både framtidens stora linjer och vad det hela
egentligen handlar om.
Om allt detta lönar det sig inte att
fråga dem, som nu håller på att verkställa dessa reformer; för
universitetens del universitetsledningen och undervisningsministeriet.
Förespråkarna för reformen anför utmärkta och övertygande principer,
och jag kan inte se något skäl till att betvivla deras uppriktighet.
Det är utmärkt om universiteten får ökad ekonomisk autonomi; det är
utmärkt att de själva får välja sin ledning. Som rektorerna och
kanslerna betonat gång på gång: det är bättre att universiteten själva
bestämmer över sina lönesystem, jämfört med det sätt på vilket
ministerierna trummade igenom det nya lönesystemet (UPJ). Och det är
naturligtvis bra att universiteten kan förvalta sina tillgångar och
lokaler. Det är likaså utmärkt att det kommer in ”utomstående” i
ledningen, det vill säga personer vars beslut inte drabbar dem själva
direkt eller indirekt, via kolleger. Det är allmänt känt att en
stelbenthet i vårt universitetsväsen har varit att de organ som fattar
beslut bara handlat i eget intresse och saknat förmåga att bilda sig en
strategisk helhetssyn.
Men kritikerna har också något viktigt
att säga. För dem som är på den motsatta sidan är problemet emellertid
att de öser alla sina bekymmer över detta ena problem. De klagar över
osäkra arbetsförhållanden, de bekymrar sig över de
samhällsvetenskapliga och humanistiska områdena och de små läroämnenas
framtid, över universitetsdemokratins representativitet, de motsätter
sig tanken att tjänsteförhållanden blir anställningsförhållanden, de
diskuterar rentav vilken kompetens man ska kunna kräva av
universitetets rektor. Visserligen finns det anledning att vara noga
även när det gäller reformer av den inre organisationen på
universiteten, men de är ju inte i sig frågor som kommer att regleras i
lag utan handlar snarast om omständigheter – universiteten kan och bör
också ordna sitt arbete och sin administration så att de är
konkurrenskraftiga både i den nationella och i den internationella
kampen om en plats i det akademiska solsystemet.
Tre grundfrågor
Men
det finns ändå bara tre viktiga frågor, som det råder osäkerhet kring
när det gäller verkställandet av den nya universitetslagen. För det
första: kommer produktivitetsprogrammet efter lagreformen att gälla
universiteten? För det andra: kommer den resultatorienterade styrningen
från ministeriet att fortsätta, och i så fall i vilken form? För det
tredje: vad menas med ”grundfinansiering”, som man lär ska säkerställa
åtminstone under denna regeringsperiod (och det är ju ganska lätt att
lova, den är ju nästan över när lagen träder i kraft).
På den
första frågan gav kansler Ilkka Niiniluoto följande svar, när han
tillfrågades under ett samrådstillfälle på Gamla Studenthuset den 3
februari 2009: ”Nej, det kommer det inte att göra, inte när det gäller
personalantalet”. Vad den där gåtfulla preciseringen innebar, förblev
oklart i diskussionen, men månne det inte hänvisar till förverkligandet
av produktivitetsprogrammet i pengar. Universiteten får alltså mera
grundfinansiering, som utlovat, men det tas tillbaka med ränta i form
av ett produktivitetsprogram. Nåja, det är trots allt bättre än att
ministeriet – i det här fallet finansministeriet – skulle sätta ett tak
för hur mycket forskningspersonal universiteten fick anställa med hjälp
av extern finansiering.
På den andra frågan har juridiska
fakultetens dekaner Jukka Kekkonen, Kai Kalima och Niklas Bruun
framfört några skrämmande misstankar. Enligt dem kommer ministeriets
resultatorienterade styrning inte alls att försvinna och inte ens att
minska, utan tvärtom öka och kommer att innehålla ”övriga utbildnings-
och vetenskapspolitiska mål” (andra än examina och övriga mätbara
resultatkriterier). Universitetens ställning som förhandlingspart
försvagas i den paragraf som fastställer att såvida ett avtal inte
uppnås, beslutar ministeriet självt om universitetets – alltså det
enskilda universitetets – kvantitativa och kvalitativa mål. Den
resultatorienterade styrningen slår alltså med hård hand både mot hela
universitetsväsendet och mot varje universitet för sig. Dessutom är det
meningen att man beslutar om de där övriga målen i regeringsprogrammet!
Statsministern och finansministern är alltså de som står i ledningen
för den finländska vetenskapspolitiken, inte endast för
sektorsforskningens del, vilket redan var beslutat, utan också som
vägvisare för den akademiska forskningen. Se upp lärare och forskare,
se upp blivande rektorer!
Dekanerna vid juridiska fakulteten
kan ha rätt i sina farhågor att det i lagen stipulerade s.k.
universitetsindexet kommer att bli en nedskärningsautomat för
universitetens budgetfinansiering. De uppmuntrande talen om
säkerställandet av en ”grundfinansiering” är även annars oklara.
Vanligtvis avser man med det den nuvarande nivån av
budgetfinansieringen. Men det är ju ingen grundfinansiering. Om målen
och uppgifterna växer och de dessutom innehåller andra utbildnings- och
vetenskapspolitiska mål, som definieras i regeringsprogrammet, kan man
naturligtvis inte säga att finansieringen tryggas, även om den skulle
bibehålla sin nuvarande storlek. Termen grundfinansiering borde
definieras i förhållande till rimliga produktionskostnader för någon
grundfunktion, till exempel undervisningen, varvid den kompletterande
finansieringen skulle vara den som kommer från Finlands Akademi, TEKES,
EU, möjligtvis från Delegationen för sektorsforskning, fonder, företag
och andra källor, efter konkurrens. Alla vet att så som
grundfinansieringen definieras nu, är den verkligen inte tillräcklig.
Av den utredning över tjänster som Westermarcksamfundet lät göra (se
medlemstidning 1/2008) framgick det att för varje lärare i sociologi
finns det i genomsnitt 28 grundexamensstuderande i Finland. Med sådana
siffror når man aldrig i livet några placeringar på listor över
toppuniversitet, och sedan får innovationsstrategierna i
universitetsprogrammen säga vad de vill!
Om någon politiker
läser detta och vill säkra grundförutsättningarna för en finländsk
innovations- och utbildningspolitik, dvs. högskoleväsendets framtid,
uppmanar jag till krav på följande enkla ändringar i
riksdagsbehandlingen av universitetslagen.
1. Som
självständiga rättssubjekt omfattas universiteten inte av statens
produktivitetsprogram, vilket privata företag heller inte gör, även om
de åtnjuter statlig finansiering för forskning och produktutveckling.
2.
Universiteten befrias helt från den resultatorienterade styrningen.
Konkurrensen om den kompletterande finansieringen och bedömningen av de
sökande är en tillräcklig garanti för att universiteten följer
riktlinjerna för innovationspolitiken i sina egna strategier – om de är
värda det.
3. Säkerställandet av grundfinansieringen
integreras i lagen och definieras på ett sådant sätt att den innebär
tillgängligt budgetanslag för undervisningen åtminstone på nuvarande
nivå (det var dekanerna på juridiska fakulteten som föreslog detta, så
det är säkert lätt att få sakkunnig handledning vad gäller utformning
av lagtexten).
Vad handlar
det om?
Tillsvidare har
jag hört talas om de forsknings- och universitetspolitiska reformerna
antingen som separata frågor eller som en del av ”innovations- och
forskningsstrategin”, där man ibland si, ibland så lägger ut texten om
tron på forsknings- och utvecklingsverksamhetens välsignelse och behov
och regeringens beslutsamhet att stödja den för att upprätthålla och
främja konkurrenskraften i Finland – läs: inom ekonomin.
Men
det handlar om en helhet, där universiteten är den centrala aktören,
men där också sektorsforskningen, näringslivets, organisationernas och
olika andra forskarorganisationer, deltar. Den tredje parten utgörs av
finansieringssystemet, inklusive Tekes och Finlands Akademi, som man
just nu utformar en ny lag om. Den fjärde parten består av
ministerierna, kommunerna och företagen, alltså de som beställer och
använder forskningskunskapen. Grovt indelat förverkligas den nuvarande
omfattande omläggningen på tre fronter: på universiteten, inom
sektorsforskningen och i finansieringssystemet.
En omfattande
reform av hur man beräknar och fördelar helhetskostnaderna för
forskningsprojekt har redan införts. Enligt det nuvarande etablerade
systemet förbinder sig universitetens institutioner att erbjuda de
sökande arbetsutrymmen och övrig infrastruktur om finansieringen
beviljas. I gengäld får de sin del av den andel av projektens
totalkostnad som finansiärerna – alltså t.ex. Finlands Akademi –
betalar ut. Inom kort kommer åtagandet att förutsätta att universiteten
i själva verket även investerar av sina egna pengar i alla projekt.
Rektorerna skickar en anvisning till dekanerna och prefekterna om
storleken på de summor de varje år kan förbinda sig till. Från rektors
sida bör frågan övervägas utgående ifrån vad som definieras som
universitetets prioritet i regeringsprogrammet och i
resultatförhandlingarna från ministeriets sida. Sedan har prefekterna
inte längre möjlighet att godkänna alla de ansökningar som går från
institutionen till finansiärerna. Den fria konkurrensen om
forskningsfinansieringen som nu råder mellan forskare och
forskargrupper, blir centralstyrda forskarstrategier inom
universiteten, fakulteterna och institutionerna och de styrs i sista
hand av statsrådets innovations-och forskningspolitiska
program.
Även
om det ser så ut, är reformerna inom finansieringsstödet och
universitetslagen inte ett resultat av forsknings- och
innovationspolitiskt övervägande. I själva verket har de väldigt lite
att göra med vetenskapspolitik. De är den konsekventa följden av
reformerna inom den offentliga förvaltningen, som har förverkligats
mera ändamålsenligt i Finland än i något annat OECD-land under de
senaste tjugo åren, alltsedan Holkeris regeringsprogram 1987. Landets
regering ställer upp målen, skaffar riksdagens godkännande, gör upp
program för genomförande av projekten och ställer upp mål för
ministerierna. Ministerierna utformar programmen till projekthelheter,
som upphandlas och genomförs av någon, som med sin inre organisation
ansvarar för att målen uppnås. Systemet är inriktat på effektivitet,
systematik, transparens, kostnadsstyrning, flexibilitet och
verkningsfullhet. Nu förverkligas projektsamhället i övermått även i
den akademiska världen.
Inom förvaltningsforskningen är detta
alltså inget märkvärdigt. Men när det gäller vetenskap och teknologi
blir en sociolog desto mera förvånad över den extrema hierarki som
utvecklas inom systemet. Experter inom teknologipolitik och
företagsledning, som till exempel Manuel Castells och Luc Boltanski,
har försäkrat för mig att kapitalismens segerrika revolution inom ICT,
som fick världsekonomin att vända på 1970-talet, grundade sig på
sammanbrott inom de hierarkiska ledningssystemen, som istället ersattes
av en decentraliserad småföretagsamhet. Den har en beredskap för
företagande och utrymme för misstag, när riskerna är små, men det finns
också möjligheter till stora framgångar, i stil med Bill Gates. Utan en
nätverksstruktur som saknar en fungerande helhetsplan skulle varken
Silicon Valley eller Nokia vara möjliga. Nu förenar man forsknings- och
innovationssystemet med ett ledarskap, som snarare hänsyftar på en
företagsledning för storindustrin, kopierad från massarméerna under
början av förra seklet, än på Silicon Valley. Det set ut som om man
förbereder sig på en landstigning i Normandie och inte på vetenskapliga
genombrott.
Ingen verkar diskutera de här frågorna. Alla
reformprojekt rullar vidare på sina håll, väjer undan för förändringar
inom sina egna gränser, och ingen egentligen vetenskapspolitisk debatt
drivs. I samband med universitetslagen och universitetens
organisationsreformer talar man länge och väl om ledarskap. Helheten
utvecklar sig mot ett tidigare sällan skådat hierarkiskt resultat. Ändå
måste jag ställa frågan: är det någon som leder detta?
Pekka
Sulkunen
(Övers.
Ulla Pedersen)
En finskspråkig version av texten har
publicerats som ordförandens spalt i Westermarck-samfundets
medlemsbrev.