Autonomi eller systemkolonisation? 

Enligt regeringens proposition (RP 7/2009 rd) för den nya universitetslagen är universiteten den viktigaste delen av den finländska forskningsmiljön. I sitt program anmäler landets regering sin avsikt att höja kvaliteten i lagberedningen genom att mera än förr göra konsekvensbedömningar av lagförslagen i beredningsstadiet. Universitetslagen nämns som ett exempel. 

När man läser propositionens motiveringar hittar man många anmärkningar om konkurrenskraft och forskning, om lagstiftningen för universitet i andra länder och diverse annat. Men man hittar ingenting systematiskt om lagens konsekvenser för forskningen. Ingenting. Att reformera universitetslagen utan att bry sig om vad förändringarna betyder för forskningen är som att skriva om skollagen utan att bry sig om vad som händer med skolorna. Det viktigaste saknas. Det här är enligt min bedömning den egentliga skandalen i regeringens proposition. Redan på grund av den är det önskvärt att riksdagen förkastar lagförslaget eller att den i varje fall remitterar den för ny beredning. 

Det vittnar illa om kvaliteten på landets vetenskapspolitiska diskussion att vi inte heller i offentligheten har sett någon nämnvärd diskussion om hur vi kan vänta oss att forskningen i Finland påverkas om den föreslagna lagen träder i kraft. 

Anhängare och kritiker har varit överens om att universitetens autonomi är viktig, så viktig till och med att univeristetsreformens viktigaste mål måste vara att stärka autonomin. Ändå har det oftast förblivit oklart varför de olika debattörerna är för universitetsautonomi och vad de menar att den består i. De två bristerna hänger ihop. 

Här vill jag anlägga några principiella synpunkter väl medveten om att universiteten alltid kommer att fungera i intim växelverkan med det övriga samhället. Strävan till autonomi för universiteten får inte leda till blindhet för det faktum att inte bara företagens utan också statens forskningsfinansiering alltid innehåller instrumentella element. Statens företräde jämfört med företag, stiftelser, privata donationer m.fl. som garant för universitetens ekonomi har ytterst att göra med den enkla sanningen att staten, inte utan täckning i verkligheten, kan sägas fungera enligt principen ”en kvinna – en röst” medan marknadens princip är ”en dollar – en röst”. 

Kärnan i autonomibegreppet är idén om upplyst eller rationell självbestämmelse. Sokrates försvarstal innehåller en fortfarande oöverträffad artikulering av den här idén. De sokratiska samtalen på gator och torg institutionaliserades snart i Platons akademi. Åtminstone sedan dess har den västerländska upplysningen som teori och praxis formats i ljuset av idén om det fria samtalet mellan jämlikar som den bästa grunden för beslut om inriktningen för våra enskilda och gemensamma strävanden. 

Föreställningen att universiteten, inte minst deras forskning och undervisning, helst borde utvecklas på basen av beslut som fattas kollegialt och internt är alltså gammal. Också idén att studenter och lärare alla hör till kollegiet har sin grund i autonomibegreppet. Det är alltså inte så att idén om självstyrda universitet skulle vara ett arv från Humboldts Berlin och den franska revolutionen. Arvet är mycket äldre än så. 

Det kanske största enskilda misstag som ofta begåtts i debatten om universitetsreformen är att man förväxlat ett senare, avlett och enbart formellt-juridiskt autonomibegrepp med det som är den moraliska och rationella kärnan i begreppet. Bara i ljuset av det misstaget kan man från det faktum att regeringen föreslår att universiteten får en ny juridisk status sluta sig till att förslaget stärker universitetens autonomi. 

Jag har annanstans (se t.ex. Tiede & edistys 1/2009), gått in på vissa detaljer i den "materiella" analysen av propositionens betydelse för universitetens autonomi. Här vill jag begränsa mig till några centrala iakttagelser. Som analytiskt verktyg föreslår jag att vi stöder oss på samtidsdiagnosen i Jürgen Habermas huvudverk Theorie des kommunikativen Handelns. 

Habermas föreslår att människornas samliv regleras av tre krafter: makt (lagar och administration), marknad och solidaritet (kommunikativt handlande). I komplexa senmoderna samhällen är vi funktionellt beroende av makt och marknad. Idealet är en demokratisk reglering av maktens och marknadens kvantitet och kvalitet. Patologierna i den samtida samhällsutvecklingen analyserar Habermas som "kolonisation". Kolonisation inträffar när makt och pengar i högre grad än nödvändigt tränger ut solidariteten som det ”styrmedel” som formar samhällsutvecklingen. Enligt denna analys är det typiskt för vår tid att vi ofta söker en lösning på samhälleliga problem genom att ändra balansen mellan makt och marknad. Man kan tänka på diskussionen om nordiska respektive anglo-amerikanska svar på utmaningarna i välfärdspolitiken. 

Universitetslagen öppnar på många sätt för marknadskrafternas ökade inflytande över utvecklingen av universitetet. Externa medlemmar i styrelsen (som kan komma, men inte behöver komma från näringslivet) är bara toppen på isberget. Det tunga, strukturella markandsinflytandet blir möjligt genom den diversifiering av finansieringsinstrumenten som lagen bereder vägen för. Egen företagsamhet, riktade donationer, samfinansierade projekt, avgiftsbelagda magisterprogram, positiv koppling av statsfinansiering till annan finansiering med mera kan i tider av marknadsliberal hegemoni bli en Pandoras ask. Det måste inte gå galet, men det kan gå galet. Lagar borde fungera även under ogynnsamma förhållanden. 

Lagförslaget är problematiskt även med tanke på kolonisation från ”det andra hållet”. Många av skrivningarna i propositionens sjätte kapitel ger staten möjlighet till styrning genom ensidiga beslut. Inte heller här är poängen den att lagen nödvändigt leder till statliga intrång på autonomin. Men den öppnar för stora möjligheter till kolonisering utifrån om de politiska förhållandena är ogynnsamma. 

Kunskapspolitiken är i stöpsleven global. Detta beror inte minst på forskningens och kunskapens allt mera avgörande roll i konkurrensen mellan stater och regioner och i konkurrensen mellan företagen. Med tanke på detta skulle man gärna önska sig en universitetslag som stärker den moraliska och rationella kärnan i universitetens autonomi. Någon sådan lag har vi tyvärr inte i sikte. 

Det bästa som kunde hända är att universitetsreformen skjuts upp. Näst bäst är att riksdagen gör ändringar i propositionen. Bland annat borde den centrala personalen kvarstå i tjänsteförhållanden, den interna majoriteten i styrelserna borde säkras och likaså rektors och dekanernas kollegiala ansvarighet. Problemet är att det finns många instrument för systemkolonisering i propositionen som man inte kommer åt med de här förbättringarna.