Enligt
regeringens proposition (RP 7/2009 rd) för den nya universitetslagen är
universiteten den viktigaste delen av den finländska forskningsmiljön.
I sitt program anmäler landets regering sin avsikt att höja kvaliteten
i lagberedningen genom att mera än förr göra konsekvensbedömningar av
lagförslagen i beredningsstadiet. Universitetslagen nämns som ett
exempel.
När man läser propositionens motiveringar hittar
man
många anmärkningar om konkurrenskraft och forskning, om lagstiftningen
för universitet i andra länder och diverse annat. Men man hittar
ingenting systematiskt om lagens konsekvenser för forskningen.
Ingenting. Att reformera universitetslagen utan att bry sig om vad
förändringarna betyder för forskningen är som att skriva om skollagen
utan att bry sig om vad som händer med skolorna. Det viktigaste saknas.
Det här är enligt min bedömning den egentliga skandalen i regeringens
proposition. Redan på grund av den är det önskvärt att riksdagen
förkastar lagförslaget eller att den i varje fall remitterar den för ny
beredning.
Det vittnar illa om kvaliteten på landets
vetenskapspolitiska diskussion att vi inte heller i offentligheten har
sett någon nämnvärd diskussion om hur vi kan vänta oss att forskningen
i Finland påverkas om den föreslagna lagen träder i kraft.
Anhängare
och kritiker har varit överens om att universitetens autonomi är
viktig, så viktig till och med att univeristetsreformens viktigaste mål
måste vara att stärka autonomin. Ändå har det oftast förblivit oklart
varför de olika debattörerna är för universitetsautonomi och vad de
menar att den består i. De två bristerna hänger ihop.
Här vill
jag anlägga några principiella synpunkter väl medveten om att
universiteten alltid kommer att fungera i intim växelverkan med det
övriga samhället. Strävan till autonomi för universiteten får inte leda
till blindhet för det faktum att inte bara företagens utan också
statens forskningsfinansiering alltid innehåller instrumentella
element. Statens företräde jämfört med företag, stiftelser, privata
donationer m.fl. som garant för universitetens ekonomi har ytterst att
göra med den enkla sanningen att staten, inte utan täckning i
verkligheten, kan sägas fungera enligt principen ”en kvinna – en röst”
medan marknadens princip är ”en dollar – en röst”.
Kärnan i
autonomibegreppet är idén om upplyst eller rationell självbestämmelse.
Sokrates försvarstal innehåller en fortfarande oöverträffad
artikulering av den här idén. De sokratiska samtalen på gator och torg
institutionaliserades snart i Platons akademi. Åtminstone sedan dess
har den västerländska upplysningen som teori och praxis formats i
ljuset av idén om det fria samtalet mellan jämlikar som den bästa
grunden för beslut om inriktningen för våra enskilda och gemensamma
strävanden.
Föreställningen att universiteten, inte minst
deras forskning och undervisning, helst borde utvecklas på basen av
beslut som fattas kollegialt och internt är alltså gammal. Också idén
att studenter och lärare alla hör till kollegiet har sin grund i
autonomibegreppet. Det är alltså inte så att idén om självstyrda
universitet skulle vara ett arv från Humboldts Berlin och den franska
revolutionen. Arvet är mycket äldre än så.
Det kanske största
enskilda misstag som ofta begåtts i debatten om universitetsreformen är
att man förväxlat ett senare, avlett och enbart formellt-juridiskt
autonomibegrepp med det som är den moraliska och rationella kärnan i
begreppet. Bara i ljuset av det misstaget kan man från det faktum att
regeringen föreslår att universiteten får en ny juridisk status sluta
sig till att förslaget stärker universitetens autonomi.
Jag
har annanstans (se t.ex. Tiede
& edistys 1/2009), gått in på vissa
detaljer i den "materiella" analysen av propositionens betydelse för
universitetens autonomi. Här vill jag begränsa mig till några centrala
iakttagelser. Som analytiskt verktyg föreslår jag att vi stöder oss på
samtidsdiagnosen i Jürgen Habermas huvudverk Theorie des kommunikativen
Handelns.
Habermas föreslår att människornas samliv regleras
av tre krafter: makt (lagar och administration), marknad och
solidaritet (kommunikativt handlande). I komplexa senmoderna samhällen
är vi funktionellt beroende av makt och marknad. Idealet är en
demokratisk reglering av maktens och marknadens kvantitet och kvalitet.
Patologierna i den samtida samhällsutvecklingen analyserar Habermas som
"kolonisation". Kolonisation inträffar när makt och pengar i högre grad
än nödvändigt tränger ut solidariteten som det ”styrmedel” som formar
samhällsutvecklingen. Enligt denna analys är det typiskt för vår tid
att vi ofta söker en lösning på samhälleliga problem genom att ändra
balansen mellan makt och marknad. Man kan tänka på diskussionen om
nordiska respektive anglo-amerikanska svar på utmaningarna i
välfärdspolitiken.
Universitetslagen öppnar på många sätt för
marknadskrafternas ökade inflytande över utvecklingen av universitetet.
Externa medlemmar i styrelsen (som kan komma, men inte behöver komma
från näringslivet) är bara toppen på isberget. Det tunga, strukturella
markandsinflytandet blir möjligt genom den diversifiering av
finansieringsinstrumenten som lagen bereder vägen för. Egen
företagsamhet, riktade donationer, samfinansierade projekt,
avgiftsbelagda magisterprogram, positiv koppling av statsfinansiering
till annan finansiering med mera kan i tider av marknadsliberal
hegemoni bli en Pandoras ask. Det måste inte gå galet, men det kan gå
galet. Lagar borde fungera även under ogynnsamma
förhållanden.
Lagförslaget
är problematiskt även med tanke på kolonisation från ”det andra
hållet”. Många av skrivningarna i propositionens sjätte kapitel ger
staten möjlighet till styrning genom ensidiga beslut. Inte heller här
är poängen den att lagen nödvändigt leder till statliga intrång på
autonomin. Men den öppnar för stora möjligheter till kolonisering
utifrån om de politiska förhållandena är ogynnsamma.
Kunskapspolitiken
är i stöpsleven global. Detta beror inte minst på forskningens och
kunskapens allt mera avgörande roll i konkurrensen mellan stater och
regioner och i konkurrensen mellan företagen. Med tanke på detta skulle
man gärna önska sig en universitetslag som stärker den moraliska och
rationella kärnan i universitetens autonomi. Någon sådan lag har vi
tyvärr inte i sikte.
Det bästa som kunde hända är att
universitetsreformen skjuts upp. Näst bäst är att riksdagen gör
ändringar i propositionen. Bland annat borde den centrala personalen
kvarstå i tjänsteförhållanden, den interna majoriteten i styrelserna
borde säkras och likaså rektors och dekanernas kollegiala ansvarighet.
Problemet är att det finns många instrument för systemkolonisering i
propositionen som man inte kommer åt med de här
förbättringarna.