Universitetsreformen siktar mot framtiden

Startskottet för reformen utgjordes hösten 2005 av rektorsrådets manifest, i vilket man krävde att universiteten skulle friges från det trängda läget i det statliga räkenskapsverket, samt av Niilo Jääskinens och Jorma Rantanens utredningsmannarapport hösten 2006. I regeringsprogrammet för Matti Vanhanens andra regering våren 2007 lovade man att universiteten kan ha ställning som offentligrättslig juridisk person eller privaträttslig stiftelse, men samtidigt förutsattes en reform av universitetens förvaltning och beslutssystem. 

Förslaget till en ny universitetslag gavs, efter många utlåtanden, till riksdagen i februari 2009. Enligt lagen kommer universitetens ekonomiska handlingsfrihet att öka. I synnerhet får universiteten en ställning de tidigare saknat, nämligen den som arbetsgivare, varvid de gamla statliga tjänsterna förvandlas till anställningsförhållanden. Staten finansierar fortfarande universitetens grundläggande funktioner med beaktande av den indexbundna höjda kostnadsnivån. Universiteten får också två tredjedels ägarandel av de fastigheter de använder. 

Motståndarna har haft farhågor om att universitetens autonomi försvinner och universiteten offras ”på businessvärldens altare”. Det finns emellertid inget underlag för sådana hotbilder i lagförslaget. Även om universitetens möjligheter till anskaffande av kompletterande finansiering förbättras, kommer man aldrig att förvandla Finlands universitet till affärsinrättningar, vars resultat mäts i euro. Universitetens grunduppgifter definieras enligt lag i sin tidigare utformning. Friheten när det gäller forskning och utbildning garanteras även i fortsättningen i grundlagen. Trepartsförvaltningen bevaras i kollegiet och i fakulteterna. Förvaltningen, som ansvarar för strategin och ekonomin i det offentligrättsliga universitetet, leds till hälften av en trepart, medan valet av de utomstående förtroendevalda, som representerar en mångsidig erfarenhet, hör till universitetskollegiets övervägande och beslutanderätt. Rektor utses å sin sida av regeringen. 

Sent omsider vaknade en proteströrelse till liv och den krävde extra tid eller att lagförslaget skulle stoppas. Lagen har kritiserats för att vara alltför förhastad och den ekonomiska recessionen sägs ha urholkat reformen. Sett ur förnyarnas aspekt vore det däremot ett verkligt skräckscenario om lagen stoppades. Det skulle innebära en förlust av ett historiskt ögonblick, att universiteten stelnade under statskoncernens styrning, pressat av produktivitetsprogrammet. Statens löften om grundfinansiering och överflyttning av fastighetsinnehav skulle rinna ut i sanden. De alternativ som universiteten skulle stå inför vore stagnation och nedförsbacke. 

I lagförslaget, som för närvarande behandlas i riksdagen, finns det fortfarande kontroversiella punkter. Stiftelseuniversitetens förhållande till grundlagen väntar fortfarande på en lösning. Fackorganisationerna, som försvarar sina egna medlemmars position och intressen, har fortsatt debatten om förvaltningens sammansättning och bevarande av tjänsterna. Studentkårerna motsätter sig det försök, enligt vilket studerande som kommer från länder utanför EU, inom vissa magisterprogram skulle vara tvungna att erlägga terminsavgifter. Det största oppositionspartiet har kommit med ett eget skuggförslag. Såsom brukligt i en fungerande demokrati, hör kulturutskottet olika parter. Målet är att lagen får sin slutliga utformning och godkänns före sommaren. 

De som förnyar och de som bromsar bedömer läget om förändringsbehoven och förvaltningslösningarna på olika sätt, men – åtminstone utgående från de livliga debatterna som förts vid Helsingfors universitet – har de till stor omfattning en gemensam värdegrund. Båda parterna anser det vara utomordentligt viktigt att universitetet bevarar sin oberoende ställning som främjare av forskning och utbildning. Detta föranleder en optimistisk tro på att universitetsfolket, efter en lyckad övergångsperiod, energiskt kan arbeta vid ett finländskt bildningsuniversitet för en gemensam framtid. 

Ilkka Niiniluoto

(övers. Ulla Pedersen)