Universitetslagen
och den nationella innovationsstrategin
7)
Vårt forsknings- och högskolesystem utvecklas till en internationellt
konkurrenskraftig utvecklingsmiljö för kompetenser och
innovationer.
Universitetens
och forskningsinstitutens forskningskapacitet stärks med beaktande av
prioriteringarna i den nationella innovationspolitiken. Den
universitetsreform som är under beredning genomförs snabbt och
forskningsinstitut och högskolor organiseras i betydligt större enheter
som är moderna i fråga om ledning, förändringsförmåga, resurser och
administration. Samarbetet mellan universitet och forskningsinstitut
intensifieras.
Universitetens styr- och
finansieringssystem
reformeras så att de stöder växelverkan mellan universiteten,
näringslivet och det övriga samhället. Källa:
Punkt 7 på åtgärdsprogrammet i Förslag till Nationell
Innovationsstrategi 12 juni 2008 Ovanstående
citat är taget ur förslaget till ny nationell innovationsstrategi, som
utarbetades av en arbetsgrupp under ledning av f.d. överdirektören för
Sitra – och nu Nokia-direktören – Esko Aho, och som överlämnades till
arbets- och näringsministeriet i juni 2008. Pekka Sulkunen berör i sin
artikel här invid att förslaget till ny universitetslag bör ses som en
del av de större utbildnings-, forsknings- och innovationspolitiska
mål, strategier och program som utarbetats under de senaste åren. Jag
tar här upp tråden och studerar närmare vad den nya
innovationsstrategin egentligen säger om universitetens roll. Citatet
ovan visar tydligt på hur de innovationspolitiska målen ska utgöra
grunden för undervisnings- och forskningspolitiken i
framtiden. Den
finska forsknings- och utbildningspolitiken har genomgått stora
förändringar efter den ekonomiska krisen på 1990-talet. Universiteten
har manglats genom den ena reformen efter den andra, alla har haft som
mål att göra universiteten och högskolorna mera konkurrenskraftiga och
att höja kvaliteten på utbildning och forskning. Satsningarna på
F&U och högre utbildning har ökat kraftigt under de senaste
decennierna. Och bra så! Beslutsfattarna har förnöjda kunnat
notera att satsningarna har haft gynnsamma effekter. Finland anses idag
vara ett av de mest konkurrenskraftiga länderna i världen och ett
modelland för utbildning, innovation och teknologi. Politiken har
alltså varit den rätta. Men nu är man orolig för att trenden håller på
att svänga. I den ökande globala konkurrensen måste man – som den
dominerande retoriken lyder – ständigt skärpa sig, förnya sig på alla
nivåer och på alla områden: man måste som Alice i Underlandet springa
snabbare för att hålla sig på stället. Som en följd av den
offentliga debatten och de argument som framlagts från
beslutsfattarhåll, har många inom forskarsamfundet uttalat sin oro över
att man i framtiden i allt högre grad önskar prioritera vissa områden,
och då främst sådana där nyttan från de finansiella satsningarna kan
noteras snabbt, medan ”mindre nyttiga” områden kommer att få se sin
situation kraftigt försämrad. Det är inte längre enbart humanister och
samhällsvetare som är oroliga för sin framtid, utan fysiker, kemister
och andra naturvetare som sysslar med tidsödande och resurskrävande
grundforskning utan direkt tillämpbarhet börjar också bli
oroliga. Från
beslutsfattarhåll har det visserligen upprepade gånger betonats att
inget vetenskapsområde behöver oroa sig för sin ställning. Det är bara
kvalitet som räknas. Då man läser innovationsrapporten noggrant framgår
det emellertid tydligt att politiker och övriga beslutsfattare anser
att man i allt högre grad måste prioritera olika områden om man
fortsättningsvis ska vara konkurrenskraftig: För att vara framgångsrik,
måste Finland vara en föregångare i världen inom utvalda delområden.
Frågan som läsaren då ställer sig är naturligtvis vem som har rätten
att besluta vilka delområden landet bör satsa på? När man läser vidare
i rapporten, framgår det att ansvaret
för verkställandet av strategin
ligger hos alla genomförare av innovationspolitiken. Dessa bör i sin
verksamhet ingående beakta strategins [d.v.s. innovationsstrategin,
förf.anm.] grundläggande val. Universiteten är sannolikt
en av dessa
”genomförare”. Det skulle ju tyda på att universitetens roll stärks,
men å andra sidan bör dessa ”genomförare” beakta de
innovationspolitiska strategierna och målen. Universiteten ska alltså
uttryckligen först och främst prioritera de innovationspolitiska
målsättningarna – inte kvalitativt högtstående forskning. Den
övergripande ledningen av forsknings- och innovationspolitiken ska
dessutom i allt högre grad ligga hos regeringen: Statsförvaltningens
koncernstyrning reformeras till en föregångare i världen när det gäller
systemiska reformer. Det ekonomiskpolitiska ministerutskottet utvidgas
till ett ekonomi- och innovationspolitiskt ministerutskott som ska vara
ett forum för den strategiska ledningen av statskoncernen.
Regeringsprogrammet utvecklas till ett dokument på strategisk nivå som
klarare än tidigare stöder systemreformer. Den politiska
ledningen ses
som en koncern, där den sk. ”koncernledningen” (regeringen) ska ha
möjligheter att genomföra systemreformer snabbt, effektivt och
”smärtfritt”. Universitetens autonomi ser faktiskt inte alls ut att
stärkas, utan tvärtom försvagas. I belysning av detta program
framstår universitetslagens övergripande målsättning tydlig:
forskningen och vetenskapen ska ledas uppifrån enligt på förhand
uppställda innovationspolitiska mål och universitetsförvaltningen måste
därför reformeras. Strategin åberopar entydigt aktivare, flexiblare och
effektivare styrning av universiteten. Det behövs mera ”ledarskap” på
alla nivåer. Även finansieringen till forskningen ska sannolikt bli
lättare att styra enligt ”resultat”, men inte som hittills på basen av
kvaliteten i forskningen, utan främst på basen av hur de olika
vetenskapsområdena uppfyller det innovationspolitiska programmet och
dess mål. Vem sade att planekonomin var död? Det finns i mina
ögon fog för att vara ytterst orolig, inte bara för universitetens och
vetenskapens, men också för landets framtid. Samtidigt som viktiga men
med tanke på innovationsstrategin marginella forskningsområden kan
komma att urholkas eller t.o.m. helt raseras, är risken för enorma
felsatsningar ytterst stora. Detta finns det färska exempel på, t.ex.
den sorgliga bioteknikfloppen kring millenniumskiftet. Ekonom- och
teknologihistoriker vet att teknik, innovationer, forskning och
vetenskap är viktiga för ekonomisk tillväxt. Men historikerna vet också
att innovationer och teknologisk utveckling är mycket svåra att styra.
Forskningen söker själv sina vägar, och innovationer och nya tankar
uppstår INTE som en följd av planläggning. Att universiteten också har
en helt annan, bildande och kulturbärande uppgift tycks helt ha glömts
bort. Men humanisterna och samhällsvetarnas roll är väl att vara
garneringen på tårtan, som man plockar fram vid jubileer och
festtal.
Susanna Fellman
|