Universitetsrevolt 

”It is sometimes said that society will achieve the kind of education it deserves. Heaven help us if this is so.” 

Hannah Arendt citerar Edward H. Levi för att backa upp sin kritik av idén att universiteten speglar det övriga samhället. Hon betonar att så varken är eller bör vara fallet; liksom rättsväsendet bör universiteten vara institutioner som står utanför samhällets omedelbara makt- och intressekamper. Arendts korta reflektion om universitetens autonomi ingår i en artikel om civil olydnad. Kontexten kan verka överraskande, men har flera naturliga orsaker, varav en är biografisk. 

Arendt konfronterades med frågan om berättigandet av civil olydnad i samband med protesterna mot kriget i Vietnam, då hennes studenter ockuperade byggnader vid de universitet där hon undervisade, University of Chicago och New School for Social Research samt Columbia i New York. Frågan om universitetens autonomi aktualiserades då på flera olika sätt. I Chicago protesterade studenterna mot att universitetet gav ut information om enskilda studenters studieframgång och därigenom deltog i en strategi som befriade högpresterande studenter från att bli inkallade. Vid Columbia handlade protesterna inledningsvis om att universitetet syltat in sig i ekonomiska intressen med koppling till krigsindustrin. 

Mest konkret handlade autonomifrågan om huruvida lärarkollegiet borde tillkalla polis för att låta tömma ockuperade föreläsningssalar. Det finns en anekdot som beskriver hur lärarna vid New School sammanträdde för att diskutera läget. Opinionen börjar luta mot att kontakta ordningsmakten när Arendt, som dittills suttit tyst, hettade till och avslutade diskussionen genom att säga: ”For God’s sake, they are students not criminals” (Kohn 2003, ix-x). Poängen är att om kollegiet vill förvalta och värna om universitetets självbestämmanderätt, bör lärarna gemensamt och utan yttre inblandning ta ansvar för sina studenters göranden och låtanden. 

Universitetens autonomi anses av både förespråkare och kritiker vara den centrala frågan också när Finlands universitetslag som bäst skrivs om. Däremot råder det ingen enighet om vad autonomi betyder eller huruvida lagförslaget förstärker eller tvärtom försvagar universitetens självbestämmanderätt i förhållande till det övriga samhällets intresseanspråk. Kritiken av den nya lagen nådde för första gången över den nationella nyhetströskeln den 19 februari, när en demonstration avslutades med att en grupp bestående av främst studenter ockuperade förvaltningsbyggnaden vid Helsingfors universitet. Ockupationen genomfördes med utmärkt politisk fingertoppskänsla och avslutades med att studenterna bjöd rektor på kaffe när han kom på jobb följande morgon. 

Att ockupera universitetsbyggnader är en symboliskt effektfull form av civil olydnad. Ockupanterna visar möjligast konkret vem universitetet sist och slutligen finns till för. Frågan om autonomi konkretiseras, inte minst därför att tröskeln att inkalla utomstående ordningsmakt är hög. I samband med årets ockupationer av förvaltningsbyggnaden och några veckor senare Helsingfors universitetets huvudbyggnad resonerade universitet ledning i samma banor som Arendt och beslöt att avvakta läget. Det skulle ha sett väldigt illa ut om rektor bett polisen bära ut egna studenter. 

Den första demonstrationen och ockupationen gick av stapeln då regeringens lagförslag gavs till riksdagen och innebar en vändpunkt, som omvandlade lagförslaget till en offentlig politisk fråga. Fram till dess hade förslaget snarast betraktats som undervisningsministeriets interna angelägenhet – inte minst av ministeriets egna tjänstemän. Universitetslagen har under vårvintern nått en både bredare och djupare offentlig synlighet än någon inblandad vågade hoppas – eller kunde frukta – i början av januari. Speciellt Helsingin Sanomat har relativt minutiöst följt med svängarna i debatten. 

Det är uppenbart att den offentliga diskussionen skapat ett politiskt tryck. I skrivande stund behandlar riksdagens kultur- och grundlagsutskott lagförslaget. Enligt uppgifter i Hufvudstadsbladet (22.4) väntas grundlagsutskottet ge ett kritiskt utlåtande, som eventuellt explicit kräver att utomstående medlemmar inte ges majoritet i universitetens styrelser och fäster uppmärksamhet vid de juridiska problem som uppstår då universitetslärarnas tjänsteförhållanden ersätts med privaträttsliga arbetsförhållanden. Intervjuad av Helsingin Sanomat (5.4) berättar kulturutskottets ordförande Raija Vahasalo (saml.) å sin sida att utskottet hört 32 sakkunniga och siktar på att ännu höra lika många till. Avsikten är att höra ”alla saken berör”. Återstår dock att se om villigheten att lyssna enbart är ett led i samlingspartiets retoriska ”idel öra”-kampanj. Det är fullt möjligt att kulturutskottet väljer att inte ens höra grundlagsutskottets potentiellt kritiska ståndpunkter. 

Kritiken av universitetslagen har fört samman många stämmor. Motorn har bestått av ett löst studentadministrerat nätverk, som också engagerat lärare och forskare. Studenterna har ackompanjerats av bland annat ett antal juridikprofessorer, som ifrågasatt både lagförslaget och lagberedningen. Det är utmärkande att de olika aktörerna har organiserat och uttalat sig oberoende av såväl studenternas som personalens etablerade intresseorganisationer. Med timtals oavlönat arbete och en budget baserad på frivilliga bidrag har en löst organiserad opposition nått en politisk genomslagskraft som personalförbunden och studentkårerna, med sin avlönade arbetskraft och etablerade informationskanaler, inte kunnat drömma om. 

Speciellt personalförbundens oförmåga att trots kritiska utlåtanden i olika skeden av processen göra lagreformen till en offentlig politisk angelägenhet är i sig intressant. Dels kan man se detta som ett tecken på förbundens bristande förankring. De har inte kunnat mobilisera den opposition som de facto existerat. På ett djupare plan kan det bero på att intressepolitik tenderar att komma till korta när det gäller frågor som liksom universitetslagen överskrider enskilda gruppintressen. En argumenterande, hållbar kritik har krävt åtminstone en vilja att se frågan ur ett helhetsperspektiv. Den mångstämmiga oppositionens styrka har varit förmågan att artikulera en helhetsuppfattning, som inte alltid varit renons på dissonans, men som just därför gjort lagförslaget till en genuint politisk fråga. 

Då Hannah Arendt begrundade berättigandet av civil olydnad konstaterade hon att den som bryter mot gällande lag i första hand måste basera sin aktion på ett hållbart argument. Detta argument behöver inte stödas av befolkningsmajoriteten, men Arendt betonar att det krävs en grupp, en märkbar minoritet, som instämmer i argumentet och ställer sig bakom aktionen. Hon kopplar på ett intressant sätt frågan om civil olydnad till frågan om minoritetsskydd. Under vissa omständigheter kan civil olydnad vara ett berättigat sätt för en minoritet att försvara sina rättigheter och/eller intressen. 

Frågan om minoritetsskydd aktualiseras också när man granskar universitetslagen ur universitetssamfundets synvinkel. Både i offentligheten och i den interna debatten har det kivats om huruvida en majoritet av samfundets medlemmar stöder lagförslaget eller inte. Man kan fråga sig hur mycket vare sig lagens förespråkare eller kritiker vinner på en knapp majoritetsställning. Fokus kunde hellre riktas på argumentens hållbarhet. 

I sin av regeringen föreslagna form ändrar den nya universitetslagen den juridiska grunden för personalens anställningsförhållanden. Samtidigt föreslås att personer rekryterade utifrån skulle ges majoritetsposition i universitetets styrelse. Sett inifrån universitetet motsvarar dessa förändringar av verksamhetsvillkoren snarast en grundlagsreform. Man kan på goda grunder fråga sig om man inte borde kräva att 2/3 av universitetssamfundet entydigt stöder den nya lagen för att reformen ska kunna anses demokratiskt genomförd. 

Källor

Arendt, Hannah, ”Civil Disobedience” i Crises of the Republic (New York: Harcourt, 1972).

Kohn, Jerome, “Introduction” i Hannah Arendt, Responsibility and Judgment (New York: Schocken Books, 2003). 

Porthanias tak 19.2.2009. Studenterna Pijatta Heinonen och Ilari Aula inleder den första demonstrationen mot förslaget till ny universitetslag. Foto: Asmo Saarikoski 

Andra inlägg i detta nummer

Kommentarer:
Niklas Bruun
Universitetsstyrning och bonusprogram

Ilkka Niiniluoto: Universitetsreformen siktar mot framtiden
 
Pekka Sulkunen: Vändpunkter inom forsknings- och högskoleförvaltningen

Susanna Fellman: Universitetslagen och den nationella innovationsstrategin

Thomas Wallgren: Autonomi eller systemkolonisation?

Kristian Donner: Det frågtes blott, det gavs ej svar

Se också
Kommentarer: Niklas Bruun och Tom Sandlund
Universitetsreformen i landet Annorlunda (Nya Argus 8/2008)

---