Det frågtes blott,
det gavs ej svar 

Det glada budskapet 

”Det bästa som har hänt de finländska universiteten sedan de grundades.” Finansminister Jyrki Katainen (37 år, pol. mag.) och undervisningsminister Henna Virkkunen (36 år, fil. lic.) har sjungit i kapp för att övertyga kritiska akademiker om att de inte förstått universitetens, vetenskapens eller kanske sitt eget bästa. Diskussionen om universitetslagen baserar sig på missuppfattningar och kommer dessutom för sent. Allt har ju redan behörigen förhandlats fram med universitetens ledning. 

Regeringen agerar enligt EU-politiska strömningar och bästa förstånd, men den informeras av universitetens egna företrädare. Det är deras roll som under processens gång framträtt i en allt märkligare dager. Diskussionen har blottlagt en ömsesidig misstro mellan ledningen och en stor del av universitetsfolket. Reformens förespråkare har velat se också det som ett tecken på att den nuvarande förvaltningen förtjänar att gå i graven. Ur en annan synvinkel kan det tas som en påminnelse om värdet av den kollegiala kontroll man nu vill offra. Inget förvaltningssystem kan garantera god ledning, men ju svårare det blir för universitetssamfundet att på egna villkor korrigera kursen och byta ut en dålig ledning, desto värre. 

Man kan ha genuint olika syn på hur olika typer av universitet borde förvaltas, men inom den akademiska världen borde alla vara beredda att öppet och strikt artikulera sina ståndpunkter. Kritikerna har fört fram goda argument mot centrala delar av reformen. Svaret var länge en kompakt tystnad. I den mån tystnaden brutits, har kritiken bemötts med vad som i vetenskaplig slang brukar kallas ”handwaving” och delvis med simpla politiska debattgrepp. I stället för att argumentera har ledningen uppträtt som överhetens redskap med uppgift att genomdriva politisk vilja uppifrån nedåt. Än mindre tycks man ha velat eller kunnat axla uppgiften att uppåt, för politiker och regeringstjänstemän, förklara vad som är unikt i Universitas jämfört med andra organisationer. 

Bakgrund 

Det finns ett dokument från mars 2007 som sannolikt ger en bra bild av vad universitetsledningen matat statsmakten med under reformprocessen (”Kannanotto Suomen yliopistolaitoksen uudistamiseen”). De prestigeladdade undertecknarna är två ekonomer (Bengt Holmström och Seppo Honkapohja), två representanter för tilllämpningsorienterad molekylärbiologi (Olli Kallioniemi och Leena Palotie), Teknologiindustrins VD (Martti Mäenpää) samt Helsingfors universitets dåvarande kansler Kari Raivio (professor i perinatalmedicin). Resolutionen kunde vara passabel, om den begränsade sig till de tilllämpade vetenskapsområden som undertecknarna företräder, men den blir ohjälpligen ganska stollig då den gör anspråk på att tala om högskoleväsendet som helhet. Grunden läggs av några närmast triviala iakttagelser om globalisering och Finlands splittrade högskoleväsende, plus en lista över punkter där landets universitetssektor antas underprestera (jämfört med vad?). Därifrån hoppar man till en rad ad hoc-slutsatser om vilka åtgärder situationen påkallar. Den underliggande idén är effektivare mobilisering av universiteten för det s.k. innovationssystemet och teknisk-ekonomisk konkurrenskraft. (Det är värt att minnas, att 80–85% av alla Finlands forskningsanslag redan nu går till tillämpad forskning.) Någon diskussion av universitetsväsendets uppgifter för en liten nation med ett ganska speciellt språk (eller två) förekommer inte. Honnörsbegreppet ”autonomi” associeras med statlig styrning på ett sätt som visar att dess betydelse här starkt avviker från vad många föreställer sig (”Profilering förutsätter effektivare ekonomisk styrning från undervisningsministeriets sida [och] ett stärkande av universitetens ekonomiska autonomi…”). Dokumentet slutar med en karakteristisk kombination av mikromanipulation och stora ord: 

”Universitetets förvaltning och särskilt rektor måste ha en stark och tillräckligt oberoende ställning. Det är möjligt bara genom en styrelse av utomstående. Detta tjänar även en bättre utbildning för studenterna och nationens framgång i framtiden.” 

Här menar man alltså att förvaltning och rektor måste vara tillräckligt oberoende av universitetssamfundet, inte av t.ex. statsmakten. 

Bra och dåligt 

Reformplanerna innehåller mycket som är allmänt omfattat, särskilt den (i princip) utökade ekonomiska autonomin. En taktik hos dem som vägrar diskutera innehåll har därför varit en ”take it or leave it”-attityd. Kritik av specifika stadganden har utmålats som allmänt förändringsmotstånd med oanade konsekvenser. (Det här avslöjar eventuellt något om hur paketet manglats fram, ungefär som en fragil TUPO med statsmakten.) 

Kritiken har dock gällt specifika bestämmelser om förvaltning och ledning som godtyckligt kopplats ihop med omvandlingen till offentligrättsligt samfund. I lagpropositionen och i universitetsledningens förslag till förvaltningsinstruktion har man konsekvent haft principen att all administrativ beslutsrätt koncentreras till linjeledare som inte väljs av eller är ansvariga inför några direkt valda organ (universitetskollegiet eller fakultets- och institutionsråd). Kollegiet väljer en styrelse som väljer rektor som utrustas med en företagsledares befogenheter och svarar enbart inför styrelsen. Dekaner och institutionschefer utnämns av sina resp. överordnade och rapporterar till dem. För säkerhets skull stipulerar lagförslaget dessutom i detalj om vad för slags styrelse kollegiet har rätt att välja. De representativa organen reduceras i förvaltningshänseende till diskussionsklubbar. Till detta ansluter sig separata men relaterade reformer som alla syftar till att stärka ledningens grepp: omvandlingen av personalens tjänsteförhållanden till arbetsavtalsförhållanden, överföringen av Akademitjänster till universiteten och, kanske mest oroande, de nya reglerna för extern finansiering (se Sulkunens artikel). 

Ingen av dessa förändringar hänger med någon nödvändighet ihop med den ekonomiska autonomin och försvararna har aldrig vågat diskutera dem ”vid deras rätta namn”. Påståenden om att det nya ekonomiska ansvaret rent tekniskt förutsätter ett ”direktörssystem” har visats vara ohållbara. 

Stora konsistoriets e-postdebatt 

Emerituskansler Kari Raivio är en färgstark person som till skillnad från många andra inte fruktar att sticka ut huvudet. Han lyckades i början av februari kasta en brandfackla som fick en unik professorsdebatt att sent omsider blossa upp. I sitt provokativa svar på en kritisk insändare i Helsingin Sanomat skrev han: ”Kan universiteten kantänka reformera och förnya sig utan kommandon uppifrån… Insändaren andades lös fraseologi och uppmålade hotbilder som inte har något med lagförslaget att göra. Hur skulle t.ex. forskningens och undervisningens grundlagsstadgade frihet vara hotad?” 

Ja, det känns ju tryggt att veta att överhetliga kommandon inte kan hota frihet, då den är stadgad i grundlagen. Ännu tryggare hade det känts, om Raivio hade erkänt, att det finns ett problem här. 

Professorsdebatten drevs originellt nog på Stora konsistoriets e-postlista, som närmast är avsedd för organiserande av jubileumsceremonier, men som nu togs i bruk som det enda gemensamma forum Helsingfors universitets professorer har. Eftersom pionjärerna var en handfull av ”the usual suspects”, beryktade från motståndet mot bl.a. UPJ och ”kvalitetsarbetet” åren 2005-07, var det till en början lätt för lojalister att gömma sig bakom en högdragen tystnad eller uttalanden om ”den låga nivån” på debatten och ”ja, de där tycks ha tid med sånt”. I längden började ändå allt fler professorer som tidigare varit relativt oengagerade förundra sig över att inga motargument dök upp. Då professorn i socialpolitik J-P Roos småningom genomförde en enkel enkät för att testa rektors lösa påstående att motståndet mot lagförslaget var helt marginellt, fann plötsligt en del av de bråda anhängarna tid att debattera – inte reformens innehåll, utan huruvida Roos’ undersökning uppfyllde vetenskapliga krav! Den och senare undersökningar visade i alla fall tydligt, att bara en liten del av professorerna stödde reformförslagen i deras dåvarande form. 

På en dryg månad, från början av februari till mitten av mars, skrevs ungefär 120 inlägg i epostdebatten, de flesta visserligen av en handfull smått heroiska aktivister. En liknande topp nåddes i april efter ett stormigt möte i Stora konsistoriet, där rektor vägrade tillåta ens en informell kartläggning av opinionerna. Det är svårt att kortfattat göra e-postdiskussionen rättvisa. Det framkom många goda synpunkter, och ett urval av de viktigaste inläggen kommer sannolikt att senare ges ut som en pamflett. Genomgående var att välmotiverade kritiska argument bemöttes av substanslösa motargument eller oftast inte alls. Må följande plock belysa tonen inte bara i e-postdiskussionen, utan också på andra fora. Då avsikten här inte är att maximera skvallervärdet, har namn angivits endast i undantagsfall. 

Tébjudning i det akademiska Underlandet 

Fråga: Hur kan det vara nödvändigt/acceptabelt att för en sakkunnigorganisation, vars autonomi är ett centralt värde, i lag bestämma att minst hälften av dess styrelse måste bestå av utomstående och att den högsta chefen måste vara utomstående?

Svar: – Det är ju bara bra att få in utomstående synpunkter. 

– De utomstående kommer ju inte att vara utomstående, för alla arbetar ju för universitetets bästa.

– Också nu fungerar konsistoriet dåligt, för alla medlemmar är i praktiken fackföreningsrepresentanter.

– Nu då vi blir ansvariga för vår egen ekonomi måste vi få in ekonomikunniga i styrelsen. Inom universitetet finns ingen ekonomisk sakkunskap.

– Det ingår i regeringsprogrammet som en förutsättning för hela reformen (Vilket är ett osant påstående. KD.)

Fråga: Eftersom man upptäckt att man gjort ett misstag, varför kan inte universitetet under riksdagsbehandlingen verka för korrigeringar?

Svar: – Nog skulle det ju vara litet märkligt. 

Fråga: Varför måste rektor vara utomstående och utrustas med VD-befogenheter?

Svar: – Världen förändras så snabbt att den operativa ledningen måste kunna fatta snabba och svåra beslut. 

– Rektor får inte hindras av samfundets förändringsmotstånd.

– Visst har våra rektorer även under det gamla systemet varit alldeles utmärkta, men en utomstående kan säkert se de stora linjerna bättre.

– Det är inget problem, för det är ju klart att styrelsen väljer en bra person till rektor.

Fråga: Varför måste det upprättas ett rent linjeledarsystem där de representativa organen fråntas all väsentlig beslutsrätt?

Svar: – Ledarna kommer säkert att lyssna till fakultets- och institutionsråden. 

– De representativa organen är härdar för förändringsmotstånd.

Fråga: Varför kan inte kollegiet välja rektor?

Svar: – Det är ju styrelsen som bär det ekonomiska ansvaret och den måste ha förtroende för rektor. 

Fråga: Varför kan inte dekanus och institutionschefer väljas av de representativa organen på resp. nivåer?

Svar: – De högre cheferna måste ha förtroende för de lägre. Det är klart att det är bra om dekaner och institutionschefer dessutom har samfundets förtroende, och så blir det nog säkert, för alla arbetar vi ju för universitetets bästa. 

Fråga:Varför är det sådan brådska med lagen?

Svar: – Det har inte funnits någon brådska, utan allt har upprepade gånger sänts för utlåtanden. (Utlåtanden lämnar dock sällan några spår i universitetets ställningstaganden. KD.) 

– Om lagen inte godkänns under nuvarande regeringsperiod försitter vi en unik chans som inte återkommer på mycket länge. (Varför det?. KD.)

Fråga: Varför måste akademitjänsterna överföras till universiteten?

Svar: – Det kan ju inte vara motiverat att ”en annan arbetsgivares” personal arbetar i universitetens utrymmen och med deras apparatur (undervisningsminister Henna Virkkunen). 

Hur mycket ledning behöver universitet? 

Jag har velat belysa hur litet av substans som blivit sagt till försvar för de föreslagna förvaltningsmodellerna. Om man antar att alla människor alltid är förnuftiga och det inte finns betydande intressemotsättningar, fungerar förstås i stort sett vilken förvaltning som helst. Men man kan inte utgå från det antagandet. 

Den kritiska diskussionen har ändå knappast gått alldeles spårlöst förbi. Tack vare den kommer troligen Helsingfors universitets förvaltningsinstruktion att bli lite bättre är den annars hade blivit. 

Jag tror det farligaste i den föreslagna reformen är illusionerna om Ledarskap som svar på de utmaningar universitetsväsendet står inför. Där är Finland visserligen snarast drivved i en EU-ström, där regeringarna vill koppla ett starkare grepp om högskoleväsendet i den ekonomiska konkurrenskraftens (förmodade) intresse. 

Att själva universitetsledningen flyter med har säkert delvis psykologiska orsaker. Kanslerer, rektorer och dekaner har tyckt sig veta vad som bör göras och har upplevt en frustration över hur litet de får igenom. Ändå kan trögheten i systemet ibland i själva verket vara en välsignelse. De kortaste perioder över vilka flera av universitetens centrala funktioner alls kan bedömas är i storleksordningen 10 år. Vad som är verkligt betydelsefullt inom grundforskning framträder ofta först efter ännu längre tider. Det finns inga sätt att påskynda det här, inte ens genom en massa ”internationella utvärderingar” som vanligen bara ger de resultat man beställt. 

Mer generellt tycks de som valt förvaltningsbanan lätt drabbas av ett ”administrativt syndrom” som innefattar både närsynthet och hybris. Närsyntheten består i att organisationsmodeller och flödesdiagram blir verkligare än själva substansen. Boxar och pilar ritas om innan konsekvenserna av föregående ommöblering hunnit framträda. Forskning och undervisning har ändå  alltid utvecklats enligt sin egen logik: brutit nya stigar och etablerat samarbeten oavsett organisatoriska skrankor, ibland också slocknat fastän organisationerna varit gynnsamma. Den närsynte administratören är ofta nöjd då han borde vara bekymrad och bekymrad inför skenbara problem. Hybrisen å andra sidan består i idén att all verksamhet behöver styrning av en alldeles speciell kompetens kallad Ledarskap, upplyst av strategiska insikter som saknas i forskarkamrarna och på laboratoriegolvet. Det är detta universella ledarskap man nu vill utrusta med effektiva instrument, inklusive (via den nya finansieringsstrukturen) den yttersta beslutsrätten över vilken forskning som får bedrivas inom en universitetsinstitution. Förskjutningen av beslutsfattandet från de kollegiala organen till linjeledarorganisationen är sannolikt en fråga av mycket större betydelse än t.ex. styrelsearitmetiken. 

Bland de officiella motiveringarna för den här typen av förvaltning finns en snarast neurotisk föreställning om att grundforskning och motsvarande utbildning ”numera” måste kunna svara med snabba administrativa beslut på utmaningarna från en dramatiskt föränderlig omvärld. Man kunde tvärtom hävda att universiteten som svar på osäkerhet borde tillämpa en försiktighetsprincip med minimal formell ledning. Strängt taget är det inte universiteten som ”resultatenheter”, utan deras respektive verksamheter på skilda och mycket olika områden som ska konkurrera, växa eller krympa. Grundutbildningen måste antagligen fortsättningsvis regleras av vissa kvantitativa målsättningar från statsmaktens sida. I övriga avseenden skulle den bästa universitetspolitiken antagligen vara att utöka och stärka den typ av finansieringssystem som Finlands Akademi nu representerar: riksomfattande, öppet konkurrensutsatt och med genuin sakkunnigbedömning. 

Kristian Donner